Det här hårda klassföraktet neråt. Vem öppnade egentligen de dammluckorna?

Den 1 september. Rektorn på Jensens friskola i Göteborg skriver ett föräldrabrev under rubriken ”Resan mot toppen”. Han beskriver stolt att skolan gått från att ha många barn från socialt tuffa områden till att nu få 90 procent av eleverna från innerstadskvarteren. ”Jensens är inte till för alla” barn, slår han fast.

Den 29 september. Dagens industri förklarar på ledarplats att pensionerade undersköterskor, barnskötare och sekreterare har låg pension för att de slitit för lite. ”De har sannolikt inte bara varit låginkomsttagare, utan arbetat deltid, och varit hemma med barn lite för många år.”

Den 2 oktober. Några av Sveriges största riskkapitalister, som i åratal täljt guld ur välfärden, skriver i Göteborgs-Posten att kritiken mot dem måste tystna. Visst är det de gör orättvist. Men orättvisor är ju bra! ”I ett öppet samhälle är inkomstskillnader oundvikliga och i många fall något positivt och rättvist.” Klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land och för riskkapitalister är vi numera ett skatteparadis. Vilket inte räcker för några som ändå flyttar våra pengar till fonder i skojar-öriken. Men vi ska inte bry oss. Istället ska vi acceptera det de kallar ”rättvis ojämlikhet”.

Den 10 oktober. Trollhättan försöker minska den snabbt ökande segregationen i skolsystemet. Men Aftonbladet rapporterar om hur föräldrar från de bättre bemedlade områdena är arga. När barn från deras villor åker morgontåget till fina gymnasier i Göteborg är det valfrihet, men om högstadiebarn från Kronogården tar bussen till deras kvarter är det ”statssocialism”. Villaföräldrarna tror att barn som växt upp i Sverige, bara någon kilometer från deras egna barn, inte kan svenska och kommer dra ner resultaten.

Och jag frågar igen: vem öppnade dammluckorna?

Föraktet neråt har väl alltid funnits där. Det syns ju när segregation och klyftor växer samtidigt som pensionssystem och skolval riggas för de rika. Men när blev det helt accepterat att säga sådant här rätt ut? När slutade dom där uppe låtsas tycka att barn uppväxta i villor och hyreshus kan leka med varandra och att äldre ska behandlas med respekt även om de haft jobb utan visitkort?

Jag minns för bara något år sedan när klädmiljardären Gudrun Sjödén andades att låga kvinnolöner var kvinnornas eget fel, de hade ju valt att ta ett annat jobb än att bli hyllade kläddesigner. Kritiken blev hård, till och med från moderater som Ann Heberlein, och Sjödén gjorde avbön.

Men övertrampen nu? Pliktskyldig uppmärksamhet. Lika delar kritik och försvar på Twitter. Halvkvävda ursäkter. Och sen kommer nästa dag med nya sparkar nedåt.

Jag vet så klart inte alldeles säkert hur det blev så här, men jag har mina misstankar. När allt fler vänsterdebattörer började acceptera ytterhögerns förklaring ”invandring” och ”flyktingar” som skyldiga för välfärdens problem, segregationen och brottslighet så hände något med samtalet. När socialdemokratin började tycka att det stora problemet med en etnifierad underklass är etniciteten och inte klassamhället som skapat underordningen, så vande vi oss snabbt vid ett råare debattklimat. Och herre på täppan är en lek som inte tar slut förrän en står ensam kvar. När några knuffats ut, ger man sig snart på andra.

En vänster som inte står upp för alla tappar snart greppet om allt.