I Sveriges Radios program Spanarna berättar journalisten Gabriella Ahlström om sin omvändelse. Hon har aldrig varit någon djurmänniska, säger hon. Hon har ”aldrig pussat en katt”, men plötsligt har hennes tidigare likgiltighet inför djuren bytts till en stark känsla av ömhet. Omvändelsen kom av att se djur som flyr från bränder, och insikten om att det är vi som har ställt till med det här.

Koalan Lewis gav bränderna ett ansikte i samband med en dramatisk räddningsaktion. Bilderna av kvinnan som med Lewis i famnen springer över den brända marken spreds över internet. I vår maktlöshet inför hur djuren drabbas sys det kängurupåsar i världens alla hörn. Men, alla djur når inte medierubrikerna.

Det är inte alla djur som kan förvänta sig någon hjälp från oss, trots att det är vi som har stängt in dem. De föds upp i för stora antal för att kunna evakueras. Det var aldrig meningen att de skulle räddas. De räknas snarare som en förlust som kan ersättas, som förlust av en byggnad eller en traktor. 

Eftersom djurfabriker finns överallt så kommer djuren inuti dessa byggnader att drabbas av de bränder, stormar och översvämningar som sker på grund av klimatförändringarna. Deras osynlighet gör att vi sällan får veta om det. Om mjölkkor omtalas i media är det till exempel som en ekonomisk förlust för mjölk- och ostindustrin efter att tusentals kor dött av rök, hetta och eld. Eller så omtalas de som en hälsoskyddsrisk. Media skriver om militären som kallas in för att skyffla ned liken från tusentals kor och får i massgravar.

Dagens Nyheter publicerade en läsvärd text av Danielle Celermejer, professor i sociologi vid Sydneys universitet, som skriver om begreppet omnicid, ”mordet på allting.” I begreppet ligger tanken att ”det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.”

Vi bevittnar mordet på allting. Kan det få oss att inse konsekvenserna av vårt förhållningssätt till djuren i djurfabrikerna? Djuren i fabrikerna är osynliga förutom när de ligger på tallriken. Starka intressen vill hålla uppfödning och slakt borta från allmänhetens ögon. Men om djuren i djurfabrikerna är osynliga så har de koalor och kängurur som drabbas av köttkonsumtionens påverkan på klimatet fått synlighet.

Efter omvändelsen spanar den tidigare inför djuren likgiltiga Gabriella Ahlström in i en framtid där vi kommer att se ett genuint intresse och förståelse för jordens alla djurarter. Hon förutspår att vegansk kosthållning slår igenom brett, brott mot djur får juridiska konsekvenser och djur kommer att synas i politiken. 

Den som inte blir ledsen av att se en kängurus förkolnade kropp med tassarna hängandes över ett stängsel i ett försök att fly bränder har knappast ett hjärta. Det finns ingen nödvändighet i deras död. Kanske blir det synligheten i mordet på de vilda djuren som till slut får oss att sätta stopp också för morden i djurfabrikerna?