Klimatförändringarna skapar klimatflyktingar. Det har få kunnat undgå att höra de senaste åren. Prognoserna över antalet som förväntas migrera framöver kommer med jämna mellanrum och varierar i storleksgrad. Men alla beskriver ett växande problem. Hur allvarligt det kommer att bli och vad vi behöver göra åt det är dock inte en helt enkel fråga.

Lennart Olsson, professor i geografi vid Lunds universitet, har de senaste 30 åren studerat hur klimatförändringar påverkar fattiga människor runtom i världen. Han menar att det är mycket vanskligt att försöka ta fram framtida scenarier om hur många som kommer att behöva migrera på grund av klimatförändringar.

– Dels finns det definitionsmässiga problem och dels finns det olika intresseinriktningar hos de som gör uppskattningar. När till exempel den stora hjälporganisationen Christian aid för några år sedan uppskattade antalet till en miljard fanns det ju så klart ett intresse bakom. Då blir det en så kallad institutional fact. När du har ett område med stor spännvidd så kan du välja dina data utifrån vad du vill visa. De vill ju så klart visa att problemen är stora, för att få så stort bidrag som möjligt. Samtidigt vill man kanske å andra sidan inte överdriva problemen, för det ska inte vara för stort för att kunna hanteras, säger han.

Komplext problem

Dessutom handlar det i grund och botten om att det är ett mycket komplext problem. Till att börja med rör sig de flesta inom det egna landets gränser, och redan där finns det en definition att reda ut.

– Man är inte en flykting om man inte har korsat en internationell gräns. Då är man en ”internally displaced person” (internt fördriven person), säger Lennart Olsson.

Sedan är skälen till migrationen sällan enkla att reda ut.

– Många gånger kan klimatförändringar vara en bidragande orsak till att människor migrerar, men det är sällan den enda anledningen, säger Lennart Olsson.

Kriget i Syrien är exempel på en konflikt som förvärrades av flera års torka och missväxt. På samma sätt ser vi nu hur situationen i Sahelområdet håller på att växa till en av de värsta humanitära kriserna i världen. Syre skrev för ett tag sedan om hur antalet internflyktingar i området har ökat tjugofalt de senaste två åren och bakom detta ligger ett ökat våld, växande extremistgrupper, konflikter om knappa naturresurser och allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna, såsom torka och oförutsägbara översvämningar. Att säga exakt vad som orsakar vad är i praktiken omöjligt.

Men för att få en översiktsbild av vad det handlar om kan man se på dagens siffror. Av de 80 miljoner människor som UNHCR beräknar vara på flykt i världen i dag uppskattas närmare 46 miljoner vara så kallade internt fördrivna personer. Det vill säga personer som tvingats lämna sina hem av olika anledningar men som fortfarande är kvar inom landets gränser. Drygt 33 miljoner av dem beräknas ha lämnat sina hem under 2019.

Fördrivna personer

Siffrorna på internt fördrivna personer kommer från IDMC, Internal displacement monitoring centre, som ingår i Norska flyktingrådet och förser FN:s olika organ med officiell statistik på just detta område. I den senaste rapporten kan man också läsa att den större delen av dessa 33 miljoner människor har tvingats fly på grund av olika naturkatastrofer: Nästan 25 miljoner människor. Närmare en miljon av dem flydde på grund av geofysiska katastrofer som jordbävningar och vulkanutbrott. Resten, det vill säga nästan 24 miljoner, flydde av väderrelaterade skäl. Stormar, orkaner och översvämningar stod för den absolut största delen, men även bränder, torka, jordskred och extremtemperaturer tvingade närmare en miljon människor på flykt.

Antalet människor som är internt fördrivna på grund av konflikter och våld är betydligt mindre: 8,5 miljoner. Men det blir en inte helt rättvisande jämförelse då siffror från UNHCR visar att 26 miljoner människor också kategoriserades som flyktingar under 2019, det vill säga att de korsat en internationell gräns när de flytt. (Utöver det registrerades också 4,2 miljoner asylsökande och 3,6 miljoner venezolaner som fördrivits utomlands, enligt siffror från UNHCR.)

