Ante arbetar under bevakning i laboratoriet i Visdomens hus. Himmelska friden vill att han tar fram ritningar till en ny och större tidsmaskin och han spelar med för att vinna tid. Sebastian har åtagit sig övervakningen fast han egentligen har annat att göra.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Partikellabbet i källaren syntes på virtun på väggen ovanför Sebastians skrivbord. Kameravingen flög långsamt längs väggarna. Om något rörde sig i rummet blev den mer uppmärksam och om Ante gick fram till tidsmaskinen på arbetsbänken gick den nära. Sebastian kunde styra vingen manuellt också, men såg inget behov just nu.
Det hela var sövande. Vita väggar, vita hyllor, alla dessa instrument och tunnlar. Var var Ante? Jo, hans svarta hårknut guppade inne i förrådet, där han gick i långsam och jämn takt från hylla till hylla, öppnade lådor och skåp, tittade i askar, antecknade på sitt id-armband. Som en nyanställd forskare som hade fått i uppgift att inventera laboratoriet och meddela om han behövde något mer. Vilket i princip var vad han var.
Partikelfysik var inte Sebastians område, men han hade varit där nere och talat med Lydia ibland. Övertalat henne att gå hem på kvällarna. Visat henne igen och igen hur hon kunde stänga av Tingting, så att hon inte skulle behöva vara rädd för honom. Ingen ville känna sig hjälplös och allra minst Lydia, tänkte han.
Hennes rum var tömt nu, bara ett litet kontorskrypin, och Ante var installerad där. Vad gjorde Lydia? Hade hon fått komma hem? Visdomens hus skulle bli annorlunda utan henne. Trots allt. Hon hade ju alltid funnits där. Hennes berättelser om sitt långa liv, hennes rörliga intellekt, innan det började falla samman, och alla deras samtal. I början hade han försökt reparera hennes trasiga kognistift, det var mest bioderna som blev mos med tiden. Det var vemodigt, men hon hade varit kvar alldeles för länge. De skulle ha …
Det var inte optimalt att ha Ante instängd i Visdomens hus under natten utan tillgång till labbet, men de hade inte kommit på något bättre i all hast. På dagarna skulle han arbeta i labbet, kvällar och nätter skulle han tills vidare vara på rummet tills de hade ordnat med manuell övervakning dygnet runt. Eller tills de kunde lita på honom. En lustig figur, så hängiven vetenskapen och så ointresserad av att själv få något materiellt ut av det. Å andra sidan var det något asocialt med att inte vilja ställa en sådan uppfinning i samhällets tjänst.
Sebastian gick och hämtade en kopp grönt te och passade på att sträcka ut ryggen, armarna och benen. Det knakade i lederna, han hade inte hunnit med sitt träningspass, och han började bli hungrig. Han hade för mycket att göra. Som forskningschef kunde han ju inte ägna all tid åt sitt eget område utan måste engagera sig i … allt, egentligen.
Han behövde få kandidaterna klara till valet. Angelica Winge-botten hade han gjort klar först för att vara av med en obehaglig uppgift. Himmelska fridens dödsängel, som Camilla kallade henne. Freja Ali var relativt okomplicerad, men hans egen favorit var den hopplöse Peter Kaminski. Bakom alla sina irriterande aforismer var Peter lösningsinriktad och humanistisk och precis vad de behövde, ansåg han.
Det var meningen att man skulle kunna reglera frekvensen av djupsinnigheter, men det var som om Peter Kaminski hade en egen vilja. Eller som om bioderna i frasupphämtningen inte var av den bästa sorten. Så han hade skickat tillbaka honom till Binta på fabriken, i hemlighet, så det inte skulle framstå som om han gynnade en kandidat framför de andra.
I alla fall kändes det som slöseri med tid att sitta här och bevaka den där hårknuten. Han växlade över till en vy över Antes anteckningar i id-armbandet.
