Den varma vintern ger kalla kårar. Vi är på väg mot 3 graders uppvärmning och om något de senaste årens kraftiga bränder och orkaner visat är det att konsekvenserna inte går att överblicka. Under den andra krisen som pågår samtidigt, pandemin, har gamla människor fått dö i ensamhet på äldreboenden utan någon som håller handen eller tröstar. Ändå är det tyst om det vi verkligen borde prata om och som hör samman med bägge kriserna. 

FN:s expertpanel för biologisk mångfald släppte nyligen en rapport som gick förvånansvärt obemärkt förbi trots att den riktade in sig på själva kärnan i det som är orsaken till bägge kriser vi nu upplever. Människans rovdrift på de andra djuren.

I rapporten står det att ”De underliggande orsakerna till pandemier är samma som de globala miljörelaterade förändringarna som driver förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar”. Vi känner igen dem vid det här laget. Det är förändrad markanvändning, utbredning av storskaligt jordbruk samt handel och konsumtion av vilda djur. Det är inte odling för veganska livsmedel som orsakar regnskogsskövling, det är foderodlingar för att hålla djurfabrikerna igång. 

Människan utgör 36 procent av alla däggdjurs biomassa och de djur vi föder upp för mat utgör 60 procent, enligt WWF:s Living Planet Report. All den mark vi tar i anspråk för att föda en befolkning på kött och mjölk istället för på växtbaserade livsmedel driver på avskogning. Det blir allt mindre plats kvar för de vilda djuren. De vilda djuren utgör försvinnande fyra procent och i takt med att deras habitat minskar ökar kontaktytorna mellan människor, tamdjur och vilda djur. Och därmed risken för pandemier.

I centrum för både klimatkris och pandemi står djurfabrikerna. Om vi inte ifrågasätter dem nu, när kommer vi att inse att de måste stoppas?

Forskaren Timothy Pachirat jobbade i fem månader undercover på ett slakteri i USA där 2 500 kor dödades dagligen. Mängden djur som anlände till slakteriet dag efter dag blev efter ett tag, som han beskriver det, en ”vardaglig monotoni av lidande”. I boken Every twelve seconds framträder slakteriet som en undangömd plats i samhället där stressade arbetare med våldsamma metoder slår skrämda djur. En stor majoritet av befolkningen låter en liten minoritet utföra detta våldsarbete åt dem. En delegering av våldsarbete som de flesta tycker är motbjudande och inte vill se, men gärna lägger på tallriken.

Jag kommer att tänka på både Pachirats bok och veterinären Lina Gustafssons bok Rapport från ett slakteri. Bägge böckerna beskriver en egen värld där tusentals djur varje dag med våld matas in i ett flöde mot döden. Individerna upphör till sist att existera och människorna trubbas av. Om det är något vi bör ha lärt oss nu så är det att djurfabrikerna och slakterierna må ha stängda dörrar, men konsekvenserna av vår behandling av de andra djuren blir kännbara för alla. 

Trots att djuren står i centrum för två kriser är det märkligt tyst kring den brännande frågan om vår behandling av dem.