Avskaffade Dublinregler, en human inställning, en ny stark solidaritetsmekanism, och de som får stanna ska integreras och känna sig välkomna, lovade EU:s ordförande Ursula von der Leyen förra veckan. Ska man våga tro på det? 

Dublinreglerna är de regler som säger att asylsökande som kommer till EU ska få sin ansökan prövad i det första land hen kommer till. Det har lett till att länder som Grekland och Italien har fått ta emot fler än de har klarat av. Förhållandena i Moria på Lesbos, till exempel. Så om man vill skapa positiva förväntningar kan man ju alltid säga att Dublinreglerna ska avskaffas.

Men frågan är vilka principer som ska råda istället. Vad EU-kommissionen vill med nya förslaget till europeisk flyktingpolitik som kommer på onsdag.

– Vi har principer. Att rädda liv till havs är inget man kan välja bort, säger hon till Dagens nyheter.

Nej, det borde inte vara det. Ändå har den grekiska kustbevakningen sänkt flyktingbåtar i Medelhavet, och ändå har frivilliga som varit ute på Medelhavet för att rädda flyktingar hindrats av Malta och Italien. Vågar man hoppas på att det är slut med det nu? Kanske – det nya förslaget lär innehålla koordinerade räddningsinsatser på Medelhavet. Men sedan då?

Humanitet och solidaritet borde bland annat innebära att flyktingar på laglig väg ska kunna ta sig till EU. Men viktiga pusselbitar i den nya politiken är enligt Ekot att ”stärka Europas gräns” och utöka samarbetet med EU:s grannländer ”i syfte att hindra flyktingar och migranter att komma”. Sannolikt kommer EU till exempel att trycka på för att flyktingar som räddas på Medelhavet ska föras tillbaka till de länder som de flesta flyktingbåtarna kommer ifrån.

Vid EU:s yttre gräns ska man bygga asylcenter, där ”en snabb screening” ska avgöra vem som har och inte har asylskäl. Inte en grundlig individuell utredning utan något snabbt och summariskt. Vad är det humana och solidariska med det?

Det är många viljor att få ihop, det finns länder som Ungern och Polen som inte vill veta av några flyktingar alls, så det är klart att det är svårt. Men hela projektet med en gemensam asylpolitik för EU andas en stor brist på just humanitet och solidaritet. Den som tar sig hit ska få sin sak prövad, men vi ska hindra dem med näbbar och klor. Varför är rika länder så förtvivlat rädda för verklig humanitet och solidaritet? Som ett gäng Ebenezer Scrooge och Farbror Joakim som slår sig samman i ett grindsamhälle som täcker en hel världsdel. 

Men motståndet mot en gemensam flyktingpolitik borde kunna användas till något bra. Vi borde kunna ställa oss upp och säga att vi i alla fall tänker göra vad vi kan. 

För några år sedan samlade Carlos Rojas, analyschef på Sweden research, tjänstemän från 37 kommuner, ett länsförbund och flera länsstyrelser för en dialog om hur man skulle klara flyktingmottagande vid en ny topp i samma storlek som 2015. De berättar att de många flyktingarna visserligen överrumplade kommunerna och krävde stora arbetsinsatser, men att de snabbt lyckades bygga ut mottagningskapaciteten. När det väl var gjort kom regeländringar som snabbt minskade de asylsökandes möjligheter att komma. Kommunerna fick avveckla, stänga, köra ut människor som hade börjat integreras och lära känna folk där de bodde.

Rapporten innehåller många tankar om hur man skulle kunna göra nästa gång, vad som behövs, hur man kan förbereda sig. Hur det kan bli så bra som möjligt för barnen, att det behövs stöd till lokala företag för att folk ska få jobb, att ta tillvara civilsamhällets kapacitet. Det talas om mer kunskap och bättre samverkan mellan myndigheter. Men det handlar om möjligheter, inte om omöjligheter. Humanitet och solidaritet. På riktigt.