Det snackas politisk kris. Löfven stirrar sorgset från kvällstidningarnas löpsedlar. Uträknad. Den extrema högern har fått fäste i riksdagen här och vi har en regering som villigt administrerar sina politiska motståndares budget. Frågan är vad det beror på och vad som behövs för att fixa problemet.

Förutom att det inte går att skapa ett politiskt system som klarar alla tänkbara stormar är det inte någon bra idé att täppa till alla möjliga hål i nätet som staten väver runt våra liv. Det behöver faktiskt inte betyda ekonomisk katastrof och allmän undergång om det saknas en regering under en period. Men det blir tråkigt, initiativfattigt och grått, grått, grått. Socialdemokraterna styr över nån slags fulgrogg, på nåder. Jag tror inte att det skulle ha blivit så mycket värre om regeringsförhandlingarna hade dragit ut lite längre på tiden. Eller mycket längre.

Rekordet för längst tid utan regering i en demokrati innehas av Belgien. Som effekt av en långvarig politisk kris som utbröt 2007 blev till slut landet utan en folkvald regering i 589 dagar. Under förra året genomgick man en liknande men kortare period. Ändå skadades inte ekonomin, ändå fungerade samhället. Det beror dels på att mycket av makten i samhället är delegerad till de regioner Belgien är uppdelat i. Dels på att det faktiskt fanns ett parlament hela tiden och på att olika tillfälliga konstellationer som skött det löpande arbetet. Kanske räcker det?

Faktum är att under största delen av de 589 dagarna utan regering gick mycket av arbetet ut på att förflytta ännu mer makt till regionerna. Decentralisering helt enkelt. En politisk kris kan leda till att makten flyttas närmare oss. För att samordna beslut krävs det någon form av central regering. Det är risk för att det blir allmänt kaos annars, men jag har åtminstone tröttnat på den minsta gemensamma nämnare-politik som förs i riksdagen, på att progressiva reformer uteblir.

Styrka och tydlighet är honnörsord i debatten. Politikerna står i talarstolen och pekar med hela tummen – vår tids feghetstecken, men resultatet blir oftast svaghet och otydlighet. De kompromisser som uppnås är snarare uppgivna än framsynta. Det beror mycket på att den moderna demokratin är en ersättning för monarkins diktatur, ett sätt att sätta den absoluta makten under folkligt styre. Anpråken är desamma, det är bara några hundra människor till som styr landet.

Men tänk om det inte behövs någon absolut makt? Tänk om statens uppgift bara skulle vara att se till att fördela bördor mellan människor? Punkt. Tänk om vi tilläts vara vuxna människor som får ta vuxna beslut om våra egna liv och om staten finns som backup, som stöd när inte livet funkar som det ska? Människan är en kollektiv varelse och vi är alltid beroende av varandra, men kanske kan vi sköta det kollektiva själva, så länge som staten garanterar att vi har pengar, sjukvård, utbildning och liknande.

Jo, jag vet. Var fjärde svensk säger sig vilja rösta på ett fascistiskt parti i vissa opinionsundersökningar. Men de är inte rasister eller fascister. Åtminstone inte i det lilla. Det som skrämmer dem är inte kompisarna på jobbet eller grannarna som kommer från andra länder. Det som skrämmer är den där anonyma massan av gängkriminella, gruppvåldtäktsmän och annat elände som människor med anspråk på absolut makt använder som vapen mot friheten och demokratin. Tänk om den bästa boten mot gryende fascism är att se till att det inte finns någon absolut makt att slåss om?