Jag hör ofta att tiny house-rörelsen är en snabbt växande trend i Sverige. Det stämmer inte eftersom den redan är stor, men i hemlighet, eftersom de boende inte vill hamna i problem med myndigheterna. De som vill bo miljövänligt, minimalistiskt, billigt, självförsörjande, lånefritt och närmre naturen pratar gärna om sina hem men sällan om var de faktiskt bor.

Minihusrörelsen är ett ställningstagande där strävan efter att leva ett enkelt liv är det centrala och kan ses som ett svar på vår konsumtionskultur. Jag hör flera starka sociala motiv till att vilja bo i tiny house-byar eftersom det är en boendeform som främjar gemenskap, där man planerar och bygger tillsammans och ser sig som användare istället för ägare av saker.

När jag ville byta ut min husbil som boendeform mot ett tiny house insåg jag att det svåra inte var att hitta underrede, hippiesnickare eller ens återvunnet material. Bromsklossen är platsen där huset ska stå. Det är svårt att få bygglov (bygglovshandläggare är långt från överens om detta) och få markägare är öppna för idén. Många bor under myndigheternas radar.

Med bostads- och klimatkrisen som brytningstid måste vi uppmuntra nya hållbara sätt att leva på, problemet löser vi inte med bygget av övervärderade lägenheter. Politiken håller inte heller jämna steg med alternativen, som är vägen mot omställningen till det resurseffektiva och hållbara samhället.

240 av landets 290 kommuner (där 94 procent av landets befolkning bor) rapporterar att de har brist på bostäder, enligt Boverkets årliga enkät, och jag undrar hur staten kan förbise ett helt community på hjul? Makthavare borde tacka dem och skapa bättre förutsättningar för tiny house-boendeformen genom att uppdatera regelverken.

Det finns knappt någon information om bygglovsregler för tiny houses, men Mittuniversitets-studenten Nicole Ripa, som har skrivit en C-uppsats i ämnet, har kommit fram till att de regler som finns inte är anpassade till tiny houses. Olika regler gäller i olika kommuner, som tolkar Boverkets regelverk, och det saknas en lag som går att tillämpa för minihus på hjul.

Regeringens bostadspolitiska mål för samhällsplanering, bostadsmarknad, byggande och lantmäteriverksamhet vill ”ge alla människor i alla delar av landet en från social synpunkt god livsmiljö där en långsiktigt god hushållning med naturresurser och energi främjas samt där bostadsbyggande och ekonomisk utveckling underlättas”.

Regeringen vill långsiktigt skapa bostadsmarknader där folkets efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven, men uppfyller regeringen de nationella bostadspolitiska målen? Knappast. Information om boendeformen finns, de boende är högst verkliga och Facebookgrupperna med tusentals medlemmar är kvittot på allmänintresset.

Om det handlar om politisk ignorans eller diskriminering av de miljövänliga minihusen på hjul vågar jag inte svara på, men det går inte ihop med regeringens arbete, särbehandlingen måste upphöra.