Skam är inget roligt ord. Åtminstone associerar jag det till känslan av att inte bara ha gjort något mindre lyckat, utan rent av vara en dålig människa. Men på senare år har det fått en lite oväntad renässans.
Verbet skamma var ett av 2016 års nyord, och Språktidningen citerade en blogg där ordet hade påträffats: ”Något som gör mig så in i helskoooootta rödflammigt förbannad det är när man skuldbelägger och skammar kvinnor. Skuldbelägger hur vi klär oss, sminkar oss, hur våra kroppar ser ut, hur vi beter oss eller vad det än må vara.”
Sedan gjorde flygskammen entré, och nyligen såg jag en tidningsrubrik om att folk har börjat känna klädskam. De skäms över att de köper för mycket kläder, trots att de vet att tillverkningen kör både textilarbetarna och miljön i botten. Enligt tidningsartikeln, alltså. I verkligheten slutar man väl köpa kläder man inte behöver om det börjar kännas pinsamt?
Hölja och betäcka
Men tillbaka till det språkliga. Ordet skam har ett omtvistat ursprung, står det i den historiska ordboken SAOB. Elof Hellquist är mer utförlig än så i Svensk etymologisk ordbok – han berättar om de teorier man tvistar om, och en av dem har faktiskt med kläder att göra.
Skam är ett gammalt germanskt ord som enligt den teorin kommer av ett ännu äldre (s)kam, som betydde betäcka, hölja. Det är släkt med hamn, den sortens hamn som betyder skepnad, som till exempel en schaman i björnhamn. På flera språk finns det också besläktade ord som med betydelser som skal, skjorta, dräkt. Lekamen hör också dit, märkligt nog eftersom en lekamen är en kropp. Men om man ser kroppen som ett hölje till själen, och det har man ju gjort i religiösa sammanhang, så hänger det ihop.
Eller gör det det? Inte är det för att vi skäms för våra själar som vi hänger på dem en lekamen? Och inte antar schamanen björnhamn för att hen skäms för sin vanliga mänskliga uppenbarelse? Nej, det ursprungliga (s)kam hade bara med själva höljandet att göra. Sedan utvecklades en bibetydelse – att täcka sig själv av blygsel, och skam kom att att stå för blygseln.
Antagligen hände detta i ett tämligen patriarkalt samhälle, och den tidens kvinnor blev nog ibland in i helskotta rödflammigt förbannade när de skammades för sina kroppar, sina kläder och sitt beteende. Ordet skamma fanns redan då, för ett par tusen år sedan, även om det dök upp som nyord härom året. Men det betydde inte skuldbelägga utan snarare håna.
Förringa och förminska
Enligt den andra teorin om ursprunget till ordet skam kommer det från ett fornnordiskt ord, skamber, som betyder kort. Att skamma någon är ju att förringa och förminska, och skamber är besläktat med skada och skända. I en del gamla talesätt får djävulen heta Skam, vilket enligt Hellquist kan bero på att man missförstått uttrycket få skam, som betydde få skada.
Märkligt nog är skämt och skämta släkt med skamber. Men inte för att skämten var elaka och förringade eller förminskade den man skojade om. Istället är bakgrunden att man ägnar sig åt skämt för att tiden ska kännas kortare. Hur etymologerna har räknat ut det är inte helt tydligt, men de har jämfört med betydelseutveckling och förändring hos liknande ord, och antagligen haft hjälp av texterna där orden har stått.
Två som blev ett
Men vilken av de två teorierna stämmer? Hellquist verkar tro mer på den första, men hans analys av en del andra ord bygger på att den andra stämmer. Engelska Online Etymology dictionary skriver att den första varianten med det protoindoeuropeiska (s)kam som betyder hölja och betäcka är ”the best guess”. Men Hellquist skriver också att båda kan vara sanna. Två ord som liknade varandra – ett med fokus på känslan av skam och ett som handlar mer om själva skammandet – kan ha glidit ihop till en enda stor skämskudde.
