Vattnet de fick smakade friskt och de var varma och kände sig säkra. Jobbigare var det att på på toaletten på en hink. Det gällde att den andra tittade bort, inte verkade veta vad den andra sysslade med för att det skulle fungera överhuvudtaget.

Jonatan hade fått förklara vad han hade fått reda på många gånger om. De hade inte så mycket mer att prata om.

– Jag fick en impuls, eller en idé, i huvudet efter att ha varit i nötkoma. Något tjatade på mig att jag skulle leta upp en profetia. Att det var något viktigt jag skulle ta reda på. Jag fick en känsla att det hängde samman med att du dök upp. Så jag gick till biblioteket.

– Och du fick inte den smarta idén att snacka med mig?

Hennes ord var dämpade. Även om kwonerna antagligen inte förstod engelska, det var säkert få av dem som ens pratade pidjin, höll de tonen låg när de pratade. Om inte annat så för att hålla en så låg profil som möjligt. Ingen ville reta kwoner.

– Nej, verkligen inte. Jag har dragit igång stora maskinerier på mer information än jag hade här och det har flera gånger visat sig vara fel information. Ingen kan lita på vare sig en profetia eller det som händer när man käkar nötter.

– Du kunde ha litat på mig, sa Dora sårat.

– Det handlar inte om att lita på dig. Det handlar om huruvida det går att lita på mig. Jag litar inte på mig själv alltid. Långtifrån alltid. Jag slutade simma för att jag ibland tappade fokus, drömde mig bort. Det hände till och med att jag nästan drunknade för att jag glömde var jag var. Slutade simma, bara flöt runt.

– Okej. Din hjärna är skum. Jag vet. Men om det handlar om mig vill jag veta.

Mörkret kändes kyligare. Värmen mellan dem som hållit dem uppe under de långa timmarna i gropen drog sig undan, delades återigen upp i två snäva sfärer av ensamhet runt dem.

– Jag ska berätta. Men tro mig. Du hade inte gillat att höra det här och sen upptäcka att det var fel.

Dora slog ut med ena handen.

– Anta inget. Jag är ingen bräcklig vas. Jag är rätt tuff.

– Tuffare än somliga tror. 

Hon skrattade motvilligt. 

– Jag gick upp till biblioteket, fortsatte Jonatan, för att kolla om det låg något i figurens tjat. Ofta funkar det så. Man får en aning av något, en otydlig känsla av något, och den leder en vidare. Ibland är det tydligare än annars. För det mesta strunt.

Dora började förlåta honom. Jonatan brukade alltid vilja alla väl. Han skulle aldrig göra något för att såra eller skada henne. Tvärtom. Om hans brott bestod i att ha varit för beskyddande kunde hon faktiskt acceptera hans omsorg. Antagligen hade han rätt.

– Jag fick hjälp av Dimma, en riktigt duktig bibliotekarie som dessvärre Difton visade lite väl mycket intresse, vilket gjorde hennes, och därmed mitt, jobb lite svårare. Han försvann iväg efter ett tag och jag kunde undersöka mitt spår. Min intuition. Och figuren. Jag sökte igenom databasen efter profetior.

Problemet var bara att hitta rätt söktermer. AI:n i biblioteket låg på en dator byggd på samma biotekniska process som i den dator Dora hade lärt sig pidjin från och var kreativ i sina sökalgoritmer. Den lärde sig snabbt hur den som sökte tänkte och bildade sig en bild av vad den var ute efter.

Men det hände ingenting. Jonatan lyckades inte komma på något sätt att hitta profetian. Han hade bytt ut den obligatoriska arkivscenen med alla skåpen mot en sommaräng. Fjärilarna flög från blomma till blomma. Han kunde till och med känna den sockersöta doften av maskrosor och gullvivor. Kände man dofter uppkopplad mot datorn? Antagligen. Det kunde ju behövas och datorn var bra på det som behövdes. Inte mer. Framför allt hade den ingen humor. Vilket roade Jonatan. Han brukade driva med den. Ge den motstridiga uppgifter. Men nu var det inte läge.