Det är siffror som har vuxit. ”Aldrig i IDMC:s historia har vi registrerat fler internflyktingar än vad vi gör i dag”, sa Alexandra Bilak, chef för IDMC, i en skriftlig kommentar till den publicerade statistiken.

Inte flyktingstatus

Rent rättsligt finns inte klimatflyktingar som definition.

– ”Flykting” är ett juridiskt begrepp som kommer från FN:s flyktingkonvention från 1951. Där kan du få flyktingstatus om du flyr från förföljelse i ditt hemland. Men miljö och klimat finns inte med i den konventionen. Det finns alltså ingen juridisk grund för att kallas flykting, förklarar Elin Jakobsson, forskare vid Utrikespolitiska institutet som under många år inriktat sin forskning på klimatdriven migration och internationella policyprocesser.

Istället så pratar man om migration eller fördrivning (displacement).

– Migration kopplas av en del till en frivillighet medan displacement ses som något påtvingat. Jag pratar ofta om climate-induced migration, som man kan översätta till ungefär klimatdriven migration, men då handlar det både om frivillig och ofrivillig förflyttning, säger hon.

De allra flesta som migrerar på grund av dessa skäl gör det just inom sitt eget land.

– Då är det inte internationella lagar utan andra typer av lagar som behöver användas. Då få man titta på nationella lagar och till exempel UNHCR:s riktlinjer för internflyktingar.

Men de som korsar landsgränser och flyr från sitt hemland har ett väldigt dåligt skydd från internationell lagstiftning.

Vill inte lagändra

Det verkar heller inte som att det finns någon direkt önskan på internationell nivå att ändra på det, säger Elin Jakobsson. Hon menar att även de som värnar om flyktingars rätt till skydd har varit tveksamma inför en lagändring.

– Man har varit motvilliga att öppna upp och göra omförhandlingar av rädsla för att de grundläggande rättigheterna skulle bli sämre, säger hon.

Att det ännu inte finns något enhetligt internationellt regelverk för denna väldigt vida grupp beror också på politisk vilja, menar hon.

– Det sammankopplar känsliga politiska områden som migration och klimatförändringar och där finns det en låg politisk vilja att göra något åt saken. Det ser man om man skrapar lite på ytan bortom fina formuleringar. När det kommer till faktiska beslut och nationella lagar så är den politiska viljan låg.

Men trots allt så finns det vissa initiativ som de senaste åren har dykt upp på den internationella scenen.

– Det har varit en icke-fråga, eller en teknisk fråga under många år, men någonstans kring 2007–2008 började man tala betydligt mer om det internationellt, då man kopplade ihop klimat och säkerhet. Man började tala om ”the human face of climate change” och klimatflyktingar, säger Elin Jakobsson.

Sedan dess har man tonat ner lite av de skräckscenarier som då målades upp och istället börja diskutera mer nyanserat hur man kan möta de olika typer av migration som uppstår. År 2011 startade Nanseninitiativet, en arena där stater kunde utbyta idéer, diskutera och gå mot att skapa en skyddsagenda. The Nansen protection agenda kom till år 2015 och samma år lyfte man också frågan i Parisavtalet. Det skapades en arbetsgrupp som skulle utreda frågan närmare.

– Detta var en framgång så klart. 2018 presenterade de sina rekommendationer, och även om språket är försiktigt och hänsynsfullt pratar man ändå om att överväga en lagstiftning och att stödja länder i capacity building, på frivillig basis.

År 2018 kom också två internationella ramverk: Global compact for migration, GCM, och Global compact on refugees, GCR. Det var resultatet av New York-deklarationen, som antogs efter ett toppmöte i New york i september 2016. Även om ramverken inte är bindande visar de ändå på en väg framåt.

