”Det är djurplågeri, och alla vet det, egentligen”. I Rapport från ett slakteri – en veterinärs berättelse kommenterar veterinären Lina Gustafsson den plågsamma koldioxidbedövningen till en kollega.

I egenskap av Livsmedelsverkets veterinär arbetar hon på ett av Sveriges största grisslakterier. Hennes uppgift är att kontrollera att lagstiftningen följs, men hon sugs in i ett system där hon räknar centimetrar och där ingen pratar om vad arbetet egentligen innebär. Hon känner skuld över att vara delaktig, samtidigt känner hon att hon skulle svika djuren om hon sa upp sig.

Vardagsvåldet mot djuren skildras just nu också i den norska dokumentären Grisarnas hemliga liv (SVT play). Norun Haugen arbetar på grisgårdar och filmar undercover. Haugen dokumenterar hur våldet blivit en normal del av systemet. Den så kallade paddeln, ett centralt redskap också i Gustafssons bok, slås över grisarnas ryggar för att få dem att röra sig. Haugen lär sig att döda griskultingar genom att slå dem i väggen. Det är det vanliga sättet att döda svaga kultingar. ”Jag är en del av det här”, säger hon till kameran.

Varken i Rapport från ett slakteri eller i Grisarnas hemliga liv har uppenbar vanvård någon central plats. Gustafsson och Haugen ger istället varsin inblick i det helt vanliga våld som håller kyl- och frysdiskar fyllda med kött.

Gustafsson blir rättad när hon ska göra en anmälan till länsstyrelsen. Hon bör skriva ”slaktkropp” och inte ”kropp”. Att slå grisarna kallas inte för att ”slå”, så länge personalen bankar med paddeln och man inte slår med till exempel en skiftnyckel. Det vanliga, vardagliga våldet mot djuren skiljs noga från det oacceptabla våldet. Vokabulären döljer allt vi vill undvika att tänka på. Haugen påminner om att det inte är böndernas fel, det är ett system som vi har skapat. Hon dras själv in i det.

James Stanescu har skrivit att det kan behövas ett särskilt språk för att förstå djurindustrins fasor som en unik uppsättning av våldsbrott. Han menar att industriproduktionen av djurs kroppar inte har någon tidigare parallell i mänsklig historia. Även om det kan ligga nära till hands att försöka beskriva djurindustrierna genom att relatera dem till brott vi känner till begångna mot människor så är inte det rätt beskrivning. 

Stanescu pekar på att slakt skiljer sig från mord, bland annat eftersom vid mord försöker förövaren dölja sin identitet, men offret blir känt. Vid folkmord är det omvänt, förövarna försöker inte dölja sig själva men de försöker utradera såväl offren som offrens kultur och språk. Slakten av djur är ingen av dessa saker. Ingen gömmer sig, och framför allt göms inte kropparna. Tvärtom är kropparnas synlighet själva poängen.

Medan kropparna är synliga i kyl- och frysdisken förblir våldet bakom osynligt. Vi saknar ännu ordet för att benämna djurindustrins våld som ett brott mot djuren. I brist på ett särskilt språk för att beskriva fasorna kan vi så länge tänka på Gustafssons konstaterande: ”Det är djurplågeri, och alla vet det, egentligen.”