”Tycka-synd-om-politiken” ondgör sig Hanne Kjöller över i en ledare i Dagens Nyheter förra helgen. Kjöller fokuserar i och för sig bara på Miljöpartiet, men argumenten har samma bäring för många av oss andra. Det hon stör sig på är hur man kan reagera på att vissa personer tvingas lämna Sverige, fast de inte räknas som konventionsflyktingar.

Hon ondgör sig över att en del ser det som ett problem att människor som kommer hit kan bli tvingade att stanna kvar i en våldsam relation för att få stanna. Med budskapet: ”Ja men åk hem då, om du nu inte är kär längre”. Vidare undrar hon hur det ens kan vara en nyhet att människor som inte får jobba vidare nu på grund av den ekonomiska krisen tvingas åka hem. Hon jämför att vilja leva kvar i Sverige även efter att man fått sparken med att behålla handikapptillståndet trots att man återfått sina fulla fysiska förmågor.

Faktum är att varje exempel hon tar upp är sådant, hon anser att regeringens förslag om att ”särskilt ömmande omständigheter” (som temporärt togs bort i och med den tillfälliga lagen) ska stå kvar även om det beslutas om en ny lag är att underlätta för personer som ”saknar asylskäl”.

Det är klart att det är ett val hon gör när hon väljer att vara blind inför tanken att världen inte är en nidbild av en kommunistisk utopi där alla människor är likadana och alla länder ger samma förutsättningar och möjligheter. Hon vill trolla, uppröra, men hon vill också få fram att hennes hållning skulle vara mer rationell i en värld med 70 miljoner människor på flykt. Hon tänker att alla inte kan komma hit och med illusoriskt tak på hur många som kan komma ställs varje person som kommer hit mot någon annan. Hon kallar det Miljöpartiet ägnar sig åt för ”tycka-synd-om-politik” istället för flyktingpolitik och hade hellre sett en ”kamp för flyktingars rätt till skydd“. Det är en argumentation som inte är ny, men det förvånar kanske att det kommer från en liberal tidnings, såsom Dagens nyheter säger sig vara, ledarsidor.

I verkligheten är det så klart tvärtom. Empati och omtanke måste vara grunden för en human, och rättssäker, migrationspolitik. Det finns inget definitivt tak för hur många som kan komma hit, utan hur många vi kan ta hand om handlar om hur och vad vi gör, och vilken inställning vi har. I ett samhälle där vi utvisar människor som är djupt rotade i samhället till ett land de aldrig ens varit i, där orkar vi mindre. Vi ledsnar och stänger in känslorna. Vi orkar inte på samma sätt investera i en ny person som kommer, eftersom vi inte litar på att hen får stanna. I ett annat land, ett land (eller annan tid i alla fall) där man säger att ”mitt Sverige bygger inga murar”, där samlar människor in filtar, upplåter rum i sina hem och tar hand om dem som kommer. 

Att vi behöver utgå från vår empati när vi formulerar en human flyktingpolitik säger egentligen sig självt. Om vi ska utforma en migrations- och flyktingpolitik på ett sätt som upplevs som humant av dem som påverkas av den så måste den först bygga på en förmåga att sätta sig in i hur man skulle uppleva politiken om man själv var drabbad. Perspektivet kan inte bara vara utifrån hur det känns för den som växt upp långt från krig och konflikter och med världens alla länder redan öppna för ens besök.