Utanför mitt fönster svajar gråa bokstammar i novembervinden, trots att det blåser ligger det gråa diset tungt över tomten. Det är ett föga inspirerande utgångsläge för att ta sig an en lång, mörk vinter i isolering.

Världen håller på att slukas av ett stort svart hål, och till skillnad från i våras finns det nu inga sätt att vrida och vända på eländet till någonting positivt. I våras gick vi mot ljuset, jag och flera med mig såg en chans att fånga upp att hela världen stannat samtidigt, och bygga vidare på det med byggstenar av lera.

Flygen stod stilla, utsläppen minskade, medan människor stängde in sig kom djuren fram, tog över städer och platser de annars skydde, blivit bortträngda ifrån. Hoppet om att sommarens värme skulle utplåna viruset, att restriktioner skulle lättas och vi skulle återförenas under solen med en ny insikt om att det visst var möjligt att med gemensam kraft agera. Återskapa samhället till något på riktigt hållbart och därmed bestående, nu i sista minuten, innan det var för sent.

Istället såg vi historien upprepa sig, business as usual framför allt. Vilka ryckte stater världen över ut för att undsätta? Flygbolagen, oljebolagen och andra multinationella företag med miljardomsättningar och rika ägare som bekvämt varslat personal och fortsatt sina lyxliv. För utan dom, vad skulle vi vara? Någon patetisk socialiststat eller stenhård kommunistdiktatur? Någon bakåtsträvande tribal samhällsform där teknologi är förbjudet och konsumtion bannlyst?

Istället för att vända sig mot globaliseringen då dess baksidor uppenbarades på ett mer handgripligt sätt än den diffusa klimatkrisen, är det nu globaliseringen som målas upp som räddaren i nöden då vaccin utvecklats från flera olika företag inom den mest moraliskt tveksamma globala industrin som finns; läkemedelsindustrin.

Konsumtionen är det enda som kan rädda oss, vem bryr sig om kultursektorn? Den har aldrig haft betydelse för människors liv, den skapar inga arbetstillfällen eller bidrar till den ekonomiska tillväxten. Låt den gå under, kulturtomtarna får klippa sig och skaffa sig ett jobb. Samtidigt håller en symbolisk smygstatskupp på att äga rum i världens mest symboliska demokrati, bara för att verkligen understryka hur åt helvete allting går.

Så var är ljusningen? På vad kan hoppet gödas? Hur kan vi vända denna ångestfulla vinter till något hoppfullt? Att vaccin är på gång bådar ju gott, att vintern kommer bli till vår igen är ett obestridligt faktum. Att omställare världen över kommer fortsätta ställa om går ju bara att anta. Kanske med mer övertygelse än någonsin om att detta är rätta vägen att gå.

Att se ut i världen kan ha sina fördelar, men nu när världen så obönhörligt trängt sig på är det dags att se inåt, se till sig själv. Odla sin egen trädgård, både bildligt och bokstavligen. Om våren (för de privilegierade) innebar en välbehövlig paus i en alltför hektisk vardag, så kan denna vinter vara en tid för reflektion över året som gått. Precis som grönsaksodlaren drar sig tillbaka efter att ha bäddat in sin odling inför vintern, och reflekterar över odlingsåret. Vilka grödor gick bra, vilka gick dåligt och varför? Vad behövs ändras på till nästa säsong och vilka frön ska sås?

Att vara förändringen vi vill se i världen har aldrig känts mer akut, men det är viktigt att börja med sig själv och inte låta mörkret sluka en, utan istället ha en plan inför när ljuset återvänder. För det gör det alltid.