Matthew Scott, jurist och forskare på Raoul Wallenbergsinstitutet i Lund och som fokuserar på internationell lagstiftning kring klimatdriven migration, menar att Nansen-initiativet och det som följde efter, Platform on disaster displacement, är den mest realistiska vägen framåt när det gäller internationellt skydd för personer som fördrivs på grund av klimatfaktorer.

– Det är en plattform där länder kan utbyta erfarenheter och expertis över regionerna. Till exempel Filippinerna har ett väldigt robust system för varning för naturkatastrofer, ända ner till minsta lokala enhet. Det är förstås viktigt att ha en katastrofriskreducering när man är utsatt flera gånger per år.

Rättigheter saknas

Att finansiera och överföra kapacitetsstärkande metoder är viktigt då många länder har ojämlikheter som blir synliga i dessa sammanhang, menar han. Det behövs strukturella förändringar på många håll, vilket inte är enkelt.

Han håller med om att en viktig anledning till att det saknas internationella rättigheter och en laglig definition av ”klimatflyktingar” är att gruppen är så bred och svår att definiera. Men i januari i år kom ett tecken på att en särskild grupp kan få ökade rättigheter. Då kom FN:s kommitté för mänskliga rättigheter med ett vägledande beslut som tittade på ett fall där Nya Zeeland avslog en ansökan om internationellt skydd från en familj från Kiribati, som sökte asyl på grund av att deras hemland höll på att bli obeboeligt på grund av havs­nivåhöjningen och andra klimat­effekter.

– FN-kommittén konstaterade att just den här familjen inte hade rätt till asyl, men att det i vissa fall kan bryta mot mänskliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till ett värdigt liv, att tvinga en person att återvända till ett land som är svårt drabbat av katastrofer eller andra allvarliga konsekvenser av klimatförändringen. Det beslutet är principiellt viktigt, då det öppnar möjligheten att ge skydd genom internationell lag om mänskliga rättigheter, säger Matthew Scott.

Stater kan redan i dag komma överens bilateralt och ge stöd till varandra.

– Om en tyfon sker i land A kan personer som redan befinner sig i land B få rätt att stanna temporärt, i till exempel sex månader eller ett år. I till exempel USA finns dessa möjligheter. Men detta är inte konsoliderat i internationell lagstiftning, säger Matthew Scott.

Behövs mer forskning

I Sverige fanns det fram till 2016 en paragraf som gav rätt till uppehållstillstånd på grund av miljökatastrof. Denna möjlighet togs dock bort år 2016 när den tillfälliga utlänningslagen infördes. Matthew Scott håller just nu på att undersöka vad denna paragraf har fått för betydelse.

– Hittills har vi hittat omkring 800 fall där ord förknippade med katastrofer, som översvämning eller cyklon finns med. Men troligtvis är det få, om ens någon som har fått uppehållstillstånd på grund av det.

Alla de tre forskare som Syre pratat med tycker att det behövs mer kunskap och forskning för att komma fram till bra lösningar på problemen framöver. För det kommer att se olika ut i olika länder och beror på vilken typ av förändring det handlar om.

Till exempel behöver man skilja på plötsliga och snabba händelserna, som stormar, cykloner eller översvämningar, och de mer långsamma förändringarna, som allt längre torkor och höjda havsnivåer.

– Dessa grupper har väldigt olika skyddsbehov, säger Elin Jakobsson.

För de som flyr på grund av plötsliga skeenden som stormar och översvämningar kan det behövas insatser som tillfälliga visum. De mer långsamma förändringarna är istället ofta väldigt sammanflätade med ekonomisk migration och kan behöva att man planerar för en vidarebosättning.

– Det hänger ihop med skördar och om det varit torka eller kommit för mycket regn. Det kan också hänga ihop med arbetsmigration och urbaniseringsprocesser, säger hon.

