Dagboksanteckningar. Sön 23 augusti – dag 2409

Den vanligaste frågan jag får är: ”När tror du att du kan fortsätta din resa?” Och det vanligaste svaret på det är: ”Jag väntar på att covid-19 ska släppa sitt grepp”. När jag kom till Hongkong den 27 januari 2020 hade jag tillbringat i genomsnitt 11,85 dagar per land. Det krävs mycket för att ändra det genomsnittet med tanke på att jag varit borta i nästan sju år och de många länder vi har nått. Men Hongkong har höjt genomsnittet till 12,88 och det fortsätter öka.

Jag lyssnade nyligen på en utmärkt podcast producerad av BBC World Service som heter ”13 minuter till månen”. Där intervjuas  John Aaron, som var flight controller under det berömda Apollo 13-uppdraget. John talar om vikten av att inte grubbla över det som inte är möjligt, utan tvinga sig att tänka på vad som är möjligt. Det slog an en sträng hos mig. Det finns inget jag hellre skulle göra än att hitta ett sätt att lämna Hongkong och fortsätta min resa till ett av de återstående nio länderna. Jag kan bara inte göra det just nu när jag är inlåst i Hongkong med stängda gränser på grund av tillfälliga covid 19-regler.

Jag är i ett läge där allt gör ont. Jag har lyckats gå halva sträckan som jag hade planerat att gå under dagen och min kropp skriker ”Det räcker. Gå hem. Ta en dusch. Ät. Kolla en film. Slappna av”. Och då är det bara dag två av sju.

Men vad skulle kunna göra det möjligt? Tja, jag kanske kunde få ett särskilt tillstånd att komma in i Australien. Kanske kunde jag få ett särskilt tillstånd att lämna Hongkong. Jag kanske kunde få ett särskilt tillstånd för att komma ombord på ett fartyg. Det krävs många speciella behörigheter och intyg. Och dessutom löper mitt pass snart ut.

Oh lyckliga tider! Jag har inte sett min fästmö på nästan ett år och jag börjar undra vad det är jag verkligen vill: A) avsluta det jag har jobbat med i nästan sju år, eller B) återvända hem och starta familj med kvinnan jag älskar. Plan A kan åstadkommas med tillräckligt med tid. Plan B har en mycket mer omedelbar tidsgräns.

Mina första tid i Hongkong tillbringade jag tillsammans med den underbara familjen  Savagar. Jag ockuperade deras rum i hela fem månader i den del av Hongkong  som kallas Sai Kung. Vilken vanvettigt lång tid att spendera med en enda familj. En underbar familj, men inte min egen och inte en som jag valt. Men efter fem månader av deras stora gästfrihet erbjöds jag så en lägenhet i Fo Tan. Erbjudandet kom genom en gemenskap av danskar som bor i Hong Kong.

Här har jag bott sedan början av juli. Lägenheten tillhör en man som heter Thomas som bor i närheten. Jag äter ofta middag med honom och hans barn (Natali och Luis). Verkligt godhjärtade människor.

Uppskattningsvis bor det 400 danskar i området, ingen vet säkert. En månad bodde jag i Fo Tan innan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet i Tsuen Wan West. Ägaren till denna lägenhet kan inte återvända på grund av de nuvarande covid-19-förordningarna, och därför är den nu tillfälligt min. Så, medan jag sitter fast i Hongkong på grund av covid-19, har jag också fått ett boende i Hongkong  på grund av covid-19. Åtminstone något bra som har kommit ur viruset!

Men jag vill tro att covid har lett till fler bra saker. Om jag inte hade fastnat här skulle vi inte ha skapat Ultimate Step Challenge HK. Det var den tredje stegutmaningen mellan min vän Jakob och mig, och även den som blev den galnaste. Den första var bara mellan oss två och fungerade helt enkelt som en tävling, ingenting mer. Vinnaren den gången gick 230 000 steg på en vecka.  I den andra stegutmaningen fick vi med oss tio vänner, och tillsammans lyckades vi samla in 28 000 kronor till Röda korsets humanitära arbete. Vinnaren där gick då 410 000 steg. Denna den tredje Ultimate Step Challenge HK gick jag i snitt 54 km om dagen, under cirka 13–14 timmar varje dag.

Mina fötter kommer att bli bra, och jag tror jag klarar mig utan att gå till läkaren. Så kan det gå när man utmanar sig själv att gå 386 kilometer till fots på en vecka.

Första dagen ösregnade det. Nu var vi 25 personer i utmaningen, med målet att ta fem miljoner steg tillsammans. Och återigen samlade vi pengar till Röda korset. Med undantag för min fästmö som var i Köpenhamn, konkurrerade alla från Hongkong.

Och folk var verkligen entusiastiska! Jag fick ont redan efter en dag på grund av allt regn som föll. Mina fötter var blöta i 14 timmar och blev täckta av blåsor. De följande dagarna när det inte regnade var det 32 grader varmt och 80 procents luftfuktighet.

Det var riktigt tungt att ligga topp fem. Smärtan och den totala utmattningen växte ju mer vi närmade oss slutet av evenemanget.

Jag meddelade skämtsamt att mina fötter nog skulle bli förstörda i tävlingen, men jag hade ingen aning om hur illa det verkligen skulle bli. Det tog tre dagar efter målgången innan jag kunde få en hel natts sömn, utan att vakna upp av smärta. Men, jag nådde 507 428 steg, som gav mig en tredje plats i vår utmaning. Vem skulle ha trott att du kunde gå mer än en halv miljon steg på vecka och ändå bara bli trea?!?

Vinnaren gick över 603 998 steg och tillsammans gick alla 25 deltagare 6 368 808 steg !! Det är en sträcka på 4 596 kilometer på bara sju dagar. Det motsvarar att korsa USA från västkusten till östkusten eller elva procent av ett varv runt ekvatorn. Ingen liten sak!

Vi lyckades samla in 93 000 kronor den här gången – inte helt oviktigt! Särskilt inte i dessa tider vi lever i.

Danska Röda korset är starkt i Jemen där en stor humanitär katastrof för närvarande utspelar sig.

Om det belopp vi samlar in gick direkt till humanitärt stöd i Jemen, skulle vi kunna ge 111 barn mat varje dag under ett helt år.

Danska Röda korset är också starkt representerat i Libanon, och vem har inte hört talas om den senaste explosionen som ägde rum i hamnen i Beirut. Danska Röda korset är aktiva i cirka 45 länder runt om i världen och som en goodwill-ambassadör för Danska Röda korset är jag glad att vi har kunnat hjälpa till.

Även när det smärtar under mina fötter.