Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora smugit sig ner i bagageutrymmet på sin pappas bil för att följa med till zonen, den plats där pappan studerar ett märkligt fenomen i en damm. Vi har också träffat de blodtörstiga kwonerna och Jonatan som bor på planeten Espia där han arbetar som lärare både för planetens ursprungsbefolkning och nya simmare.
Dora gick ner för den rangliga spiraltrappan som ledde ner till gårdsplanen mellan administrationsbyggnaderna. Hon hade inte vågat ta sig genom kontorslandskapet igen när hon hade insett att det var ett misstag att åka upp till tredje våningen. Vad hade hon hoppats på att hitta där? Men det hade varit för riskabelt att åka till entréplanet direkt. Trappan var säkrare och för att komma till den hade hon varit tvungen att ta sig över hela det tomma utrymmet i garaget. Å andra sidan skulle det knappast det ha varit mer riskabelt än att ta sig förbi kontorsfolket och Enwar. Hon släppte grubblerierna. Nu var det bara framåt som gällde. Ingen idé att fastna i det som redan hade hänt.
För det var nu det svåra började. Att ta sig in i själva zonen. Vad Dora visste fanns det fyra vägar in och ut. De två slussarna, den stora för fordon och den lilla för människor till fots. Om hon inte kom på någon genial plan var det ingen idé att ens försöka med dem, de var strängt övervakade och förutom ett litet antal personer, som hennes pappa och några andra vetenskapsmän, krävdes det ett speciellt tillfälligt tillstånd för att passera dem. Det fanns ingen chans att de skulle strunta i att kolla något enda utrymme i någon enda bil. Hennes hopp stod till någon av de två andra, transportbanan eller soprännan. Hon ville slippa soprännan. Även om den sällan användes kunde hon tänka sig att den inte direkt luktade tallbarr. Så hennes första plan var att kolla transportbanan. Fördelen med den var att den gick hela vägen till dammen, till ett litet skjul bara några meter från vattnet.
Den låg i undervåningen i pappas hus, så mycket mindes hon, hon hade fått hjälpa pappa att packa ur den stora lådan med prover. Hon hoppades att hennes minne inte spelade ett spratt med henne, att lådan skulle vara stor som en skokartong, världen krymper när människor växer hade hon insett, men som hon mindes den skulle hon lätt få plats. Problemet var bara att få iväg den. Men det fick hon lösa på plats.
Nu gällde det att hitta transportbanan och för att göra det måste hon ta sig över grusplanen. Det hade hon gjort många gånger förut. Ingen hade någonsin brytt sig. De flesta visste vem hon var och eftersom det bara var själva zonen som var känslig var säkerheten ganska låg runt administrationsbyggnaderna. Alla vakter stod och stirrade in på området. Det enda hon egentligen riskerade var att någon skulle känna igen henne och skvallra för hennes pappa. Ändå var hon extremt nervös. Hur mycket vatten hon än drack förblev munnen torr som om den var full av mjöl.
Trots att hon gick ganska långsamt ner för trappan blev hon lite yr i huvudet av vindlingarna. När hon väl var nere på bottenplan stannade hon till en stund och samlade ihop sig. Inga stjärnor den här gången i alla fall.
Den gröna plåtdörren med texten EXIT kändes kall och tung när hon öppnade den. Den gnisslade inte i alla fall. Solljuset utanför stack henne i ögonen och hon stannade till ett tag för att låta ögonen vänja sig. Grusplanen låg tom. Det var rätt sällan någon gick över den på dagarna. Människor kom på morgnarna och gick på kvällarna och rörde sig ibland ute på lunchen, men annars var det oftast lugnt utanför kontorshusen.
Hon började att gå. Hon hade bestämt sig för att bara gå. Som om det var det mest naturliga i världen. Som hon hade gjort många gånger förut. Men det var märkligt hur svårt det var att vara naturlig på beställning. Det kändes som om hon såg ut som en idiot. Som om det lyste skummis om henne. Men efter ett tag bestämde hon sig för att försöka att sluta tänka på gången. Började räkna mattetal i huvudet. Nynnade tyst på en sång. Såg sig omkring. Räknade träd, buskar och stenar och började efter hand att slappna av.
Pappas hus var bara några steg bort när en bil svängde in på grusplanen. Gruset knastrade under hjulen och föraren hoppade ut ur den och började springa mot henne. Hjärtat slog ett par extraslag och hela hennes kropp vrålade åt henne att springa i väg. Men mannen bara vinkade glatt.
– Glömde jävla posten, skrattade han när han sprang förbi henne.
Hon skrattade konstlat tillbaka och gick de sista stegen fram till dörren som långsamt var på väg att stängas efter den stressade mannen. Den svala kontorsluften kändes befriande mot hennes hud när hon stapplade in genom entrén på skakiga ben. Hon vågade inte ta hissen ner till källaren, ville inte riskera att träffa fler människor. Hon valde istället trappan som låg bortom de båda hissarna. Dörren var olåst och trappan låg mörk och tyst innanför den.
