Strukturell rasism, statligt övervåld och hot mot självaste livet på planeten. De är alla exempel på problem som framkommer världen över och som inte kommit väsentligt närmare att lösas, trots många fina ord från politiska ledare.

Presidenter och ministrar fördömer det ena och det andra, någon förlorar sitt jobb och när media fastnar för nästa stora händelse faller diskussionen i glömska. I slutändan är strukturerna i samhället de samma som innan allt började, vare sig det handlar om polisbrutalitet eller ökande växthusgasutsläpp. Men det finns tillfällen då tecken på riktig förändring visar sig.

I dag leder folkrörelsen Black lives matter en våg av protester genom USA mot polisbrutalitet och behandlingen av afroamerikaner. I flera städer har rörelsen lyckats få igenom stora reformer som minskar polisens utrymme att begå övervåld, polisens i många fall sanslöst stora budget har blivit nedskuren till förmån för institutioner som bättre kan hantera problem som mental ohälsa, dispyter i hemmet eller drogmissbruk.

Till slut verkar det som att brott inte längre anses vara någonting man städar upp, utan någonting man förebygger. Nästan 60 år tidigare blev afro-amerikaner och andra etniska minoriteter juridiskt likställda med resterande amerikanska medborgare.

När vi tänker på förändringen är det inte ofta man pratar om Lyndon Johnson, den dåvarande presidenten. Ofta går samtalet till Martin Luther King Jr, Rosa Parks eller Malcolm X som protesterade och framförde rörelsens krav. En liknande process har inträffat i Frankrike, där de gula västarnas protester mynnat ut i en officiell förhandling med president Macron. Rörelsen, som började som en reaktion på höjt bensinpris, ställer nu många gånger hårdare miljökrav på presidenten, till exempel att prissätta koldioxid och lagstifta mot ekocidbrott.

Förbättringen av människors livsvillkor tenderar att grunda sig i gräsrotsrörelser. När vi faktiskt ser förändring i lag som gör skillnad är det i lagförslag som ursprungligen kommer nedifrån, ur folkliga sammanslutningar och enade frustrerade människor. När vi ställs inför verkliga problem som kräver genomgripande förändringar, ställs också kravet på demokratin att vara mer sann till sitt namn, att all makt verkligen ska utgå ifrån folket. Nu, om någon gång, är det viktigt att minnas.

Corona har skakat om den värld vi är vana vid och skapat förväntningar på stora politiska ingripanden. Om saker pågår som vanligt och våra ledare får ta hand om allt bakom stängda dörrar riskerar dessa ingripanden att försvåra nödvändig förändring ytterligare, fast i sanningens namn har mycket skada redan skett.

I Sverige har flygindustrin, vinstdrivande banker och vinster i stora företag gynnats på bekostnad av större skuld för framtidens generationer och den genomsnittlige medborgaren. I EU har ett enormt stödpaket nu tagits fram för att stimulera tillväxt i samma veva som klimatbudgeten blivit kraftigt minskad.

Samtidigt har allt prat om vikten av rättsstaten varit tomma ord då ingenting substantiellt kommit av det. Orban och Morawiecki som kritiserats för sina brott mot rättsstaten är båda nöjda med avtalet. Tiden då vi har råd med blind lydnad håller på att rinna ut, det är hög tid att medborgarna medverkar i utformningen av policyer.