Ofta känns politiken trög och visionslös, ett filande på detaljer i ett statiskt system. Politik har i stora stycken gått från att vara visioner om ett bättre samhälle till förvaltande. Det gäller här i Sverige och i stora delar av världen. Inte ens skiftet mellan Obama och Trump har förändrat USA i grunden. I stora drag är det samma land, samma stormakt och det kommer det förbli även som Sanders skulle vinna årets val.

Men ibland händer det oväntade som verkligen förändrar snabbt. Berlinmuren har nu varit riven längre tid än den fanns, men tills den föll sågs den som en orubblig symbol för ett permanent delat Europa. Ännu äldre än Berlinmuren blev är den svenska nollvisionen i drogpolitiken. I 40 år har den knappt gått att diskutera. I över 30 år har svensk polis likt Stasi trakasserat dem som misstänks ha tagit ett bloss cannabis. Trots att en stor del av den politiska eliten i samhället själv testat det.   

Men så händer det, efter 40 år av konsensus runt den bejerotska ideologin vill ett enigt socialutskott och en majoritet i riksdagen dels byta nollvisionen för användandet av droger mot nollvision för narkotikarelaterade dödsfall, dels utvärdera narkotikapolitiken. Om någon för ett år sedan hade sagt att 2020 kommer ett enigt socialutskott föreslå något sådant hade omgivningen garanterat undrat vilken drog hen var på.

Än har visserligen inte den svenska drogpolitikens motsvarighet till Berlinmuren, den bejerotska nolltoleransen, fallit. Vi har en lång bit kvar till perestrojka men helt klart råder det plötsligt en drogpolitisk glasnost. Narkotikapolitiken kan nu diskuteras öppet och ibland till och med fördomsfritt.

Men motståndet är fortsatt starkt och steget från en utredning till en politik som verkligen bygger på skademinskning är långt. Det kan mycket väl komma att först förhalas i evigheter och sedan landa i en utredning med så snäva och styrande direktiv att den måste landa i att vi ska fortsätta som nu. En överhängande risk är också att det blir en utredare som regeringen vet är trogen Bejerots idéer. Vi har sett allt det där förut och samma dag som socialutskottet tog sitt beslut var socialministern Lena Hallengren ute och sa att dörren är stängd för en utredning om avkriminalisering.

Det bådar förstås inte gott, men har diskussionen förändras så här snabbt så kan det fortsätta gå fort. För det krävs en fortsatt aktiv opinion och att alla progressiva krafter ligger på och följer upp ministerns agerande. Inte minst viktigt är det att regeringskollegorna i MP och januariavtalspartierna C och L ser till att det blir en utredning med en öppen frågeställning och utredare. Centern verkar vara det parti som är mest att hoppas på där, även om MP:s rättspolitiska talesperson Rasmus Ling också varit ute i frågan.

959 dödsfall kopplades till narkotika i Sverige 2017. Det är över en procent av alla som dog i Sverige totalt, alltså inklusive de som dog av åldersrelaterade orsaker. Siffran kan jämföras med de 253 som dog i trafiken samma år. Uppgiften, som kom från Folkhälsomyndigheten, gör Sverige till det land inom EU som har näst högst andel narkotikarelaterade dödsfall. Enligt statistik från EU:s narkotikabyrå (EMCDDA) är Estland det enda landet med högre dödlighet i EU. I Estland var siffran 130 döda per miljon invånare och i Sverige 92 döda per miljon invånare. I EU i stort är siffran 21 döda per miljon invånare. I Sverige är alltså andelen som dör mer än fyra gånger så hög som i EU i stort. Om vi kom ner till EU-snittet så skulle över 700 liv räddas per år, nästan  tredubbelt så många som dör i trafiken varje år.

Allt fler länder och stater världen över avkriminaliserar och legaliserar droger och behandlar drogproblem som sociala problem, inte juridiska. Samtidigt dör i Sverige varje vecka brukare av överdos för att kompisen inte vågar ringa 112, eftersom de då skulle riskera att åka dit. Återkommande dör brukare av smittor som de fått när de använt skitiga sprutor för att vi inte har fixrum. Otaliga dör av överdos för att de inte haft koll på på innehållet i den drog som de fått tag i. Och oräkneliga dör på grund av hur de tvingats leva för att inte torska dit eller för att vård/omsorg/boende inte är tillgänglig när de missbrukar. Att som Hallengren då krampaktigt hålla kvar vid dagens politik och kriminalisering är att ge upp hundratals liv varje år.

Anhängare av Bejerots nolltolerans framställer diskussionen om drogpolitiken som en diskussion om droger, om de är farliga eller ej. Det är ett lätt sätt att slippa diskutera sakfrågan. Inga droger är ofarliga, det hör till sakens natur. Men en narkotikapolitik värd namnet måste titta på hur vi förhåller oss till dem som använder dessa berusningsmedel. Hur vi minimerar såväl skador som dödsfall. Där är den svenska politiken hittills en katastrof som fortsätter att döda tusentals personer. Att då inte se över och förändra den politiken är extremt cyniskt.