Jag skulle iväg och repa med min poporkester Miljonmysteriet häromkvällen. Sen ett tag spelar två av mina söner i bandet vilket håller nere medelåldern lite, men trummisen Jocke kallade det en gång gubbhäng med musik.

För att ta mig till repan tar jag tunnelbana till T-centralen där jag byter till pendeltåg. I Uppsala är det promenadavstånd. Jag reser i början av kvällsrusningen så ibland är det rätt tjockt på tågen. Jag har dragit mig för att åka upp till Uppsala, men utan ett sammanhang dör jag själsligt.

Förutom ytterst få jobbgrejer och sporadiska brädspelssöndagar med min yngste son har repningarna varit de enda sociala tillfällena i mitt liv sen nån gång i mars. Alla i bandet är ansvarsfulla människor och ingen har någon underliggande förvärrande sjukdom vad vi vet. Så fort någon känner sig det minsta sjuk ställer vi in.

Sonen och basisten Max messade dagen innan repet att han och min sonson Alfred var krassliga. Samma dag som repet messade Jocke att han också var lite förkyld. Den återstående sonen och gitarristen Teo och jag konstaterade att det inte var stor idé att repa på två.

Nu säger myndigheterna att vi måste skärpa till oss. Vi går in i influensatider och kylan och mörkret gör oss mer mottagliga för infektioner. Uppsala i synnerhet fick en särskild uppmaning. Där börjar det fyllas upp på sjukhusen och om jag läste mellan raderna rätt så har stadens många studenter inte riktigt fattat sitt ansvar i början av en ny termin. Inte konstigt. Varför plugga i en stad som Uppsala och inte passa på att festa?

Det som fascinerar är hur snabbt vi vänjer oss vid nya beteendemönster. På bara ett halvår har människor integrerat ett helt nytt tänkande och tar hänsyn till varandra på ett helt nytt sätt. Min inledande berättelse skulle ha tolkats på ett helt annat sätt före coronan. Utan den bakgrunden skulle jag framstå som medlem i en grupp dårar med bakterieskräck. Lite förkyld?

När jag såg ett inslag om de nya råden på Aktuellt suckade jag mest lite trött. Jaha, mer av samma. Vi är redan inkörda på det nya sättet att tänka. Vi har redan accepterat att en betydande del av vår frihet har kringskurits och vi har redan ställt livet på vänt. Men det fina i kråksången är att vi inte gör det av någon slumpmässig orsak. Vi gör det inte bara för att någon säger till oss. Vi gör det för att skydda varandra. Oss själva och alla andra. Ett tecken på att något faktiskt är rätt är när egennyttan och allmännyttan sammanfaller.

Så. Vi kan verkligen förändras. Drastiskt. Vi kan om vi har tillräckligt stor drivkraft ställa om samhället på bara några månader, kanske veckor. Miljonmysteriet har aldrig brytt oss om mycket annat än själva musiken och har knappt någon publik nuförtiden, men vi jobbar på i vårt hörn och ger regelbundet ut nya låtar. En princip som vi tidigt kom fram till var att vi aldrig skulle låta oss hindras av vad vi kunde och inte kunde göra. Vi gör än i dag det vi vill istället. Ibland undrar jag om det inte är ett bra sätt att se på samhället på. Varför låta oss hindras av vad vi tror att vi kan och inte kan göra? Låt oss göra det vi vill istället?

Strukturer är fascinerande. De är extremt sega, överlever generationer. Samtidigt är de som av gas. De bärs av oss människor, lever i våra tankar och har den makt över oss som vi ger dem. Eftersom vi inte kan snacka med alla samtidigt för att komma överens om grejer behöver vi en kultur som fungerar som ett osynligt moln av regler för hur vi ska bete oss. Kulturen ger strukturerna liv, mening. Krafter som verkar på oss i de mest intima situationer. Men vi kan bevisligen ändra dem om vi vill. Om vi går omkring och undrar om vi kan lär inget hända.

Vi kan när som helst bestämma oss för att det får vara nog med att paja jorden. Coronan är ingenting mot den katastrof vi kommer stå inför om vi inte gör något rejält och den har fått människor över hela jorden att ändra livsstil. Visst, många lufsar på som om inget har hänt, men det kunde ha varit fullständigt kaos vid det här laget. Men tillräckligt många bryr sig så det funkar hyggligt.

Det är samma sak med den omvandling vi måste genomföra för att sluta hota livet på jorden. Den kräver mycket, mycket mer av oss än coronan, men den dag tillräckligt många fattar läget kommer vi att fixa också det. Det kommer alltid att finnas människor som inte vill eller inte tror att vi kan. De spelar ingen roll. Det är precis som med immunitet mot virus, om tillräckligt många är immuna kan sjukdomen inte spridas tillräckligt snabbt för överleva. Om en god idé sprider sig tillräckligt får onda idéer mindre makt.