Journalistpraktikanten Nisse har råkat hamna 300 år in i framtiden och befinner sig i Xpan 7, en av de inglasade städer där man förbereder mänsklighetens flykt från jorden … nej, expansion i rymden kallas det. Där har han intervjuat en forskningsledare som utvecklar ”digitaliserad folkvilja” och en kandidat i någon sorts val – och det är något märkligt med kandidaten.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Det var morgon i Xpan 7 och Nisse satt i sitt rum i gästhuset med en kopp te och en ostmacka från ett kafé i närheten. Han lyssnade igenom intervjuerna som han hade gjort dagen innan med forskningsledare Sebastian Emmer och Angelica Winge. Klockan sju hade hans gäst-id-armband plingat till och med mild röst förklarat att det nu var synkroniserat, att han hade sovit åtta timmar och borde gå upp och äta frukost. När Nisse letade efter ett sätt att stänga av hade armbandet sagt något i stil med ”resistance is futile”, rekommenderat ett kafé och gett honom en vägbeskrivning.
Idén att Angelica kunde vara en robot hade först verkat absurd. Visserligen var hennes svar på många av hans frågor helt sjuka, men politiker hade kommit undan med sånt förr. Men det var det där med att hon inte kände att klänningen satt fast i trosorna och stod ut som en strut baktill. Annars verkade hon dum men mänsklig, mimiken funkade och gesten när hon strök undan håret var perfekt.
Nisse hade tagit mod till sig och frågat Sebastian. Om det hade varit fel hade han kunnat skratta bort det med att hon verkade övermänskligt effektiv – men Sebastian visade med sina uttrycksfulla ögonbryn att han hade ställt helt rätt fråga, och sen … Nisse backade och lyssnade igen.
– Du är observant! Ja, i våra DemokratAI-enheter har vi gjort en syntes av de åsikter, behov, värderingar och sentiment som finns hos befolkningen. Vi har urskiljt tre huvudriktningar och skapat tre ordförandekandidater som befinner sig på olika ställen i ett mångdimensionellt politiskt koordinatsystem. Hittills har vi använt mänskliga enheter, men på grund av säkerhetsproblem testar vi nu en helt digital modell. Den digitala folkviljan.
– Är det helt öppet? Vet alla om det?
– Det är ingen hemlighet om det är det du menar. Inte ens för en journalist från Kio. Men det är nog bara de politiskt eller tekniskt intresserade som har uppmärksammat den här satsningen.
– Skulle jag kunna få en intervju med de andra kandidaterna också?
– Mm, eventuellt. Freja Ali är snart färdig, det är bara kosmetiska detaljer kvar. Peter Kaminski-enheten har ett par buggar i de pragmatisk-retoriska kretsarna. Titta in onsdag eftermiddag så ska jag se vad jag kan göra!
Jo, det skulle han göra. Han ville fråga Sebastian ett par saker till också: om en robot, eller en DemokratAI-enhet, kunde bli ordförande i Himmelska fridens styrelse, hur funkade styrelsen i så fall? Och hur såg det politiska koordinatsystemet ut? Som i de där testerna på nätet, där man svarade på frågor och placerades dels på en vänster–höger-skala, dels på en skala mellan auktoritärt och frihetligt – men med fler skalor? Vilka då, och var på skalan fanns Angelica? Och fanns det någon som kunde hejda henne om hon gick för långt?
Dessutom var han nyfiken på motståndet mot mänsklighetens ”expansion i rymden” som hon hade nämnt. Fanns motståndarna inom Xpan-systemet, och var kunde han hitta dem? Han antecknade frågorna och började sedan skriva ut intervjuerna i ett kollegieblock som han hade fått på redaktionen. Han hade en fylld powerbank att ladda mobilen i, men den skulle inte räcka i två dagar, så han fick spara batteri.
Pling! sa armbandet igen. ”Tiotusen steg om dagen förbättrar din hälsa. I dag har du gått 423 steg. Fontänparken är ett utflyktsmål som vi kan rekommendera. Vill du ha en vägbeskrivning?” Nisse höll för öronen, men den milda rösten hördes nu istället alldeles intill vänster öra. Den berättade att han var välkommen att delta i ett qigong-pass i Fontänparken klockan elva.
– Tack för infon. Kan du vara tyst nu? sa Nisse till armbandet.
– Vissa meddelanden kan stängas av med tjänsten Klarsyn. Av säkerhetsskäl kan Klarsyn inte installeras i gästarmbanden. Vi är glada och stolta över att kunna vägleda dig genom dagen i Xpan 7, sa armbandet.
”Av säkerhetsskäl”. Som vadå? Att utsvultna, vilsegångna och otränade gäster annars skulle bli liggande i drivor på marken? Nisses armband satt fasttejpat på armen med beige textilplåsterväv, men de vanliga id-armbanden, som invånarna i Himmelska friden hade, satt under huden. Freddy hade fått sitt borttaget av en kirurg som var stamgäst på Oasen på somrarna. Hon drev en sorts byteshandel – besökarna betalade med saker som annars inte gick att få tag i där utanför. Läkarvård, salt, socker, verktyg.
Två och ett halvt dygn med den där rösten från handleden, lite som en gps som lade sig i sånt som den inte hade med att göra. Två och ett halvt dygn utan att bli galen. Han fick försöka. Det skulle ju vara intressant att se vart armbandet ledde honom om han lät det ske. Han satte på sig den långa rocken, som hade samma dimmigt mörkblå färg som blåbär på en blåbärsbuske, med en grönskiftande knytbatikrand längst ner. Knytbatik verkade vara en grej här, inget färgsprakande utan milda färger, som på hans rock. Det var snyggt, han undrade om det var lånekläder eller om han kunde ta med den.
Så qigong i Fontänparken klockan elva. Nisse hade sett informationsfilmen om Xpan 7 i gästhuset och visste att Fontänparken omgav Ögat, som satellitbyggplatsen mitt i staden kallades. Armbandet ledde honom på rätt väg, till en vacker park med små lövträd och porlande vattentrappor som ledde ner till dammar med fontäner. Varför hade Freddy velat lämna det här stället? undrade han en kort sekund, tills armbandet började prata igen.
– Om fem minuter börjar qigong-passet. Gå etthundratjugo steg i riktning mot Visdomens hus, sa armbandet.
Så han gjorde det. Visdomens hus var den stora, mjölkvita byggnaden där forskningscentret låg, och därifrån kom några deltagare släntrande, men ingen av dem var Sebastian. En man med hårknut och ljunglila byxor stod längst fram, vänd mot de andra, med händerna ihop. När ett hundratal människor hade samlats började han långsamt röra armarna i cirklar, och alla gjorde som han. Nisse också. Framför honom stod en vithårig kvinna som verkade bekant på något sätt. När hon vände sig om såg han att det var den vilsna docenten från Visdomens hus.
