Men hur djupgående krisen än är har något lika djupgående också satts i rörelse, och detta med förbluffande hastighet. I skrivande stund är det inte bara vår planet som står i lågor. Det gör också de sociala rörelser som växer fram, och underifrån utlyser ett folkets nödläge. Utöver löpelden av elevstrejker har vi sett uppkomsten av Extinction Rebellion, ett aktivistnät- verk mot utrotning, som på ett explosivt sätt gett upphov till en våg av fredliga direktaktioner och civil olydnad, bland annat ett massivt driftstopp av stora delar av centrala London.

Extinction Rebellion ställer krav på regeringar och myndigheter att behandla klimatförändringarna som ett nödläge, att driva fram en snabb omställning till hundra procent förnybar energi i enlighet med klimatvetenskapen, och att på demokratiskt sätt utveckla en plan för hur denna omställning ska implementeras genom medborgarsammankomster. Bara några dagar efter en av nätverkets mest dramatiska aktioner i april 2019 utlyste både Wales och Skottland »klimatnödläge«, och efter påtryckningar från oppositionspartierna gjorde det brittiska parlamentet detsamma.

Under samma period i USA har Sunrise Movement, också ett aktivistnätverk, vuxit fram med raketfart, och intog den politiska scenen genom att ockupera Nancy Pelosis – den mäktigaste demokraten i Washington DC – kontor, en vecka efter att hennes parti hade återtagit representanthuset i 2018 års mellanval. Utan att slösa någon tid på gratulationer anklagade Sunriseaktivisterna partiet för att inte ha någon plan för att ta itu med klimatnödläget.

De uppmanade kongressen att omedelbart ställa sig bakom ett ramverk för snabb utfasning av kol, ett ramverk som skulle vara lika ambitiöst i hastighet och omfattning som Franklin D. Roosevelts New Deal – den nya given –; ett övergripande politiskt åtgärdspaket med syfte att bekämpa fattigdomen i spåren på den stora depressionen och den ekologiska katastrofen Dust Bowl – den svåra torka som drabbade den amerikanska mellanvästern vid samma tid.

Jag har, i egenskap av författare och arrangör, deltagit i den globala klimatrörelsen i många år, vilket har fört mig till en mängd stora demonstrationer och massaktioner, däribland People’s Climate March med fyrahundra tusen demonstranter i New York 2014. Jag har rapporterat om och deltagit i FN:s stora klimattoppmöten, där vidlyftiga löften givits om att anta utmaningen för att rädda människans existens (Köpenhamn 2009, Paris 2014). Som styrelseledamot för klimatkampanjgruppen 350.org deltog jag i lanseringen av rörelsen för att sluta investera i fossilbränslen, som i december 2018 lyckades få investeringsfonder till ett värde av åtta biljoner dollar att avge ett bindande löfte att sälja av sina tillgångar i fossilbränslebolag. Och jag har varit engagerad i flera rörelser, varav vissa har varit framgångsrika, för att stoppa dragningen av nya oljepipelines.

Den aktivism vi ser idag bygger vidare på denna historia, och innebär också att ekvationen helt och hållet förändras. Trots att många av de aktioner som jag just har beskrivit var omfattande var det främst självutnämnda miljö- och klimataktivister som var engagerade. Om de lyckades nå bortom dessa kretsar varade engagemanget sällan längre än till en enskild demonstration eller kamp om en pipeline. Utanför klimatrörelsen gick det fortfarande att glömma den planetära krisen i månader i sträck, eller bara i förbifarten nämna den i avgörande valkampanjer.

Skillnaden gentemot det ögonblick som vi nu befinner oss i är väsentlig, av två skäl: dels på grund av en växande känsla av att vi befinner oss i fara, dels på grund av en ny, främmande känsla av hopp.

En månad innan Sunriseaktivisterna ockuperade den blivande kongresstalmannen Nancy Pelosis kontor i november 2018 publicerade FN:s klimatpanel IPCC en rapport som fick ett större inflytande än någon annan publikation i den fredsprisbelönta panelens trettioettåriga historia.
Rapporten undersökte konsekvenserna av att hålla ökningen av den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Med tanke på de förvärrade katastrofer vi redan kan konstatera med en uppvärmning på omkring en grad, fann rapporten att mänsklighetens största chans att undvika ett fullkomligt och katastrofalt sam- manbrott låg i att hålla temperaturen under 1,5-graderströskeln.

