Det är svårt att hitta musikaffärer som inte är bullriga, fulla med människor som testar gitarrer och keyboard, människor som kan spela tekniskt, men inte har något att säga, utan tror sig kompensera bristen på budskap med att spela fort och högt. Fort kräver bara lite övning, högt kräver bara en förstärkare.

Men nu behövde jag strängar och plektrum och har gått till Twang på Södermalm i Stockholm. Där har jag köpt fler instrument än jag äger. Gitarrer kommer så lätt bort i mitt liv. Det är också därför jag bara köper billiga instrument. Och på grund av att det är onödigt med dyra grejer.

Blir stående framför en Gibson

Ändå blir jag stående framför en Gibson orkestergitarr från 1950-talet. Jag har inget intresse av att spela på den, passar mig lika illa som ett par för stora platåträskor, men den är vacker. Och svindyr.

– För en del människor är det där viktigt, säger någon bakom mig. För en del människor är grejerna lika viktiga som musiken. För mig är det det.

Jag vänder mig sakta om. Hoppar till. Les Paul. Popmusikens okända farfar. Snubben som fått en av de mest kända gitarrmodellerna någonsin uppkallad efter sig, men som inte ens många som äger en Gibson Les Paul känner till. Född 1915 var han 17 år när den första elgitarren anses ha sett dagens ljus och han var en viktig del i utvecklingen av den moderna elgitarren. Plankan.

– Jo, men du gjorde ju musik också, svarar jag. Bra musik, många som hänger på musikaffärer får inte mycket gjort. Spelar covers på Youtube på sin höjd.

Uppfann munspelshållaren

Les Paul började spela tidigt, först munspel och sedan gitarr. För att kunna spela munspel och gitarr samtidigt uppfann han en munspelshållare, en modell som används än i dag. Han tog patent på den som på så många andra uppfinningar.

– Jag vet inte. Jag blev aldrig riktigt nöjd. I dag kan en telefon göra mer än jag kunde göra i min studio när den var som hetast. En gratis app och en sladd är allt som behövs.

– Men du var med och skapade massor av de tekniker vi använder i dag, försöker jag trösta.

– Jo, men det var för att jag var frustrerad. Över att det lät dåligt, över att det var krångligt och jobbigt att få nåt gjort. Det blev aldrig som jag ville.

– Det tror jag att du har gemensamt med många andra genier.

Järnvägsräls gav efterklang

För att höras när han spelade för publik fäste han en grammofonpickup kopplad till en radioförstärkare på en akustisk gitarr. För att få efterklang skaffade han en halvmeterlång bit järnvägsräls och la till. Efter ett tag kom han på att han kunde spela en sig själv en gång på en grammofon, sen spela in en stämma till samtidigt som han spelade upp den första inspelningen. Tekniken som kallas sound-on-sound föddes. När de första bandspelarna kom såg han till att modifiera en så att han kunde göra samma sak. Lägga på lager av lager på samma inspelning.

– Det var extremt frustrerande, erkänner han. Om jag hade spelat in tre lager gitarr och sen gjorde minsta fel fick jag börja från början. Studiotekniken var ungefär som tidig film. De avbildade teater liksom. I musikstudiorna avbildade man live-musik. Tanken på att man skulle kunna måla i lager, lägga till saker efter hand var helt ny när jag började bygga upp min egen studio.

Åtta bandspelare kopplades ihop

Efter att ha experimenterat med att använda flera bandspelare samtidigt bad han en tillverkare koppla samman åtta stycken så att de kunde spela upp och spela in oberoende av varandra. Steget till att bygga ihop de åtta bandspelarna till en var inte långt. Flerkanalbandspelaren föddes. Det går inte att överdriva dess betydelse för den moderna populärkulturens utveckling.

– Jag var med så länge att jag fick se popmusiken födas, säger han, frodas och gå i pension. Även om få människor hittar till min musik i dag skulle sextiotalets popexplosion inte varit möjlig. Titta på the Beatles. De började som ett hyggligt rockband, men när de började experimentera med ny teknik förvandlades det hyggliga till genialitet.

Med stöd av syntar och samplade ljud går det att på egen hand med ytterst begränsade kunskaper göra musik som skulle kräva ett storband eller en symfoniorkester utan en dator. Och det får sina konsekvenser musikaliskt. Popmusiken i synnerhet har gått i stå.

– Jag vet, säger Les Paul lite uppgivet. Jakten på perfektion är ett tveeggat svärd. Den leder i bästa fall till att du utmanas hela tiden och att motståndet gör att du måste vara nyskapande hela tiden. Men efter hand som du löser olika problem tekniskt är det lätt att bara rulla på som vanligt.

Liv fyllda med musik

– Våra liv är fyllda med musik, svarar jag, nu mer än någonsin. De flesta lyssnar på musik hela tiden i sina telefoner och datorer, med hjälp av strömningstjänster är nästan allt tillgängligt jämt. Det är en enorm rikedom och många unga människor jag snackar med kan mer musik än jag någonsin kunnat. Det är inte bara elände.

– Och musikerna är duktigare än någonsin, fyller Les i. Instrumenten är bättre och billigare. Men jag saknar något.

– Lite smuts i hörnen?

– Nja, det kan jag vara utan. Du vet ju hur ren min musik var när den var som bäst. Energi, snarare. Ja, det jag saknar är den där känslan som du får när du hör något som faktiskt varit besvärligt att spela in. När du hör att det har krävts något personligt av musikern. En uppoffring till och med.

Django hade bara två fingrar

Några av historiens bästa gitarrister har haft egenskaper som egentligen borde vara hinder. Django Reinhardt hade efter en olycka bara två helt fungerande fingrar på vänster hand. Han kunde lika gärna ha vänt på gitarren och använt sin friska högerhand, men något fick honom att acceptera hindren. Ett lyckligt val antagligen.

– Du växte upp under en period då musiken genomgick en revolution, samtidigt som samhället förändrades snabbt, konstaterar jag. Det går ofta hand i hand. Konstnärligt och politisk utveckling. Det har hänt en massa saker med musiken sedan den digitala tekniken etablerat sig, men jag skulle så gärna höra något nytt, något som bryter mot det invanda.

Jag får inget svar. En grupp tonåringar har strömmat in i affären och Les Paul har försvunnit. Ett par av ungdomarna kopplar in varsin gitarr i förstärkare och börjar jamma. Den ena gitarren är påtagligt ostämd. Den som hanterar den andra kan uppenbarligen bara tre ackord.

Det låter skit.

Jag njuter.