Det är här som skärningspunkten mellan hård högerideologi och klimatförnekelse blir verkligt farlig. Det handlar inte bara om att »coola snubbar« förnekar klimatvetenskapen eftersom den hotar att kullkasta deras dominansbaserade världsuppfattning. Det handlar om att deras dominansbaserade världsuppfattning ger dem intellektuella verktyg för att stryka ett streck över enorma delar av mänskligheten i utvecklingsländerna.

Det är akut nödvändigt att förstå hur hotfullt detta empatiutplånande tänkesätt är, eftersom klimatförändringarna kommer att sätta vår moraliska karaktär på prov på hittills aldrig skådat sätt. I en skrivelse med syfte att hindra miljöskyddsmyndigheten EPA från att reglera koldioxidutsläpp argumenterade USA:s Kommerskollegium för att befolkningar i händelse av global uppvärmning »kan acklimatisera sig till varmare klimat genom en mängd olika beteendemässiga, fysiologiska och tekniska anpassningar«. Det är dessa anpassningar som jag är mest orolig för.

Hur ska vi anpassa oss till de människor som blivit hemlösa och arbetslösa på grund av återkommande naturkatastrofer av ökad intensitet? Hur ska vi behandla de klimatflyktingar som kommer till våra kuster i läckande båtar? Kommer vi att öppna våra gränser, erkänna att vi skapade den kris som de är på flykt ifrån? Eller kommer vi uppföra ständigt mer högteknologiska fort och anta ständigt mer drakoniska antiimmigrationslagar? Hur kommer vi hantera bristen på resurser?

Vi vet redan vad svaren är. Företagens jakt på bristtillgångar kommer att bli ännu mer rovgirig, ännu mer våldsam. Odlingsbar mark i Afrika kommer fortsätta att beslagtas för att förse rikare nationer med mat och bränsle. Torka och svält kommer fortsätta att utnyttjas som förevändning för att driva på genmanipulerat utsäde vilket i sin tur kommer leda till att jordbrukarna blir ännu mer skuldsatta. Vi kommer att försöka gå bortom olje- och gasproduktionstoppen genom att använda alltmer riskabla tekniker för att utvinna de sista dropparna och därmed offra allt större delar av jordklotet.

Vi kommer befästa våra gränser och ingripa i främmande länders konflikter över tillgångar, eller själva inleda dessa konflikter. »Fria marknadslösningar för klimatet«, som de kallas, kommer utgöra magneter för spekulation, bedrägeri och den gamla vanliga kapitalismen, vilket vi redan iakttar med koldioxidhandeln och utnyttjandet av skog för klimatkompensation. Och i takt med att klimatförändringarna börjar få konsekvenser inte bara för de fattiga utan även de rika kommer vi i allt större utsträckning vända oss till teknolösningar för att dra ned temperaturen, med massiva och oförutsebara risker.

När världen värms upp kommer den rådande ideologin, som säger till oss att frågan om hur vi klarar oss är upp till var och en, att offren förtjänar sitt öde, att vi kan bemästra naturen, verkligen att leda oss till en mycket kall tillvaro. Och den kommer bara bli kallare när de teorier om rasmässig överhöghet som ligger strax under förnekelserörelsens yta återvänder med våldsam kraft. Dessa teorier är inte valfria: de är nödvändiga för att rättfärdiga hårdheten mot de i stort sett oskyldiga offren för klimatförändringarna i den globala södern och i städer med övervägande afroamerikansk befolkning, som New Orleans.

I Chockdoktrinen från 2007 (sv. övers. Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren) utforskar jag hur högern systematiskt har utnyttjat kriser, såväl verkliga som påhittade, för att genomdriva en brutal ideologisk agenda vars syfte inte är att lösa de problem som kriserna har skapat utan snarare att ytterligare berika eliterna. Klimatkrisen kommer inte att utgöra ett undantag när den väl blir kännbar. Detta är helt och hållet förutsägbart. Att hitta nya vägar för att privatisera det gemensamma och dra nytta av katastrofer är exakt vad vårt nuvarande system är konstruerat för.

Den enda jokern är ifall någon form av motverkande social rörelse skulle resa sig för att tillhandahålla ett möjligt alternativ till denna dystra framtid. Detta innebär inte bara ett antal alternativa lagförslag utan en alternativ världsuppfattning som kan konkurrera med den som utgör miljökrisens nav: en världsuppfattning som denna gång är förankrad i inbördes beroende snarare än hyperindividualism, ömsesidighet i stället för dominans, och samarbete snarare än hierarki.

Det är förvisso ingen lätt sak att förändra våra kulturella värderingar. Det kommer kräva ambitiösa visioner av det slag som de sociala rörelserna kämpade för under det förra seklet, innan allt bröts ned till enstaka »frågor« som beroende på område skulle tacklas av lämpliga affärsintresserade organisationer utan koppling till någon statsmakt (NGO:er).

Klimatförändringarna är, som Stern Review on the Economics of Climate Change uttrycker det, »det största exemplet på marknadens misslyckande som någonsin skådats«. Denna verklighet borde rätteligen fylla de progressiva seglen med övertygelse, blåsa nytt liv och ny angelägenhet i långvariga strider mot allt från företagsvänlig frihandel till finansspekulation, industriellt jordbruk och tredje världens skuld, samtidigt som alla dessa strider elegant flätas samman till en sammanhängande berättelse om hur livet på jorden ska bevaras.

Men det sker inte, åtminstone inte hittills. Det är smärtsamt ironiskt att medan Heartlandanhängarna ägnar sig åt att kalla klimathotet en vänsterkomplott återstår det fortfarande för de flesta vänsteranhängare att inse att klimatforskningen har tillhandahållit de kraftfullaste argumenten mot kapitalismen sedan William Blakes »mörka sataniska fabriker« [Dark Satanic Mills, ur dikten Jerusalem] (och det var förstås dessa fabriker som utgjorde början på klimatförändringarna). När demonstranter i Aten, Madrid, Kairo, Madison och New York förbannar sina regeringars och företagseliters korruption spelar klimatförändringarna föga mer än rollen av ett skrapsår när de borde utgöra nådastöten.

Den ena halvan av problemet ligger i att de progressiva, som har fullt upp med att kämpa mot systemisk ekonomisk och rasmässig exkludering ( för att inte tala om ett flertal krig), har en tendens att utgå ifrån att de stora miljörörelserna tar hand om klimatfrågan.

Den andra halvan ligger i att många av de största miljörörelserna med närmast fobisk precision har undvikit några som helst seriösa debatter kring klimatkrisens alltför uppenbara rötter: globaliseringen, avregleringen, och den samtida kapitalismens begär efter ständig tillväxt (samma krafter som ligger bakom så mycket förstörelse i resten av ekonomin).

Resultatet är att de som går till storms mot kapitalismens misslyckanden och de som kämpar för klimataktioner förblir två enskilda sfärer, mellan vilka den lilla men modiga klimaträttviserörelsen (som visar på sambanden mellan rasism, ojämlikhet och miljöns sårbarhet) bygger några svajande broar.

Ordfront förlag 2020