”Fixa:
• Higgs-Schrödinger-generator
• fermionrör
• bioder”
Medan Sebastian tittade skrev Ante ”3-fas, USB, gamla nätaggregat!” längst ner. Nätaggregat, det lät verkligen urtida. Hur skulle de få tag på sådana? Det enda han kände igen av de andra saknade komponenterna var bioder. ”Den felande länken mellan människa och maskin” brukade han förklara för lekmän, men det var en kraftig förenkling. Higgs-Schrödinger-generatorn lät lite kuslig, vad var det?
Kameravingen följde Ante ut ur förrådet och ut ur labbet, uppför trappan, genom korridoren, och så hördes en knackning på dörren. Sebastian släckte virtun, det var inte meningen att Ante skulle känna sig bevakad, och ställde Freja Alis huvud framför sig på bordet. Sen ropade han ”kom in”.
– Hej Ante, hur går det för dig? sa han när Ante tittade in genom dörren.
– Jorå. Jag har inventerat förrådet, som du sa, och jag skulle behöva en del grejer. Vems huvud på ett fat är det där?
– Haha, det är Freja Alis huvud på ett fat. En av våra nya digitala ordförandekandidater, det är ett spännande projekt vi håller på med. DemokratAI kallas det.
– Okej … ska man rösta på robotar, alltså?
– I princip, jag lovar att förklara en annan dag. Just nu funderar jag på två saker. Det ena är att hon är för tråkig, jag skulle vilja lägga in lite humor, och det är oerhört svårt att kalibrera på ett lämpligt sätt. Det andra kanske du skulle kunna hjälpa till med.
– Visst, sa Ante.
– Som du ser har hon ett mycket symmetriskt ansikte – det tilltalar de flesta människor – men hon skelar lite. Det är naturligtvis en enkel sak att korrigera, men jag vet inte … Vad tycker du?
Ante tittade på huvudet. Ett brett, symmetriskt ansikte med rak näsa och ett avspänt, intelligent uttryck. Mörkbrunt, blankt hår i mittbena och gröna ögon. Varav det vänstra skelade lite utåt. Utan det hade hon sett ut som en sån där docka som stod och visade kläder i butiksfönstren i Juha-tidens Stockholm. Fast smartare.
– Låt henne skela, sa han.
– Ja, visst ger det ansiktet karaktär!
– Mmm. Men är hon tråkig, alltså? Vad ska du göra åt det?
Sebastian lyfte på Frejas hjässa och visade hur olika parametrar i hennes personlighet skulle regleras. Humor var svårt, det var en fråga om att få fram tankar som var lite oväntade på precis rätt sätt. Och det fanns så många sätt som var fel om det inte var en rå slapstickhumor man ville ha.
Ante skulle precis fråga om han fick prova när det blinkade till på Sebastians armband. Camilla ville något.
– Hallå, sa Sebastian.
– Hej! Jo, vi ska skicka hem dem nu. De diskrona. Ida och den lilla flickan. Lite synd, hon har precis fått en kompis och nu vill hon stanna, men det går ju inte. Ja, så vi behöver tidsmaskinen.
– Redan i dag?
– Ja, vi kan inte vänta längre, Hassan ligger på och vill ta hand om saken själv, Angus håller med honom och lilla Harriet har frågat sin nya vän Frank om han vill följa med.
– Mmm. Jag ska höra med Ante.
Ante försökte tänka snabbt. Han hade haft en annan plan, men det här var antagligen bättre.
– Det passar bra, sa han. Då kan jag ju få fram de nätaggregat och portar jag behöver, och så kommer jag tillbaka sen.
Sebastian fick ont i huvudet. Att släppa ifrån sig tidsmaskinen fick väl gå om det fanns någon som kunde ta den tillbaka. Att släppa ifrån sig Ante och tidsmaskinen tillsammans var vansinne, men det här var inte hans beslut.
– Sebastian, kom igen! Se till att Ante får med sig allt vad han behöver. Vi är redan på väg ut till bilen, sa Camilla från hans vänstra handled.
