Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från mars 2019 besöker han bland annat Nordkorea.
Nu, fem år in i det här projekter, verkar de mest populära frågorna vara: Hur har du råd? Vilket är ditt favoritland? Hur ska du komma in i Nordkorea? Nu när jag har varit i Nordkorea får jag fortfarande den frågan, och då hänvisar jag helt enkelt folk till bloggen. På kort sikt har jag egentligen inte råd. Förut blev jag sponsrad, men nu skrapar jag ihop lite pengar från olika ställen. Nyligen skapade jag en crowdfundingsida på Patreon. Men jag ser resan som en investering, ungefär som utbildning, som lönar sig i det långa loppet.
Ingen som har varit i mer än hundra länder borde kunna peka ut ett favoritland. Och även om de säger ett land beror det säkert på deras humör vilket det blir. Jag har talat med många beresta människor som har skrattat åt frågan om ”det bästa landet”. Det låter som en bra fråga, men det är det inte. Länder är olika och många av dem är underbara. Nordkorea? Jag ska berätta lite om det.
När jag lämnade Thailand kom jag till Laos. Jag hade ett kinesiskt visum i passet, så allt såg lysande ut. Jag hade bra chanser att hinna till Beijing i tid för att komma med tåget till Nordkorea. Laos är ett spektakulärt land och jag såg nästan ingenting av det. Jag tillbringade en natt i huvudstaden Vientiane och fortsatte sedan norrut till den tidigare huvudstaden Luang Prabang, som även är en turistmagnet. Det är inte konstigt, för så fort man kommer dit sjunker axlarna ner och man slappnar av. Just därför tänkte jag stanna några extra dygn för att få koppla av och kalibrera om mig själv. Resan tröttar ut mig och det enda som hjälper är nog tyvärr att komma hem.
Priserna i Laos är lite högre än i Thailand och mycket högre än i Myanmar. Där finns massor med unga turister med perfekta kroppar, och alkoholen flödar där de håller till. Men Laos är inte bara selfies och tempel. Naturen är otrolig, historien och kulturen har ett stort djup och landet har 4 000 öar eftersom Mekongfloden rinner genom det. Det är absolut värt ett besök – och mer tid än jag hade. Men snart var jag på väg igen och satt på nattbussen från Luang Prabang i Laos till Kunming i Kina.
Att korsa gränsen var inga problem och kontrasten var intressant. Kineserna är bra på infrastruktur. Breda vägar, tunnelbanenät och snabbtåg. Allting ser ut vara organiserat på ett så fascinerande sätt. Kunming var en väldigt trevlig stad som jag aldrig har hört talas om förr. Varför skulle jag ha gjort det? Där bor ju bara tio miljoner människor. Det är Kina i ett nötskal. Lika stort som USA men med en miljard fler människor.
Jag åkte tåg från Kunming till Beijing och började förbereda besöket i Nordkorea. Det var en organiserad utflykt där vi skulle ha fyra nätter och fem dagar i landet. Jag var försiktig när jag packade för att inte råka ta med något som kunde missförstås eller ställa till problem för mig. Resten av sakerna lämnade jag i Beijing. Jag brukar inte resa omkring medsaker som kan väcka anstöt eller vara olagliga. Men nu var jag extra noga. För säkerhets skull.
Tillsammans med ett tiotal andra fick jag information om resan på Koryo tours i Beijing innan vi gav oss iväg till stationen och gick på nattåget till Dandong. I Dandong bytte vi till ett nordkoreanskt tåg och åkte tvärs över landet till Pyongyang.
Landskapet såg enkelt och fattigt ut. Inte många träd. Knappt några bilar. Inte mycket jordbruksmaskiner, men mycket folk som gick eller cyklade. Bönder med enkla redskap som spadar och yxor. Reglerna för vad man inte fick fotografera var ungefär som i många andra länder: fota inte soldater, militär infrastruktur eller kontrollstationer. Stora delar av landet såg ganska ointressant ut. Årstiden var inte så inspirerande, tidig vår, och det var ganska mulet och blåsigt. Vi fick se det bästa av Nordkorea, men hur skiljer sig livet där från våra liv? Man duschar och tar på sig något snyggt när man ska på dejt. Man bjuder sina gäster på god mat.
Jag reste mer än 600 kilometer i Nordkorea med buss och tåg. Det känns som om jag såg en hel del. Jag var och bowlade, besökte en skola, besökte ett av Unescos världsarv och tittade in hos nordkoreanska Röda korset. Det blev den 171 nationella Röda korset-föreningen jag besökte som ambassadör för danska Röda korset. Maten var god och det var ölen också. Vi pratade egentligen inte med lokalbefolkningen, som antagligen inte kunde så mycket engelska. Men livet såg ganska normalt ut, folk interagerade som på andra ställen. Folk är bara folk.
Jag har undrat om hela befolkningen skulle fly om gränserna öppnades. Det tror jag faktiskt inte att de skulle. Några skulle ge sig av, men de flesta skulle nog stanna. För att det är hemma, det är vad de känner till. De känner till vädret, trakten, maten, naturen – hemma är hemma. Och de flesta har nog ett bra liv, eller åtminstone okej. Det finns propaganda i Nordkorea. Men det finns också propaganda om Nordkorea utanför Nordkorea. Tro inte allt du hör. Om det låter för vansinnigt för att vara sant är det antagligen det.
Med några olika tåg tog jag mig tillbaka till Beijing, sen åkte jag med ett annat tåg till Xi’an och såg de berömda terrakottakrigarna. De har blivit en stor turistattraktion i Kina, vilket inte är konstigt, för de är spektakulära. Två miljoner turister kommer och tittar på dem varje år och betalar 18 US-dollar i inträde.
Jag passerade Shanghai på väg till Qingdao, där jag skulle ta en färja till Sydkorea. Men innan jag steg på färjan hälsade jag på en vän som jobbade på en marina i Yantai. De höll på med ett halvnedsänkbart oljeborrtorn som ska gå söder om Afrika till Norge. Vilket äventyr!
