Hur tycker du framtiden ska se ut? Om vi fick börja om, om världen var ny, vad skulle du behålla av allt som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Det tog ett litet virus, sedan brast alla illusioner. Ekonomin sköttes aldrig av osynliga händer. Där fanns högst synliga händer, sittandes på högst verkliga kroppar som kan bli sjuka och slitna.

Kroppar som nu kopplar in och ur respiratorerna på sjukhusen, som kör bussar och sitter bakom plexiglas i butiken, som leker med barnen på förskolan. Kroppar på timvikariat, som somnar bredvid mobilen för att inte missa sms:et med ett hugg till, kroppar på jakt efter timmar nog att ha råd med fotbollsskola till barnen i sommar. Kroppar som springer längs stressiga hemtjänstscheman med tid bara för så korta besök hos en äldre att man hinner smitta, men aldrig prata.

Pandemin dödar människor och drömmar. Livsprojekt går omkull, kön till Arbetsförmedlingen växer och oron med den.

Det är inte för tidigt att diskutera vad som ska komma sen. Det är nu vi måste bestämma oss. Och det finns ett svar på krisen jag kallar grönt: 

Ta hand om varandra. Det håller inte en gång till att betala storföretagens skulder, och låta små företag och människor gå omkull. Det håller inte att betala miljarder för att hålla ekonomin igång, men inte ha råd att hålla vården igång. Det håller inte att de som förvaltar våra pengar drar hem miljoner, medan de som tar hand om våra äldre drar hem smitta.

Rättvisa. Jämlikhet. Vanligt folks villkor. Det måste vara prioriteten nu.

Satsa på miljö och människor. Green new deal: massiva investeringar i miljön, i tåg, solceller, nya stadsdelar. Men inte bara.

Den som reducerar grönt tänkande till utsläppskurvor kommer gå vilse i lågkonjunkturen. Gröna jobb är också alla de jobb som gör oss klokare och friskare och gladare – utan att slita på naturen. Det är sjuksköterskan och läraren, musikern och uskan. Barnen, kulturen, omsorgen. Där ska inte sparas i krisen – där ska satsas.

Handla lokalt, agera globalt. Vi kan inte lita på att allt vi behöver kommer på långtradarna längs motorvägarna. Vi kan inte alla trängas i städerna. Det måste bli lättare att leva där det vi behöver växer. Vi måste tillverka mer nära.

Och vi måste minnas att det enda vi har när allt är slut är varandra. I tid av kriser klarar sig aldrig den som bara slåss för sig själv. Inte i längden. Det finns de som nu myser bakom pandemins stängda gränser och höjda batonger. Inget skrämmer mig mer.

Det här är den gröna försvarslinjen: föreningsliv, protester och demokrati, asylrätt och bistånd, nattåg och internet, och till och med någons livsförändrande flygresa inklämd där i koldioxidbudgeten när vi kommit åt massbilism, rovdrift och kolkraft.

Om världen är ny, vad vill du behålla av allt som är nu? Vad skulle du göra dig av med? Zaida Catalan lärde mig att ställa frågan. I klassrum där vi som språkrör för Grön ungdom skulle engagera unga. Och det är den frågan som ställs nu.

Jag hör en del unga miljöpartister oroa sig för vad ett grönt parti är i lågkonjunktur. Mycket oroar mig, men inte det. Det var för att möta krisen gröna samlades. I förra lågkonjunkturen 1994 bröt sig MP in i riksdagen. Många ville vara med i striden för miljön, för kvinnorna som slet i vården och förskolan, för att dela på jobben. När många såg att det som vi hade haft aldrig höll, ville fler vara med och bygga något bättre.

Det är samma uppgift gröna har nu: att omvandla människors oro till krav på förändring. Den rörelse som kan ge plats för mångas svar på frågan om vad som ska komma efter nu, kommer dominera det politiska samtalet efter pandemin. Det kan bli de auktoritära. Eller det kan bli du och jag. Det avgörs nu.