– Jag kom plötsligt ihåg vad Dimma hade sagt. Om det inte fungerar att leta så ska du sluta att leta. Gör tvärtemot. Bara utsätt dig för verkligheten, kunskapen, fantasin, biblioteket.

Jonatan la sig på rygg. Beordrade bort alla de irriterande småflugor som tydligen ingick i hans bild av en typisk sommaräng. Han tonade ner dofterna. De störde. Gjorde honom för avslappnad. 

– Jag bara låg där och väntade. Det kändes som flera timmar, en hel dag, jag vet inte. Men jag mediterade bara. Försökte se mig själv uppifrån. Från molnen. Se hur jag låg där mitt på ängen. Helt utan annan avsikt än att bara vara. Självklart fick jag kämpa. Först. Jag försökte skjuta bort alla tankar på att jag inte fick tänka på att jag ville locka fram något. Och så vidare. Till slut insåg jag vidden av Dimmas ord. Det spelade ingen roll om tankarna for. Allt jag behövde göra vad att inte bry mig. Och det är jag rätt bra på.

Jonatan låg kvar på marken. Började sjunga för sig själv. Tuggade på ett grässtrå. Det smakade konstigt. Bittert. Han mindes inte hur grässtrån smakade. Grönt.

– Mina tankar började vandra. Det är oftast en förbannelse att vara så tankspridd som jag, men nu var det lysande. Jag behövde bara ge efter för min natur. Flumma loss. Jag började skapa om växterna på ängen. Nu växte det jättelika smultronplantor där. Stora som fotbollar var de största smultronen. Jag blev fascinerad över hur följsam datorn var och av det faktum att jag satt i en gynekologstol med bara några elektroder på min hud och ändå såg allt det här.

Jonatan låg kvar på ängen men reste sig samtidigt upp och började ströva runt på den, plockade bär och åt. Det var som i en film där någon dör och stiger upp i en halvt genomskinlig version. Förvånad. Jonatan var inte död. Det visste han. Han visste var han var, men han var fullt upptagen av sina upplevelser nu.

Så här kunde han tillbringa resten av dagen. Vilket han gjorde. Han framkallade alla typer av växter, djur och svampar han kunde komma på. Datorn samarbetade lydigt. Framåt kvällen började han tröttna. Han mindes Difton som säkert väntade på sitt hyperaktiva sätt uppe i biblioteket. Han kallade fram klockan. En knapp timme hade gått. Bra. Han beslutade sig för att avsluta. Det här ledde inte någonting. Värdelöst.

– Jag stängde av programmet och reste mig upp. Dimma hade gått sin väg så jag tog av mig hjälmen och kopplade loss elektroderna, de på ryggen var lite knixiga.

– Va? Var det allt? Vilken kass story, gnällde Dora.

Med en hostning la Jonatan en hand på Doras underarm. Hans andning lät som om han log, tyckte hon. Antagligen ett irriterande smart leende.

– Nej, du. Det var långt ifrån allt. Jag steg upp för trappan upp till stora läsesalen med sina stora färgade glasfönster i taket som bildade en jättelik sjuuddig stjärna. Symbolen för universitetet i Towntown, som bekostade bygget av biblioteket för en massa år sen. Hundratals.

Biblioteket hade byggts både som ett bålverk för kunskap och ett bålverk i bokstavlig betydelse. Det byggdes på det enda riktigt höga berg i närheten som en möjlig tillflyktsort om sämre tider skulle komma.  Eller om sämre folk skulle komma. Det hade hänt förut. Och det hade hänt flera gånger att man hade fått utnyttja biblioteket för att fly huvudstaden.

Stjärnan snurrade långsamt. Snyggt, tänkte Jonatan. Han hade aldrig sett att den gjorde så förut. Men det var mycket han inte hade lagt märke till. Varje gång såg han något nytt.

Han sökte upp disken där Dimma stått tidigare. Men hon var borta. Hade ersatts av en maskin. En robotliknande apparat som pratade med elektriskt sprakande röst.