Ställen blir obeboeliga

Lennart Olsson är inne på samma spår och berättar om en studie i Pakistan som visade att migranter som drabbats av långvarig torka tenderade att flytta längre bort och över längre tid, medan migranter som drabbats av översvämningar flyttade kortare sträcka under en kortare tid.

– Det finns en logik i det, tror jag. Det hänger ihop med hur begriplig förändringen är. Råkar du ut för en översvämning så vet du när den börjar och när det är över. Efter det flyttar de allra flesta tillbaka och bygger upp sitt hus igen, lite fattigare, men ändå. Det är svårare att begripa förändringar som kommer smygande. Man vet ju inte hur länge det pågått och om de kommer finnas kvar. Dessutom vet vi att kognitiva förmågor försämras i värme. Vi fattar dåliga beslut när det är för varmt.

Och om klimatförändringarna fortsätter i samma takt som vi slagit in på kan vi räkna med att vissa ställen på jorden kommer att bli obeboeliga under de varmaste månaderna på året om ett antal decennier.

– Det blir sannolikt så på hundra års sikt om vi inte lyckas stabilisera klimatet. Det handlar till exempel om områden i Sydostasien, norra Indien och Pakistan och även längs kusten på den arabiska halvön. Man dör helt enkelt vid en kombination av hög temperatur och luftfuktighet inom några timmar, vilket betyder att man inte kan vistas utomhus 2–3 månader om året.
Givetvis slår det hårdare mot fattiga människor och personer som är beroende av hårt fysiskt arbete utomhus.

”Få människor vill flytta”

För att möta detta kommer det att behövas någon form av långsiktig, planerad omflytt av människor. Dessutom är det viktigt att jobba med förebyggande åtgärder och att ge människor försörjningsmöjligheter.

– Få människor vill flytta. De flesta gör det mot sin vilja, säger Lennart Olsson.

Man kan se att det redan nu börjar finnas en ökad medvetenhet internationellt. Sahelområdet är återigen ett exempel på det.

– EU har de senaste åren satsat enormt mycket resurser på sin halvmilitära gränspolis Frontex och på att stoppa flyktingar redan i transitstater i Sahelområdet som Senegal, Mauretanien, Mali och Burkina Faso. Man har flyttat ut sina gränser kan man säga. Men nu har man återigen börjat satsa på ett gammalt projekt: att bygga The great green wall i området, säger Lennart Olsson.

The great green wall är ett exempel på hur man genom att bland annat plantera träd och växter och ordna med bevattningsmöjligheter kan skapa ett mer hållbart och motståndskraftigt ekosystem som kan bidra till att fler människor kan försörja sig i området. Målet är att denna gröna korridor ska bli närmare 8 000 kilometer lång och 15 kilometer bred.

– Det är en idé som är flera decennier gammal och som avfärdats som galen, men nu vill bland annat EU och FN satsa 10 miljarder dollar på att förbättra miljön och försörjningsmöjligheterna i området. Det är massiva insatser och jämför man det med satsningar på polisstyrkor som ska försöka hindra människor från att fly så är det ju ganska så bra, säger Lennart Olsson.

Rika länder bör betala mer

Eftersom den absolut största andelen av migranter förflyttar sig inom sitt land eller i andra hand till grannländer så kommer det innebära ett högre tryck på vissa länder. Det behöver däremot inte innebära att hela ansvaret bör ligga på dem.

– Man kan tänka sig att något som bidragit till att det tagit så lång tid att erkänna att det finns klimatdriven migration har att göra med att om man erkänner denna grupp så borde de som orsakat större delen av klimatförändringarna ta mest ansvar för konsekvenserna. Men det blir svårt att få någon att ta på sig det, säger Elin Jakobsson.

– Man bör vara medveten om allvaret och att det finns ett ansvar hos de rika länderna, för klimatförändringarna är inte orsakade av de som drabbas hårdast av dem, säger Lennart Olsson.