Sent i november går jag på stan med en vän, det är nattsvart klockan sex på kvällen men Kungsträdgården är pyntad med ljus. Den nyöppnade restaurangen där vi har ätit är coronasäkert inredd med glasskivor mellan borden, fler än fyra tillsammans kan man inte sitta. På ett träd i Kungsan hänger ett anslag som välkomnar besökare till skridskobanan – med egna skridskor, för på grund av pandemin är uthyrningen stängd. 

När ska det ta slut? Vad finns på andra sidan pandemin? funderar vi. Det kommer nog att vara så här, säger min kompis, som jobbar på sjukhus, ibland helt inslagen i flera lager plast.

Hemma igen ser jag Stefan Löfven tala till nationen. Han säger att världen har förändrats inför våra ögon under det här året. Och nu, sent i november, ser vi att det dröjer innan det blir som vanligt igen. Han vill be oss om någonting mycket svårt, men helt nödvändigt. Under sommaren har vi nästan kunnat leva som vanligt, det har varit lätt att ses utomhus. Men nu måste vi skärpa oss, för annars kanske de vi vill fira jul och lucia med inte lever då. Träffa bara människor som du bor med. Tvätta händerna. Ställ in, boka av.

Visst – men varför inte fortsätta att ses utomhus, med avstånd emellan? Ska vi vara helt hänvisade till att umgås via de digitala kanaler som regeringen vill att FRA ska få avlyssna och dela med sig av i princip helt fritt? Vad händer med demokratin om vi vänjer oss vid det, utan att ens veta om det finns en bortre parentes?

Och sen är det allt det där han inte säger. Några veckor tidigare har en grupp läkare i en debattartikel i Dagens medicin uttryckt oro för de nedskärningar som konsultfirman McKinsey föreslår i Skåne. Tre läkare varnar i Svenska Dagbladet för att ”en farlig gräns är passerad när vetenskapliga bevis inte räcker för att chefsläkare, sjukhusledningar och styrande politiker i region Stockholm ska erkänna att patientsäkerheten är hotad”. De berättar om en studie från Karolinska institutet, som fastslår att den som kommer till akuten när det är trångt löper ökad risk att dö inom 30 dagar jämfört med den som ”vårdats under mer hanterbar belastning”. 

Akademiska sjukhuset i Uppsala ska spara hundratals miljoner, Karolinska har dragit tillbaka sina varsel, men personalen kommer ändå att minska med 900 personer nästa år. Under brinnande pandemi. Och så vidare. 

Jag skulle vilja höra Stefan Löfven tala så där strängt och allvarligt till de styrande politikerna i regionerna. ”Alla måste göra mer. Tvätta händerna. Avboka alla dyra, glassiga konsultfirmor som tror att vården är till för att berika de redan rika. Var solidarisk med patienter och personal. Ställ in nedskärningarna. Nu gör vi det här tillsammans.”

Sen skulle han spänna blicken i alla butikskedjors ägare och säga till dem att sluta gnälla i medierna om att Black Friday inte kommer att slå rekord i år. ”Var solidariska, ställ in Black Friday. Boka av. Det här är inte en tid att trängas på reor. Det är allvar nu.”

Men det gör han inte. Det är vi enskilda individer som ska hållas i tukt och förmaning och avstå från vårt sociala liv och våra demokratiska rättigheter. Det är där det slutar vara okej.