Jag har ägnat några månader åt att lära mig odla svamp och börjar få fram allt större skördar. Egentligen behövs det inte, jag kan plocka det jag behöver i skogen. Mina föräldrar drog med mig ut i skogen från det att jag knappt kunde gå och jag lärde mig tidigt vilka svampar som är ätliga och vilka som var farliga.

Då, på sextiotalet, var det inte många som brydde sig om svamp som annat än mat. Att svamp skulle kunna ha medicinska kvaliteter var något som hippier sysslade med. Och då var det mest ett fåtal svampars psykoaktiva och psykedeliska egenskaper man var ute efter. Vilket inte är fel. Modern forskning har visat att i synnerhet olika arter av familjen psilocybe kan göra nytta för människor med psykisk ohälsa. Andra svampar kan hjälpa kroppen att läka en mängd olika sjukdomar.

Fnöske brinner inte som fnöske

Att svamp skulle kunna användas för att bygga saker eller göra kläder är den senaste flugan. Som med en massa annan kunskap är den insikten ny för oss, men är mycket gammal. Människor har använt svampar till en massa saker i andra kulturer och historiska tidevarv. Ismannen Ötzi som hittades i Italienska Alperna 1991 och dog någon gång för 5500 år sedan hade med sig en bit fnöske. Folk som fortfarande använder stenar eller pinnar för att tända eld använder fnöske framställt av fnöskticka. En liten gnista kan antända fnösket som sen glöder länge, snarare än brinner.

Genom att blöta upp, koka och sedan banka ut tickan framställs ett läderliknande material som använts för att göra bland annat hattar av. Materialet kallas amadou på många språk och har använts mycket länge. Det går att använda andra tickor också, men fnösktickan har varit den mest populära. Så populär att man länge planterade träd som lättare blir angripna av fnösktickor runt gårdarna.

Inte bara kläder

I livrustkammaren finns en mössa och en rock från början av 1700-talet tillverkad av fnöske. I den samiska folkkulturen har man traditionellt använts för att behandla bölder eller värk i kroppen. Eftersom fnöske har en väldigt stor förmåga att suga upp vätska har det använts som ett sorts plåster och såldes fram till för runt hundra år sedan på apotek.

Dessutom går det att färga garn med fnöskticka och många andra tickor. Ibland bildar tickor grövre trådar av mycel under ett angripet träds bark eller inuti veden. När de torkar brinner de långsamt och kan användas som fnöske. Dessa trådar har också använts som stubintråd.

Det vi ser utanpå trädet eller de svampar vi plockar på marken är svampens fruktkropp. Själva svampen växer under jorden, i levande eller döda träd eller i högar med gamla löv och kvistar bland bland annat. Svampar är några av naturens renhållningsarbetare. De bryter ner sånt som inga andra organismer kan bryta ner. Det är det mycelet livnär sig på. Olika svampar är specialicerade på att bryta ner olika material. Tickor hör till saprofyterna. En grupp svampar som äter cellulosa.

Det betyder att de går att använda för att omvandla papper, trä och liknande effektivt och naturligt. Mycel kan under rätt förhållanden växa mycket snabbt och bryter också ner ämnen som är giftiga för oss människor. En del, som mögelsvampar bildar ofta ämnen som är giftiga för oss eller allergiframkallande, men genom att se till att sådana svampar inte får fäste är det möjligt att ta hand om restprodukter säkert och effektivt.

Bättre än plast

Många svamparters mycelium är mycket bräckligt. I många av mina burkar och påsar växer det arter som faller samman om jag skakar om dem. Andra är så kraftiga att jag har svårt att skära nort en bit av dem med en nyvässad skalpell. Olika svampodlare har kommit fram till att sådana mycel går att använda till mer än att odla svamp för att äta eller bota sjukdomar med. Precis som med fnösktickan går de att göra nyttoföremål av, till och med bygga hus av.

Genom att låta mycel växa på framför allt restprodukter från jord- och skogsbruk går det att producera starka och lätta material som går att använda som förpackingsmaterial istället för bubbelplast, frigolit och andra plastmaterial som snabbt håller på att kväva livet på jorden. Man låter mycelet växa runt halm, sågspån eller andra material med mycket cellulosa i formar och torkar det sedan. Ofta under uppvärmning. Mycelet dör då och kvar finns ett lätt, starkt och biologiskt nedbrytbart material som är lika billigt som plast.

Svamphus inte bara i sagorna

På senare tid har allt fler börjat intressera sig för svampar som byggmaterial. Det är återigen mycelet som man använder. Genom att låta det växa i tegelstensformat kan man skapa få fram lätta och starka enheter att bygga hus med. Sådant svamptegel är mycket hållbart och det går att använda en svamptegelsten för att slå sönder en vanlig tegelsten.

Materialet är mycket lätt, men kan ändå bära ganska stor vikt. Ännu är det inte lika hållbart som cement och betong, men eftersom materialet är så lätt i sig kan man bygga rätt stora strukturer med dem eftersom det inte blir lika tungt som med andra material.

Än så länge handlar det om experiment och en del problem återstår att lösa. Torkat mycel är väldigt poröst och om det kommer vatten på det kan det lätt locka till sig mögel och ohyra. Det pågår försök med olika sätt att impregnera svampteglet, men redan nu är det möjligt att använda materialet som isolering och till möbler. Genom att forma halm och sedan låta mycel växa på det går det att framställa en lätt och naturlig fåtölj eller liknande.

Det finns redan lampskärmar, bord och så stora saker som lusthus skapade av mycel. En helt ny industri växer fram också i utvecklingsländer. Fördelen är att materialet finns överallt och är i det närmaste gratis. Istället för att utveckla 3D-skrivare som skapar en massa onödiga plastprylar dröjer det nog inte länge förrän det är möjligt att odla sina egna möbler eller till och med sitt eget hus också för oss lekmän. Enklare experiment är redan möjliga att göra hemma. Bland annat finns det instruktioner på youtube om hur man själv kan göra små tegelstenar av mycel.