Plötsligt behövde jag glasögon. Min morsa sa att jag sov för lite och läste för mycket. Det var Hemingway, Strindberg och Ian Flemings böcker om James Bond som höll mig vaken. Och serietidningen Fantomen. Man kan säga att jag fick en manlig litterär uppfostran.

Första gången jag drabbades av den stora insikten – ”jäklar, jag ser inte vad det står” – inträffade på T-banestationen vid Odenplan i Stockholm. Det var innan reklamskyltar med köppropaganda dominerade väggarna på andra sidan spåren. Istället fanns kartor över stationerna. Nu skulle jag till Vällingby. Vilket tåg gick dit? Hur många stationer skulle jag åka? Försökte läsa. Det var otydligt. Helvete, nu skulle jag bli en glasögonorm. Året var 1966.

Tjugo år senare höll jag mitt första politikertal i Almedalen som då var en ganska avslagen plats. Det var bara ett riksdagsparti som intog scenen. Inför begränsade åhörarskaror meddelade Vänsterpartiet Kommunisternas partiledare Lars Werner att oljebolagen borde förstatligas. Två mindre partier fanns också där. Alf Svensson, partiledare i KD som satt på Centermandat i riksdagen, hävdade att barnfamiljer skulle tjäna på om han fick bestämma. Jag talade tillsammans med min språkrörskollega Eva Goës och vi slog fast att naturen, kommande generationer och utsatta människor skulle tjäna på om vi fick bestämma.

Medierna var totalt ointresserade, så det fanns tid för privata besök på Gotlands museum. Det var där jag första gången såg en läsesten. En slipad lins av bergkristall från vikingatiden. Genom att hålla den exakt slipade glasklotet framför text kunde den skumögde läsa.

Min kunskap om vikingatiden var begränsad. Från unga år mindes jag mest eddadikten Rigstula som beskriver hur den manlige guden Rig ligger med allehanda kvinnor världen över. Det var väl det där med liggandet som gjorde att kunskapen fastnade i tonårshjärnan. Genom kopulerandet – så berättas det i dikten – avlades de olika samhällsklasserna fram: allt från jarlar och fri män till trälar.

En av kvinnorna som Rig lägrade var Edda. Resultatet av detta blev en pojke med tunga mörka ögon som växte upp med fult ansikte, knotiga knogar, tjocka fingrar och skrynklig hud. De kallade honom Träl. Så en dag kom en flicka med grus i fotsulorna och näsan nedböjd. Hon kallades Trälinna. Träl och Trälinna fick söner som kallades Gnällspik, Fähusdräng, Klåpare, Kutrygg och Gråe. De fick döttrar som kallades Klump, Sotnäsa, Gaphals, Trashank, Tranben och Den våldsamt kåta.

Så har trälklassen fötts fram. Mörka, korta, fega, dumma och fula. Inte som riktiga människor. Så förmedlades en världsbild som vore klass något av naturen given. Världsbilden underlättade för den ene att förtrycka den andre i träldom.

I Sverige avskaffades träldomen år 1335. Men det finns inga berättelser om lösdrivande människor. Borde det inte funnits horder av lössläppta trälar på vägarna? Men icke. Kanske hade träldomen gradvis upphört. Ett skäl kan ha varit det stegvisa kristnandet – det ansågs nämligen gudfruktigt att frige sina trälar eller åtminstone behandla dem väl. Att behandla dem väl kostade en del. Så för den gudfruktige kunde det vara mer lönsamt i jordelivet att ge trälen sin frihet för att bli backstugusittare och arrendetorpare som kunde göra dagsverken och ”ringas in” när det behövdes. Det tänktes väl likadant då som det tänks i dag.

Det är billigare att ringa in människor när de verkligen behövs. När de inte behövs är de fria. Om än med svårighet att få banklån till bostad eller ens hyreskontrakt. En prekär situation. Istället för anställda kan man ju också köpa tjänster när det behövs av egna fria företagare som får ta eget ansvar om de blir sjuka eller får ungar som skall tas hand om.

Det är så ett prekariat växer fram i namn av frihet. Som om man hade svårt att läsa vad ordet frihet betyder. Det är när jag ser detta jag tänker på Odenplan, Vällingby och kartorna över stationerna som jag hade svårt att läsa utan glasögon. Både då och nu behöver vi kunna läsa kartorna som visar vart vi är på väg. Skumögda politiker skulle behöva läsestenar.