Många tusen unga människor i Sverige har kommit hit som ensamkommande från Afghanistan. Deras öden ser väldigt olika ut. En del av dem fick permanenta uppehållstillstånd, en och annan har blivit svensk medborgare, en del har återförenats med sina familjer här, andra lever i svenska familjer. 

Andra hade inte samma tur, för det handlar om tur och otur. Att enligt ett godtyckligt system ha bedömts som minderårig, att ha kommit i precis rätt tid, att ha fått hjälp genom den byråkratiska djungeln och kunnat leva med osäkerheten.

Cirka sjutusen unga har fått stanna enligt gymnasielagen. Så länge de klarar sina studier får de stanna, men sedan ska de utvisas. Om de inte får fasta jobb inom sex månader. Hur många klarar det? Nu kämpar de med undervisning på distans, en del utan att ens ha någonstans att bo.

Enligt nätverket Stoppa utvisningar till Afghanistan finns ungefär lika många till, som saknar uppehållstillstånd. I många fall har myndigheterna fattat godtyckliga beslut om hur gamla de är, i andra fall har de väntat tills de fyllde 18 och man kunde fatta beslut om att tvångsutvisa dem till ett utfattigt land i krig som inte vill ha dem. Bingo! Eller inte.

De flesta av dem finns kvar i Sverige och lever som papperslösa. En del går i skolan, andra jobbar svart. Många får hjälp av nätverk och organisationer att klara sig. En del lever på gatan. Det är ingen bra början på vuxenlivet, men om alternativet är en gata i Kabul, så vad ska de göra?

Just nu är inte ens en gata i Kabul ett alternativ, för Afghanistan tar inte emot några tvångsutvisade från Europa under coronakrisen. Man kan skrika ”släng ut dem” så man blir blå i ansiktet, om man så vill, men det kommer inte att hända. Förvaren är överfulla, coronaviruset sprids där och förvarstagna släpps ut för att situationen inte går att hantera.

Den här krisen ger en konkret och övertydlig bild av vad vi behöver ett samhälle till. Inte till att kasta ut människor utan till att hjälpas åt och ta hand om varandra. För en del känns det ovant att tänka så. Folk som är vana vid att tänka att det rationella och realistiska är att dra gränserna för sin solidaritet så nära den egna näsan de kan. Men de kommer att få tänka om, och jag undrar om inte många redan har börjat.

Det är förstås inte bara ensamkommande unga från Afghanistan som lever i ett omöjligt limbo. Men de är en stor grupp, och det är svensk politik som har satt dem i den här situationen, dikterad av godtycke, oginhet och säkert en klick ren illvilja här och där. Nu behöver vi ordna upp det och då får vi utgå från deras behov. Permanent uppehållstillstånd, till att börja med, för hur skulle ett hot om utvisning kunna hjälpa någon att klara gymnasiet eller livet? Någonstans att bo och något att leva på.

Om nu tanken dyker upp att det finns fler som har samma behov så stämmer det. Vi har massor med samhällsproblem att lösa. Men de blir bara värre om vi lämnar de här unga som har flytt hit för sina liv att klänga sig fast med naglarna tills de faller.