Skeppsholmens folkhögskola ler försiktigt mot den späda vårsolen. En flicka leker utanför porten, hon visar sig senare vara Juan Romeros dotter. Han är i sin tur grundare av Yakumbé som spelar den mest spännande svenska musik jag har hört på länge. Slagverksmusik i samarbete med sångare och solister närmare bestämt.

Jag kliver in genom dörren till lokalen där många i trakten som gillar folkmusik varit för att dansa. Men nu strömmar inte polskor mot mig, utan brasilianska trummor. Det är en sak att spela på kvällen för festande människor, en annan att hålla uppe ångan en söndag förmiddag. Mer kaffe och bulle än drinkar och förälskelse.

– Det är medvetet att vi inte gör plattan för publiken, säger Juan. Det här är för oss. Om någon sen vill lyssna så varsågod!

Gemenskap

Ett band är en gemenskap. En del leds av despoter, andra är ultrademokratiska. För det mesta är det som det känns i det här rummet. Ett gäng människor som har kul ihop och byts av med att leda. Men Juan har skrivit eller arrangerat de flesta låtarna.

Det märks. Han sjunger, dansar och ler med hela sin kropp. Och han har anledning. Det svänger, på ett sätt som kan kännas ovant för svenska öron. Ändå har det funnits en stark tradition av rytminstrument i den svenska folkmusiken, berättar Juan som studerat folkmusik på Kungliga musikhögskolan.

– Precis som i andra länder förbjöds trummor av kyrkan. Det finns bilder där man spelar på bastrummor och nån slags virveltrummor, men man vet inte särskilt mycket om vilken funktion trummorna hade i musiken, vad man spelade på dem.

Det mest påtagliga med Yakumbés musik är att den är komponerad. Trummusik innehåller ofta ett stort inslag improvisation vilket kan leda till att den blir ofokuserad och kan uppfattas som bullrig och komplex. Men även om Yakumbés trummor låter minst lika högt som alla andra finns en klarhet och tydlighet också när jag hör dem repa. Ett av skälen till det är att musiken faktiskt är skriven, en annan att bandet jobbar med solister av olika slag, mest sångare.

– Vi är angelägna om att ha plats för improvisation, säger Juan, men det är viktigt att arrangera för att nyansera det vi gör, skapa dynamik. I tänket är det lite som jazz, jag tänker mig ett samtal mellan instrumenten.

Svensk folkmusik

Redan när jag pratade första gången med Juan i telefon var han tydlig med att det inte är ”multikulti” de sysslar med.

Kulturmöten är viktiga, men från att ha varit något fint har just det ordet nästan blivit lite pinsamt. Som att försöka förlägga vissa former konstnärliga möten till något slags reservat för att mest gullas med, håller jag med. Yakumbé gör musik som har rötter lite överallt, det räcker.

– Det är inte bara jag, det är en massa andra människor som har gjort liknande saker, säjer Juan, men när jag gick på Ackis hade jag redan börjat älska svensk folkmusik, Fri fot, Enteli, Lena Willemark, Ale Möller, men då kunde jag också börja fördjupa mig i svensk folkmusik och börja samarbeta med svenska folkmusiker.

De olika samarbetena sådde fröet till en fråga hos Juan.

Hur blir det om Yakombé tolkar svensk folkmusik?

All musik är tolkningar, men en del människor vill inte låtsas om det. Det motsatta problemet till multikultiförslappningen är purismen. I folkmusikkretsar finns människor som försöker konservera och på något sätt rädda musiken och därför ogillar försök att sammansmälta eller skapa nytt. Vi måste kunna få uttrycka också vårt sätt att leva genom musiken.

– Puristerna behövs, säger Juan. De bevarar något gammalt, men det är synd att de inte kan förstå att musiken måste få utvecklas och uttrycka sig på nya sätt. Polskorna kom till under en tid då människor hade andra behov, andra problem.

Rötter i Chile

Romina Montefusco har rötterna i Chile. När hon kom hit fick hon snart kontakt med Juan via sin bror. Många är musiker i hennes släkt, men det var först när hon kom till Sverige som hon började spela själv.

– Det finns många sambaorkesterar och liknande, men jag bara lyssnade och dansade då, men när jag hade varit här ett tag började min bror tycka att jag måste göra något på dagarna.

Även om hon inte hade spelat något instrument innan hon kom hit lärde hon sig snabbt, mycket för att hon ännu var tonåring, men också för att bandet spelar musik som inkluderar den tradition som hon vuxit upp med. Att spela den musik man vuxit upp med minskar det teoretiska arbetet och ju mindre du behöver tänka desto mer kan du spela.

– Och vi repar väldigt, väldigt mycket, säger Juan, inte som nåt annat band jag varit med i. För det första för att vi tycker om det. En viktig del är att vi äter tillsammans. Det är viktigt att ha en vänskapsrelation och det är nästan som ett laboratorium där vi utvecklar saker som vi tycker om.

Bakvänd takt

Flaskor med hembubblat vatten, bröd och termosar med kaffe står på ett bord när Yakumbé börjar dra igenom programmet en gång till. Romina spelar en bakvänd takt på ett instrument jag aldrig har sett förut. Det ser svårt ut, men hon använder kroppen för att skapa en motrörelse för att kunna hålla takten. Musiker dansar för det mesta för att de måste, inte för att behaga.

Cd:n Rinkebysvängen inleds av den genialt betitlade Svartskhalling. Halling är en dansform med lite oklara rötter, men namnet antyder att den kan ha rötter i Hallingdalen i Norge. Den är ingen pardans utan dansas av män, ensamma eller ”mot” andra män, och innehåller akrobatiska inslag. Det påminner lite om kosackdans.

I Yakumbes version blir hallingen en späd sångduett ackompanjerad av vevlira som snabbt går över i bubblande danslåt. Inte längre från hur en halling kunde ha spelats innan kyrkan började mörda människors lust. Efter ett tag släpper Juan de smala, långa trumpinnar som är populära i Sydamerika och börjar spela på en övertonsflöjt.

Jag berömmer honom för flöjtspelet. Han skrattar.

– Jag kan egentligen inte spela på den här. Jag försöker mest skapa rytmer.

Rinkebysvängen

Det som imponerar mig mest med Yakumbés musik är att den samtidigt är smart och talar till mig på ett känslomässigt plan.

I grunden finns ett djupt allvar, en vördnad inför musiken som jag känner mig väldigt hemma i, men allvaret paras med lekfullhet och kärlek.

Så spelar de titellåten Rinkebysvängen. Den är både självklar och ett mysterium. En nyfiken låt som skulle ha kunnat dyka upp bland musikantropologiska exempel på förindustriell musik som samtidigt ekar av minimalistisk konstmusik. Ett samtal, precis som Juan vill ha det.

Det är fortfarande nästan vår på Skeppsholmen när jag lämnar replokalen. Jag vänder ansiktet mot solen och nynnar på Rosa, qué linda eres, inspelad första gången 1918 av Sexteto Habanero Godínez och nu av Yakumbé. Tänker: Om den här låten kan leta sig hit till mörkret och kylan och blanda sig utan problem med svensk folkmusik kanske det kommer att fixa sig med det där med mångkulturen?