– Vad kan jag hjälpa dig med?, undrade roboten. Mitt på dess bröst satt ett litet sammetshjärta. Ordet kärlek på pidjin var broderat mitt på hjärtat. Färgspelet från det roterande takfönstret fick hjärtat att se ut att pulsera.
Roboten såg ner på hjärtat.

– Det här? Det är mitt hjärta. På riktigt. Genom att koppla in ett hjärta får vi en personlighet. Det krävs känslor för det. Information har ingen själ.

Jonatan nickade. Det lät rimligt.

– Jag letar efter en profetia, svarade han.

Roboten nickade långsamt. De små motorerna i dess hals surrade. Jonatan tyckte sig höra hur käken gnisslade till när robotens intetsägande utgångsmin byttes ut mot en leende. Ett mekaniskt leende om något, tänkte Jonatan.

– Ja visst, sa roboten. Ska vi gå till profetieavdelningen? Kod F19. Kolon. Fyra. Tre. B.

Jonatan följde lydigt efter. Kanske skulle han hitta Difton eller Dora om han gick runt lite och det kunde vara kul att hänga med en robot. Även om den såg ut som en dalek. Jonatan hade inte tänkt på Dr Who på länge. Det var hans favoritserie från när han var liten. Varför skulle en dalek plötsligt arbeta som bibliotekarie?

Roboten viftade honom med sig med en av de långa, ledade armarna. Jonatan glömde sina funderingar.

– Här. Till höger.

Roboten öppnade dörren och verkade vilja att Jonatan skulle stiga in före den.

Jonatan lydde artigt. I samma stund som han steg över tröskeln stängde roboten snabbt dörren.

– Jag hörde dörren låsas från utsidan och sparkade ett tag på den, berättade Jonatan. Men naturligt fick jag inte upp den. Så jag började att undersöka rummet. Det var kanske 50 kvadratmeter och tre meter i takhöjd. Väggarna var helt klädda med tv-skärmar. På skärmarna fladdrade en massa bilder förbi. På en av dem visades scener från jorden. Stora städer. Savanner. Annars fanns där inga som helst grejer. Inga möbler. Ingenting.

Dora tittade upp mot gallret ett par meter ovanför dem. De hade undersökt gropen många gånger de första dagarna, men inte kommit på något sätt att ta sig upp. Det stod minst två vakter däruppe så frågan var vad för slags nytta de skulle ha av att klättra upp, konstaterade de efter ett tag.

 – Så svartnade alla skärmar. Ett par sekunder. Ett jättelikt ansikte tonade fram. En kvinna från jorden. Människa. Som läste en rätt kass dikt. Ungefär så här:

En sol, en måne runt det tredje barnet.

Som svarta slagkorpar över röd himmel,

ledda av dödens mörka skimmel.

Ondskans vargar ylar

i nattens kyla.

På torget står den nakna byfånen.

– Fyra varv till, vrålar han mot månen.

Simmarnas drottning i underjorden

måste höra  de befriande orden.

– Tämligen kasst. Som om någon inte ville bli tagen på allvar. Men det som hände sen fick mig att omvärdera poesin. Den var dålig, men jag började misstänka att det låg någon form av sanning i den. Det irriterade mig att jag hörde vad de där orden var, men jag hann knappt reagera.

– Vad hände? undrade Dora.

– Skärmarna försvann. Hela rummet försvann. Jag for som genom en virvelvind över jorden. Det kändes som en evighet. Jag såg människor jobba på fälten, slita i fabrikerna. Jag såg fäder och mödrar med barn i barnvagnar. Jag såg äldre par promenera hand i hand. Så, lika plötsligt som jag hade hamnat på jorden suddades allt ut igen. Jag vaknade.

– Vaknade?

– Ja, jag vaknade upp i den obekväma stolen som Dimma hade spänt fast mig i. Tittade på klockan som hängde strax bakom henne på väggen och såg att jag bara hade varit borta ett par minuter.

– Borta? Dora började känna sig som ett eko.

– Borta eller vad det nu var. I en annan värld. En sagovärld, en hallucination, ett annat universum? Vad vet jag. Men jag var säker på min sak. Dikten var profetian. Och den var inte det minsta svår att begripa. Fyra månader från då skulle jorden anfallas av några ondskefulla typer och jag betvivlar inte en sekund att det handlade om kwonerna.

