”Världen står inför en gemensam fiende: covid-19. Viruset bryr sig inte om nationalitet, etnicitet eller religion. Den attackerar oss alla, skoningslöst. Samtidigt pågår väpnade konflikter runt om i världen…”

Så inleder FN:s generalsekreterare António Guterres ett öppet brev där han uppmanar världens ledare att lägga ned vapnen under coronapandemin. Det är vad den här människofamiljen behöver nu mer än någonsin, skriver han.

Krig om naturresurser och geografisk hävd eller våldsamma konflikter med religiösa och etniska förtecken. Dessa tragiska aktiviteter som vår art ständigt återkommer till. Allt detta krymper i pandemins spår. Aldrig är mänskligheten så samlad som när den står inför ett yttre hot, det har vi lärt oss av science fiction-världen. Men i det här fallet handlar det inte om någon invaderande alienarmé eller något annat spektakulärt, utan istället snarare en högst jordlig pandemisk cocktail a la antropocen; ett resultat av hyperglobalisering och förakt för naturens lagar.

Jag ger mig ut på ännu en karantänpromenad i min numera välbesökta skog. Här bland träden känns pandemin långt borta. Jag låter tankarna vandra tillbaka till tiden före corona.

Och visst känns det hela ganska löjligt? All vardagsångest och alla lyxproblem. Konsumtionen, de sociala kraven, utseendet, fixandet och pusslandet. Allt det där som man känt sig tvingad att upprätthålla för att det ingår i vad som förväntas av ett normalt liv.

Men den där floran av krav har tappat sitt hypnotiska grepp om oss. Reklamskyltarna har förlorat sin lyster och ser nu mest ut som vykort från en svunnen tid. Chocken har vidgat våra perspektiv och givit oss ett unikt tillfälle att nyktert reflektera över våra liv. De existentiella filosoferna jublar.

Hotet mot folkhälsan och ekonomin har klätt av narcissistiska och frånkopplade hierarkisystem för att blotta vilka värden som egentligen betyder något. Under den påklistrade masken är vi är dödliga, kännande, vackra, kreativa varelser.

Borta är politiskt käbbel och fåfänga skendebatter. Där infekterade konflikter tidigare stormat råder nu stiltje. Vem bryr sig i dag om rut och rot? Vad är poängen med att debattera abstrakta idéer om svenska värderingar och svenskhet dagarna i ända? Det hela framstår mest som en dålig komedi så här i efterhand.

Luften har gått ur vår samtid och den tvärsäkerhet som tidigare präglat debattklimatet är som bortblåst. Det är som att någon har startat om vår kollektiva hjärna.

Jag tror att många av oss undermedvetet har längtat efter någonting som kan bryta polariseringens järngrepp utan att nödvändigtvis själva behöva kapitulera. Någonting som är sant för oss alla, oavsett politisk tillhörighet, klass eller ålder. Coronapandemin har blivit den gemensamma berättelse som klimatkrisen inte kunde bli. Den har givit oss riktning i en värld där själva idén om sanning är ifrågasatt.

Jag fortsätter djupare in bland träden. Det känns som om de betraktar mig. Men de är inte särskilt bekymrade. De har sett oss komma och gå.