Till årsskiftet är det tänkt att alla företag som tillverkar, importerar eller distribuerar varor som innehåller kemikalier som är listade på EU:s kandidatlista – det vill säga listan över särskilt farliga ämnen – ska rapportera in det till en ny databas som fått namnet SCIP, Substances of Concern in articles, as such or in complex objects (Products). Det är ett steg mot att göra det enklare för både återvinningsbranschen och konsumenter att få veta om en produkt innehåller farliga ämnen.

Men sedan uppdraget gavs till EU:s kemikaliemyndighet, Echa, för två år sedan så har olika företagsrepresentanter försökt att lobba för att fördröja införandet. I slutet av september i år skrev de ett gemensamt brev där de uppmanade EU-kommissionen att flytta deadline för införandet åtminstone ett år framåt och att göra en konsekvensanalys. Detta då de anser att de inte har haft tillräckligt med tid för att testa databasen, som egentligen skulle vara färdig för testning redan i januari i år.

Men många är kritiska till industrins protester, bland annat organisationen Sveriges konsumenter, som skrivit under brevet som menar att planerna bör fortskrida som först tänkt.

– Först försökte de ifrågasätta att konsumenter skulle ha tillgång till databasen. Det gjorde att det hela drog ut mycket på tiden. Nu så säger man istället att prototypen för databasen har kommit för snabbt inpå och så skyller man på coronapandemin. Jag förstår att det kan vara tufft på många håll nu, men samtidigt är det aldrig ett perfekt läge. Man har länge känt till att detta är på gång och kanske är det just nu som man ska satsa på en hållbar omställning, säger Maria Hammarling på Sveriges konsumenter.

Konsumenten kan få vänta 45 dagar

Hon har följt frågan då hon bland annat jobbat med att ta fram Kemikalieappen – en app som ska hjälpa konsumenten att få den information som hen har rätt till. För även om en som konsument har rätt till information, så gör EU:s kemikalielagstiftning, REACH, det svårt i praktiken.

– Idag har konsumenter rätt att få information om en vara innehåller särskilt farliga ämnen om de frågar ett företag. Företagen har en skyldighet att ha den informationen, men de har 45 dagar på sig att svara. Så du måste alltså vara beredd att vänta i en och en halv månad på att få svar, säger Maria Hammarling.

Dessutom behöver företagen inte svara om varan inte innehåller några ämnen på listan.

– Så ett uteblivet svar kan antingen betyda att det inte finns några giftiga ämnen, att företaget inte har fått frågan eller att de struntat i att svara, säger hon.

Kemikalieappen gör det enklare för konsumenter att använda sin rätt till information. Genom att använda den kan konsumenter ställa frågan direkt till företagen genom att scanna en vara i butiken. Men även om den hjälper till att komma över vissa barriärer, så är det ändå ett stort hinder att man kan behöva vänta 45 dagar på ett svar.
– Som konsument har du rätt att veta, men tyvärr är det snarare en rätt att fråga, säger Maria Hammarling.

Vill undvika giftiga ämnen i kretsloppet

Brevet, som även en rad miljöorganisationer har skrivit under, påpekar att EU-kommissionen har en skyldighet att se till att SCIP-databasen kommer till stånd, då det redan finns inskrivet i EU:s avfallsdirektiv. Industrins uppmaning att först göra en konsekvensanalys är i själva verket olaglig, menar organisationerna. ”Kommissionen har inte befogenhet att inleda en konsekvensbedömning av åtgärder som redan fastställts i lag – konsekvensbedömningar är för jämförelse av olika åtgärder innan en av dem vidtas”, skriver de.

Syftet med databasen är just att konsumenter och aktörer inom återvinningsindustrin snabbt ska kunna ta reda på om en vara innehåller någon av kemikalierna på listan.

– Det hänger ihop med EU:s mål om en giftfri, cirkulär ekonomi. För att nå dit vill man inte ha giftiga ämnen som kommer in i omloppet och avfallshanterare måste veta hur de ska hantera avfallet: som farligt avfall eller för återvinning, säger Maria Hammarling.

Men hur farliga är då dessa ämnen? På engelska talar man om ämnen med ”very high concern”, alltså mycket stora betänkligheter.

– Jag tycker att man kan översätta det till ämnen som är särskilt farliga. Det är ämnen som har egenskaper som är problematiska och där man behöver vara noga med var man använder dem, säger Mattias Öberg, toxikolog på Karolinska Institutet som också skriver bloggen Toxicolour och nyligen startade podden Riskzonen, där han och kollegan Emma Frans tar upp olika risker i vår omgivning.

Får störst effekt med stora aktörer

På EU:s kandidatlista finns bland annat olika typer av ftalater som är reproduktionsstörande och ofta återfinns som mjukgörare i plastprodukter samt högflourerade ämnen som har som funktion att vara vatten- och fettavvisande.

– Det är bra ur ett konsumentperspektiv att få till en databas, för står du i affären idag och vill undvika något giftigt ämne, ja då har du rätt till att fråga. Men företaget behöver inte svara förrän efter en och en halv månad. Det kan du ju inte fatta några beslut på, säger Mattias Öberg.

Samtidigt menar han att en databas kommer få störst effekt på systemnivå, för att få till giftfria kretslopp.

– Det får större effekt när stora aktörer kan göra medvetna beslut. Till exempel om Stockholmsregionen ska köpa in skyddsutrustning till alla sjukhus och vill undvika farliga kemikalier.

För tyvärr så är det inte så lätt att som individ påverka det man får i sig.

– Enskilda personer som är intresserade och pålästa kommer säkert att använda databasen. Men det går inte att påverka hela exponeringen genom att undvika vissa varor. Mycket får du i dig via maten. Det är en ganska liten del som du får i dig via varor, säger han.

Han tycker heller inte att man som individ ska oroa sig för mycket för sin egen hälsa.

– Man ska inte tänka att om jag köper den här produkten och kollar i databasen att den inte innehåller några farliga ämnen så blir jag mindre sjuk. Detta är alltid svårt att kommunicera kring risker och skillnaden mellan individuell risk och samhällsrisk. För även om en risk ökar marginellt för en individ så kan det handla om stora kostnader för samhället totalt, säger han.

Maria Hammarling håller med.

– Att utsätta sig för en vara med ett ämne på listan utgör ingen ökad risk. Det är den samlade exponeringen som vi vill få ner, säger hon.

Ersätter ett ämne med ett snarlikt

Det Mattias Öberg tycker saknas i debatten är fokus på riskbedömning av kemikalier så att de inte ska behöva hamna på kandidatlistan.

– Alla ämnen som finns på listan idag har ju någon gång inte varit på listan. Det vill säga, det är ett långsamt system som gör att det kan ta flera år att bli av med farliga ämnesgrupper.

När till exempel ämnet bisfenol A förbjöds i vissa produkter så ersattes det snart med bisfenol S, ett ämne med liknande egenskaper men som inte står på listan.

– Det har man sett många gånger, att man tar något ämne som är snarlikt och ersätter med, säger Mattias Öberg.

Oavsett om industriaktörerna får igenom en fördröjd start av användandet eller ej så är databasen redan på gång.

– Förr eller senare kommer det att hända och det kommer att gynna de företag som redan gör rätt, säger Maria Hammarling.

Men helst ser hon att deadlinen inte skjuts upp.

– För mig som konsument är det självklart att jag vill veta vad en vara innehåller, till exempel ämnen som kan ge cancer eller skada fortplantningsförmågan. REACH ska ju reglera de varor som inte har någon innehållsförteckning, men just nu är det ett svart hål, man vet inte vad varorna innehåller.