– Målet är såklart att förbättra arbetsvillkoren för dem som syr våra kläder. Vi vill att de ska kunna klara sig på sin lön, att den ska räcka till mat, boende och sjukvård till barnen. 

Det säger Maria Sjödin, jurist med inriktning mot mänskliga rättigheter, på den ideella organisationen Fair action som granskar hur varor och tjänster är producerade, och som sätter press på företag att förbättra arbetsvillkor och betala löner som går att leva på.

Tillsammans med nätverket Clean clothes campaign, som arbetar för att förbättra villkoren för arbetare inom textil- och kläd-industrin har Fair action granskat 108 internationella klädföretag, och presenterar resultatet på nya sajten Fashion checker. 

– Tanken är att ge en överblick över hur öppet klädföretaget är med vilka leverantörer som tillverkar kläderna, och om de har nåt åtagande kring levnadslön för de som jobbar i produktionen. Syftet är att driva på klädföretagen i båda frågorna.

Sajten ska kunna användas av konsumenter, investerare och organisationer som arbetar med textilarbetares rättigheter. Just att koppla underleverantörerna till klädföretagen är betydelsefullt, menar Maria Sjödin: 

– Det är viktigt eftersom om de anställda som syr behandlas illa och blir av med jobbet om de organiserar sig fackligt har de då möjligheten att lyfta problemen även med det köpande företaget. 

Avskedas och hotas

Om lokala fackförbund i till exempel Bangladesh vet att det var H & M som köpte från en leverantör som sparkade fackligt anslutna kan de lyfta frågan till Sverige, fortsätter Maria Sjödin.

– Ett sånt problem kan ta ganska lång tid att lösa, eftersom det lokala rättsystemet är svagt, och har små resurser. Men när de stora klädföretagen involverar sig går det fortare. Och textilfabrikerna blir måna att lösa frågan eftersom de vill behålla sin kund.

Exemplet är inte bara hypotetiskt. H & M har nyligen uppmärksammats för att ha använt leverantörer i Bangladesh, Indien och Pakistan, där tusentals fackligt anställda avskedats under coranapandemin. Företaget uppgav i en granskning gjord av Dagens nyheter att de utreder fallen och ”kommer att säga upp avtalen med leverantören om de inte följt lagar och regler”. 

Pandemin har spätt på den redan utsatta situation som många textilarbetare befinner sig i, säger Maria Sjödin.

– Många har skickats hem på grund av minskade beställningar, och arbetare får inte ut löner de redan har arbetat in. En uppskattning som Clean clothes campaign gjorde visar att textilarbetare i Bangladesh förlorat inkomster motsvarande fyra miljarder svenska kronor under perioden mars till maj i år. 

Några kronor i timmen

Men fenomenet att fackligt anslutna blir av med jobbet uppstod inte med pandemin, understryker Maria Sjödin.

– Tyvärr är det ett utbrett problem. De utsätts för hot eller avskedas när de försöker höja sin röst för bättre villkor. 

Lönen för en textilarbetare är ofta bara några kronor i timmen. Enligt sajten Fashion checker får både H & M och svenska Lindex bottenbetyg när det gäller att betala ut löner som arbetare kan leva på.

Det har de gemensamt med nästan alla granskade företag. Bara sju procent av dem kan visa att de betalar underleverantörers anställda levnadslön.

– Tyvärr blev vi inte förvånade. Vi vet att många klädföretag inte är beredda att betala mer för att bidra till högre löner, och att fackföreningarna är svaga i många länder där kläderna tillverkas. 80 procent av de som jobbar i textilsektorn är kvinnor, vilket också tyvärr bidrar till låga löner, säger Maria Sjödin.

Varför är bottenlöner inte en fråga för företagen?

– En stor förändring som skett under de senaste tio femton åren är att företagen nu säger att de faktiskt har ett ansvar för hur lönerna ser ut. Men i praktiken ingår inte lönen i de villkor företagen ställer för att lägga ordrar. Ska då leverantörerna ta kostnaden? Det är en kärnfråga få vill ta i.

Kan man inte tänka sig att konsumenter skulle betala mer för schyssta villkor, på samma sätt som ekologisk bomull kostar mer?

– Man får hoppas att det går åt det hållet. Jag tänker att vi ser en jättestor medvetenhet bland unga, som är både miljömedvetna och väldigt intresserade av hur kläderna är tillverkade. Rättvisefrågor är en del av ungas vardag på ett annat sätt.

Mer transparens i dag

Och det går att göra skillnad, menar Maria Sjödin.

– Senaste året har vi jobbat mycket med att få företag att vara öppna med i vilka fabriker de tillverkar kläderna. Fem företag har publicerat information om det offentligt: Åhlens, Tiger, Sportamore, Intersport och Stadium. Det är viktiga framsteg, verkligen. 

Den konsument som vill agera kan till exempel kontakta företaget på sociala medier, föreslår hon.

– Man skriva till dem att ”jag tycker ni borde bli bättre”. Och sen tänker jag att en viktig sak är att vara en nyfiken konsument. Det finns butiker online som profilerar sig på mer hållbara kläder och skor. Man kan köpa secondhand. Ur ett klimatperspektiv funkar det ju inte att öka vår konsumtion på det här sättet. 

Hoppas på ny lag

Kläder och skotillverkning står för 8 procent av världens utsläpp av växthusgaser, och i dag köper vi 60 procent mer kläder än för 15 år sen – och använder dem hälften så länge, enligt Fair action. 

När det gäller företags ansvar för miljö och mänskliga rättigheter finns dock en god nyhet. EU-kommissionen tog i april i år initiativ till en lag om företags ansvar för detta. Ett lagförslag väntas till våren 2021.

– Som det är nu bygger mycket på att företagen har sina policies. Vi tror att det behöver kompletteras med bindande lagstiftning, det är en viktig fråga, säger Maria Sjödin.

Företag ska om den nya lagen blir verklighet identifiera, förhindra och åtgärda negativ påverkan på mänskliga rättigheter redan i leverantörsledet.

– Företags frivilliga åtaganden räcker inte … Så nu hoppas vi att den svenska regeringen driver på för att få till en effektiv EU-lagstiftning med kännbara sanktioner. Att hålla företag ansvariga i domstol är en historisk möjlighet.