Transportrummet visade sig ligga precis nedanför trappan. Hon suckade tacksamt för att någonting gick lätt. Hon hoppades att pappans passerkort skulle fungera på kodlåset som satt till vänster om dörren. Det borde den ju göra. Han var ju en av de få som hade någon anledning att använda transportbanan, för att skicka sina prover fram och tillbaka. Hon la kortet mot kortläsaren och slog in pappans kod. Dosan surrade till och hon hörde dörren klicka till och såg hur den långsamt gled upp. Bara ingen var där inne. Värst av allt vore ju om pappa var där. Men han höll väl på att fjäska för den där journalisten och skulle nog vänta med sina prover tills hon hade försvunnit.
Rummet var tomt. Ett par av de plastbackar som användes för att transportera prover och andra saker på bandet stod tomma i ett hörn. Luckan till transportören var stängd och rummet såg knappast ut som en förbindelse till något spännande, kanske utomjordiskt utan snarare som någon slags utrymme där en vaktmästare kunde förväntas pyssla med något extremt tråkigt.
Dora öppnade luckan och tittade in. Hon hade varit med pappa många gånger då han hade skickat och tagit emot plastbackarna med prover, men aldrig brytt sig om att kolla hur han gjorde för att få igång bandet. Tunneln bandet gick i var inte stor, hon skulle få ligga raklång för att få plats, men det skulle nog gå. Hon såg sig om. Skrattade till när hon såg att det satt två knappar bredvid luckan. Där stod på och av. Behövdes inget geni för att räkna ut hur det fungerar, tänkte hon.
Hon stuvade in sin ryggsäck i en plastback som hon tryckte in en bit i tunneln, tryckte på på-knappen och såg lådan försvinna in i mörkret. Hon drog djupt efter andan och klättrade in genom luckan och lade sig raklång med fötterna först. Hon ville inte ramla av bandet med huvudet före. Onödigt att krossa skallen när hon hade kommit så långt.
Transportbandet var bara några decimeter brett. Hon fick koncentrera sig hårt för att att hålla sig mitt på det. Hon ville inte halka snett och fasta i någonting på vägen. Lådorna kunde ju passera fritt, men hon visste inte om det fanns vassa kanter, skruvar eller någonting annat som hon kunde göra sig illa på. Hon var förvånansvärt lugn. Visserligen började hon att tänka på kremering. På hur kistor rullades in i kremeringsugnar, men slog undan tankarna. Det var nog tämligen riskfritt, pappa skulle aldrig riskera sina kära prover med ett taskigt genomtänkt system. Kände hon honom rätt hade han övervakat varenda sekund av bygget av bandet och han hade alldeles säkert provkört det många gånger innan han godkände det.
Det luktade fuktig sten i tunneln. Som i en gruva. Tunneln gick många meter under jord och för det mesta genom berggrunden. Men det var inte blött eller fuktigt i den. Luften var hygglig. Dora hade varit lite orolig för att den skulle ta slut. Det var ju inte meningen att människor skulle åka på bandet, men antagligen fanns det en ordentlig ventilation för att att få bort fukten ur tunneln som samtidigt höll luften frisk. Bandet knarrade under henne, men annars var det förvånansvärt tyst. Hon kunde höra sin andning och tyckte att hon hörde sitt hjärta. Ett svagt ljus som långsamt ökade lyste upp hennes fötter.
Bandet var inte särskilt snabbt, men resan var heller inte särskilt lång, den tog ungefär tre minuter och hon hörde snart plastlådan med ryggsäcken dunsa in i den mjuka väggen, klädd med skivor av något slags gummiaktigt, vadderat tyg i slutet av banan som hon såg mellan sina fötter. Hon skulle inta ha trillat av med huvudet före, insåg hon, även om hon hade legat åt andra hållet. Självklart hade pappa sett till att hans prover fick en lugn och behaglig resa ända fram.
Slutet på tunneln närmade sig fort. Plastbacken spärrade halva luckan, som turligt nog stod öppen. Hon förberedda sig genom att vinkla benen så att hon skulle kunna få ut dem genom luckan så fort som möjligt, utan att fastna med överkroppen. Hon lyckades halvbra. Fastnade lite med jackan i lådan och hörde transportbandet slita i tyget, men lyckades snabbt komma loss och dunsade ner på betonggolvet nedanför. Hon letade snabbt upp de identiskt likadana knapparna som satt på exakt ställe som i andra änden och stängde av bandet. Det blev tyst. Helt tyst. Hon drog ett par djupa andetag och pockade ut plastbacken och hängde på sig ryggsäcken. Nu gällde det att vänta. Det fanns en städskrubb bredvid transportrummet, där hennes pappa en gång hade hämtat papper för att torka upp vatten som hade läckt ur en provflaska som hade spruckit. Där hade hon tänkt att gömma sig tills solen gick ned. Vad hon mindes hade den inte varit låst. Bevakningskamerorna såg allt som hände runt dammen, men hon trodde att chansen var lite större att hon skulle kunna ta sig ända fram om hon hade lite skydd av mörkret.