Men det skulle bli mycket svårt att lyckas med det. Enligt FN:s vädertjänst World Meteorological Organization är vi på väg mot en global uppvärmning motsvarande 3–5 grader vid slutet av århundradet. Att få till stånd en ekonomisk kursändring i tid för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader skulle, enligt IPCC-författarna, kräva att den globala utsläppsnivån i princip halveras på bara tolv år och uppnå netto noll-utsläpp vid 2050. Inte bara för ett land, utan för alla större ekonomier. Och eftersom atmosfärens koldioxidhalt redan dramatiskt har överskridit gränsen för vad som är tryggt skulle det också krävas en betydande minskning av den, oavsett om det sker genom ännu obeprövad och kostbar teknik för koldioxidinfångning eller på gammaldags vis: genom att plantera miljarder träd och annan koldioxidbindande växtlighet.

Det kommer inte vara möjligt, konstaterar rapporten, att lyckas med denna snabba utfasning av utsläpp med enstaka teknokratiska åtgärder som koldioxidskatt, även om sådana verktyg också måste till. Snarare handlar det om en rigorös och omedelbar förändring i hur våra samhällen producerar energi, hur vi odlar vår föda, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger våra hus. Det som krävs, hävdar rapportens sammanfattning i sin första mening, är »snabba, övergripande förändringar av hittills aldrig skådat slag av samhällets alla aspekter.«

Detta var inte på något sätt den första skräckinjagande klimatrapporten någonsin, och inte heller första gången som respekterade forskare entydigt krävde en radikal minskning av utsläpp. Mina bokhyllor bågnar av dessa rön. Men i likhet med Greta Thunbergs brandtal fångade IPCC:s bistra krav på en genomgripande samhällelig förändring, och den korta tidslinje som angavs för att genomföra den, allmänhetens uppmärksamhet på ett sätt som aldrig hade skett förut.

Ett avgörande skäl till det har med upphovet att göra. Efter att världens olika regeringar 1988 samfällt erkände hotet om global uppvärmning grundade FN IPCC för att ge de politiska makthavarna de mest pålitliga uppgifter som stod att finna för att underbygga sina beslut. Det är i det syftet som panelen sammanställer de främsta vetenskapliga rönen för att sedan ställa prognoser som ett mycket stort antal forskare måste godkänna innan något offentliggörs – och inte ens då får något spridas innan regering- arna själva har godkänt det.

På grund av denna arbetskrävande process har IPCC:s prognoser varit påfallande konservativa, och ofta betänkligt undervärderat riskerna. Men trots det fick vi här en rapport baserad på över sex tusen källor, sammanställd av nästan etthundra författare och sakkunniga redaktörer, som utan omsvep hävdade att om statsmakterna inte gjorde mer för att minska utsläppen än vad de för närvarande hade förbundit sig att göra väntade ödesdigra konsekvenser: bland annat en höjning av havsnivån som skulle få hela kuststäder att dränkas, slutgiltigt döda korallrev och leda till perioder av torka som skulle slå ut skördarna i stora delar av världen.

Dagens gymnasieelever kommer fortfarande att vara under trettio år gamla när de globala utsläppen redan måste ha halverats för att dessa konsekvenser ska undvikas. Ändå tas de ödesmättade besluten om huruvida minskningarna ska bli av eller ej beslut som kommer att forma hela deras liv – långt innan de flesta av dem ens har blivit röstberättigade.

Det var mot den bakgrunden som 2019 års flodvåg av stora och militanta klimatmobiliseringar ägde rum. Vid strejker och demonstrationer hördes om och om igen: »Vi har bara tolv år på oss.« Tack vare IPCC:s obestridliga tydlighet, liksom direkta och upprepade erfarenheter av hittills aldrig skådade väderfenomen, håller vår förståelse av krisen på att förändras. Många fler människor börjar få upp ögonen för att denna kamp inte rör någon abstraktion som vi kallar »jorden«. Vi kämpar för våra liv. Och vi har inte tolv år på oss längre, vi har bara elva nu. Och snart kommer det bara att vara tio.

Ordfront förlag 2020