När min mormor kom hem efter en sjukhusvistelse i början på 1970-talet var hon inte helt nöjd. Läkaren var visserligen från Pakistan, ”men han var så duktig så”. Men sjuksköterskorna och undersköterskorna, som inte brydde sig om att hon ville tituleras doktorinnan! Det var du hit och du dit, fnös mormor. Vad var det för fel på att visa respekt?
Det var inte respekt som var problemet, varken nu eller då. Men helt plötsligt, bara några år tidigare, hade stora delar av samhället bestämt att respekten inte skulle ligga i titlarna utan helt enkelt tillkom var och en. I alla fall vad tilltalet beträffade. För den som var van vid att respekt gick nerifrån och upp var det svårt att förlika sig med. Det betydde ju … ja, något i stil med allas lika värde.
Min mormors indignation visade också något annat, något som kunde ha varit lite sorgligt även för henne själv: yrkeskunskapen som sjuksköterska var mindre värd än att vara gift med doktorn. Trots att hon själv var sjuksköterska när de träffades.
Den hierarkiska och patriarkala ordning hon försvarade hade hon nog aldrig reflekterat över. Liksom de som i dag angriper pronomenet hen inte har tänkt på varför en persons kön måste finnas med varje gång hen nämns. Till och med när det är okänt eller oklart.
Liksom mormor tycks de uppfatta sin egen status som hotad. ”Jag vägrar använda hen! Jag är minsann en hon” är en vanlig protest. Ja, eller en han, förstås. Att tanken med hen sällan eller aldrig är att vägra någon en könstillhörighet vill de inte höra talas om. Hen kan man ju i alla fall inte kalla folk – det betyder ju höna!
Det låter inte som ett seriöst argument överhuvudtaget, men verkar vara outslitligt. Om man tar det på allvar får det enorma konsekvenser för språkbruket eftersom en och samma ljudkombination har många betydelser på olika språk. Ja, hen betyder höna på engelska, och tittar du i en kinesisk ordbok blir det ännu värre. Där kan det, beroende på tonen, betyda till exempel hata, hänsynslös eller brutal. Vill man verkligen kalla folk så? Å andra sidan uppstår frågan – kan vi verkligen använda han och hon? På mandarin kan han betyda älg, naiv, kuvert eller det kinesiska folket. Hon betyder inget på mandarin, men på engelska är det en kortform av honey i betydelsen raring.
Förvisso är det fortfarande fler svenskar som kan engelska än mandarin, men det hjälper inte. Det fullkomligt kryllar av svenska ord som betyder något annat på engelska och vice versa. Generationer av svenska barn har fnissat åt ramsan ”I buy a pink sheet for a kiss”. Men orden fungerar fortfarande – och en stor svensk butikskedja kan utan att blinka kalla sig för det engelska ordet för hönsbur.
Protesterna handlar förstås inte om höns egentligen. Vi är ovana vid att ändra vårt sätt att använda pronomen, de brukar vara konstanta och ligga i bakgrunden och skvalpa. Först när något händer med dem får vi syn på dem. Som när du som tilltal för alla blev vanligt på 1960-talet och som när hen dök upp i medierna för några år sedan. Anar man dessutom en värderingsfråga i språkbruket är hen-debatten ett faktum.
Jag har kallat min mormor för hon ovan, inte hen. Jag vet att hon var kvinna och det har betydelse för historien, så hen kom inte på fråga. Men dess existens upphäver inte hennes eller någon annans kvinnlighet eller manlighet. Den gör det bara lite lättare att tala om människor utan att fästa uppmärksamheten vid deras kön.
Det är inget fel i att kritiskt vrida och vända på ett nytt språkbruk. Det borde göras mer, för ord kommer någonstans ifrån. När till exempel ett modeuttryck dyker upp, bär det med sig agendor och värderingar som slinker ner när vi börjar använda det. Men det betyder inte att dåliga argument är bra eller att bara nya ord har ett bagage.
