Över ett århundrade av intensivt skogsbruk har inneburit drastiska förändringar i det norrbottniska skogslandskapet. De gamla skogarna har forslats iväg, först med flottar längs med älvarna och sedan med lastbilar. En mindre del har kunnat skyddas för framtiden – lejonparten otillgängliga fjällskogar.

Men ännu återstår några orörda skogar nedanför gränsen för fjällnära skog.

Kring ett av de områdena har det i dagarna stormat. Men utan att några träd fällts. Istället är det en framgångsrik kampanj som fått skogsbolaget Sveaskog att pausa en planerad avverkning.

– Vi har alltid brukat skogen. Men Sveaskog förbrukar den. De vet att vi inte klarar oss utan dessa marker, myndigheterna vet att vi har rätt att skydda våra förfäders land. Men våra liv verkar inte väga så tungt bredvid pengar, sa Lars Anders Baer, ordförande i byn Luokta-mavas, som ligger bakom kampanjen i ett uttalande som fick ett stort medialt genomslag i onsdags.

"Det är pengarna som talar"

Dagen därpå meddelade Sveaskog att de pausar den planerade avverkningen och att de på nytt vill diskutera frågan med Luokta-mavas.

– Jag vill inte ställa rennäringen mot skogsbruket, vi behövs båda två, sa Anette Waara, marknadsområdeschef för Sveaskog i Norrbotten och Västerbotten i ett uttalande.

Men även om skogsbolaget nu gått med på att återvända till förhandlingsbordet för en dialog, tror inte Lars Anders Baer att utsikterna är särkilt goda. Lagen är på skogsbolagets sida.

– Det är pengarna som talar, säger han.

Hade skogen inventerats och där funnits ha höga naturvärden, hade den kunnat skyddas som en nyckelbiotop. Att det är en gammal skog som tidigare inte kalavverkats räcker inte. Inte heller att skogen utgör en viktig del av rennäringens vinterbete.

– Renbetet anses vara ett allmänt intresse precis som friluftslivet men det är inte någon rättighet, säger Lars Anders Baer.

"Några av byarna får det inte att gå ihop"

I skogen växer marklavar. Om vintrarna är det basföda för samebyarnas renar. Men det är också en föda som blivit allt ovanligare i skogarna, i takt med att de gamla naturskogarna avverkats. Sedan mitten av 1950-talet har betet minskat med 70 procent, enligt en studie från Sveriges lantbruksuniversitet.

– Det vi har nu är betesöar och några av byarna får det inte att gå ihop, de ligger risigt till, säger Lars Anders Baer.

Enligt både skogsvårdslagen och den FSC-certifiering som är en stämpel på att skogsbruket sköts på ett schysst och hållbart vis – ska skogsbolagen ta hänsyn till rennäringen.

Men det betyder inte mer än att de är förpliktigade att samråda med byarna för att säkerställa att det finns ett sammanhängande område för bete. Men vad det i praktiken betyder tvistas det om.

"Till slut är kakan slut"

Sveaskog menar att den planerade avverkningen var noga planerad – för att säkerställa både vinterbete och leveranser av timmer. Men det håller inte Luokta-mavas sameby med om. Sista ordet har bolagen själva. Därför tror Lars Anders Baer inte att Sveaskogs inbjudan till dialog kommer innebära mer än att, om möjligt, något mindre skog avverkas.

–  Problemet är att för varje strid mister vi renbete, till slut är kakan slut, säger Lars Anders Baer.

Nu vill han att det blir en politisk diskussion om hur lagen väger de olika intressena. Att renbetet värderas för dess ekonomiska värde, precis som skogsbruket gör i dag.

– Vi vill påminna staten och Sveaskog att vi historiskt sett är den förra ägaren och att det staten genomfört är en avancerad land grabbig med juridiska finesser. Det vi har kvar är renbetet.