– Varför sa du inget till mig?

– På vägen ner från biblioteket kändes allt plötsligt så overkligt. Inte kunde det väl ha varit på riktigt. Jag menar, på riktigt var det ju aldrig så, men om varningen var riktig. Det verkade så osannolikt att jag skulle få ett meddelande på det sättet. Antagligen inbillade jag mig, tog ut min oro för allt möjligt på en fantasi.

Kwonerna ovanför dem hade börjat gräla. De talade i alla fall med höga röster och Dora och Jonatan kunde höra slag och stön. Plötsligt blev det tyst. Ingen ovanligt. Kwonerna må vara vidriga mot andra varelser, men de stod inte långt efter i sin behandling av varandra. Aggressionsutbrott var vanligare än kärleksbetygelser. Mycket vanligare.

– Jag funderade på att berätta för dig, men det kändes onödigt. Det hela saknade helt substans tyckte jag i efterhand. Sen hamnade vi här.

– Och nu tycker du att det är ditt fel att vi har hamnat här?

– Ja, viskade Jonatan. Självklart. Om jag hade förstått profetian, trott på den, skulle jag aldrig ha låtit dig simma.

Tystnaden ovanför dem bröts av ljudet av springande fötter. De lät inte som kwonernas tunga stövlar, mer som nakna fötter mot gräs. Ett svagt prasslande ljud, men bara lätta dunsar som sa att det var någon som sprang och inte vinden som rufsade om i gräset.

– Nu vet jag varken ut eller in, sa Jonatan. Om det jag tror stämmer så är det mindre än tre månader kvar tills jorden utplånas. Eller åtminstone allt liv på jorden. De slutar aldrig förrän de har rensat upp totalt. Sen inför de sina egna djur och växter.  Olika organismer som de har förslavat under sina erövringståg.

Det lät lika osannolikt som hemskt. Dora kunde inte fatta att något sådant var möjligt. Inte att det skulle drabba jorden. Vi är ju liksom off. Inte uppkopplade än. Vad skull kwonerna ha för nytta av oss? Rätt kassa djur egentligen.

– Det kan ju inte vara möjligt, sa hon. Hur kan de ta sig till jorden?

– De är inte där än. Tror jag. Kanske håller de på och kartlägger jorden. Vilket motstånd de kan förvänta sig. Vilka faror som lurar. De anar nog inte hur tandlösa vi är. Men jag vet inte hur de kan ha tagit sig dit.

– Finns det någon damm på nära håll?

– Från jorden? Betvivlar det. Det är många, många ljusår till den närmaste beboeliga planeten. Med den teknologi som kwonerna har är det omöjligt och meningslöst att försöka sig på en sådan resa.

Nu hördes snabba smällande ljud. Som om någon sköt med något slags vapen. Explosioner. De var långt borta. Dora och Jonatan kunde knappt höra dem. Ingen av dem tänkte på att det skulle kunna betyda något. De var för upptagna av tanken på en invasion av jorden.

– Vi måste göra något. Måste varna folk, sa Dora.

– Hur? Jag är så trött. Jag kan inte rädda någon just nu. I synnerhet inte som vi måste besegra ett par dussin kwoner för att komma någonstans. Jag måste sova.

Dora makade på sig. Hon var också trött. Hon hade sovit oroligt de två nätter som hade gått sedan de blev tillfångatagna. Och Jonatan hade rätt. Vad kunde de göra här nedifrån. Lika bra att försöka sova. Om de skulle få en chans senare att smita skulle det säkert vara lättare om de var utvilade.

– Jag vet inte hur, sa hon. Jag kan inte tänka. Är alldeles för orolig för det. Och trött. Jag också.

– Har jag berättat om när jag höll på att bli bortgift med kejsarinnan av Mitaques Aessen.

– Ja, och jag synade din bluff redan första gången.

– Okej. Då struntar vi i den. God natt.

– God natt.

– Förresten, sa Jonatan. Har de tömt hinken?

– Nä.

– Konstigt.

Jerker Jansson