– Be malaj dansa äkta dans, malaj dansar dans som aldrig fanns.

Jag rycker till. En låt av Povel Ramel i djungeln? Och djungel förresten? Jag trodde jag befann mig i Stockholm. Hemma i lägenheten. Hade just ätit pasta med svampsås. Lindgren hade plockat och bedyrade att han var värsta experten och att det minsann var honungsskivling han hade hittat. I massor. På en äng. Borde ha anat en och annan uggla i den mossen.

Djungeln liksom svajar och ser till en början lite ut som om någon lagt ett filter över den. Som i en drömscen i en film. Men träden blir snabbt stabila. Inte visste jag att det lät så mycket i en djungel. Prassel överallt. Djur som sjunger, skriker, väser.

– Jag studerade antropologi i Stockholm på sjuttiotalet. Blev kär i en kille som reste runt här och skulle göra fältarbete, men han flummade mest. Jag hängde med honom tillbaka och bodde i Bagarmossen ett par år innan jag ruttnade på honom och stadslivet. Min mormor var schaman. Det är hon som står i mitten på fotot.

Jag har tydligen ett inramat foto i knät. Kvinnan i mitten är förvånansvärt lik kvinnan som sitter mittemot mig. Det är ganska skumt runt oss i kvällningen, men jag ser henne tydligt genom röken från elden. Men när jag ser upp mot himlen ser jag den knappt. Tydligen vet kvinnan som sitter mittemot mig på en stock vem jag är och tydligen har vi snackat en stund.

– Äh, säger jag. Jag vet inte riktigt …

– Nä, jag kunde ana det. Du är ingenstans och överallt. Rumsligheten här är en illusion. Jaget har ingen utbredning. Du är på platsen som inte är, säger hon och skrattar högljutt. En grupp fåglar skräms upp bakom henne och flyger skriande mot trädtaket.

Jag fattar. Jag hallucinerar. Måste blivit förgiftad av svampen. Påverkad på nåt sätt. Hoppas jag överlever. Eller nåt. Konstigt nog spelar det inte så stor roll. Vinden vänder sakta. Röken blåser åt ett annat håll. Jag kan se kvinnan tydligare nu. Hon är i min ålder, närmare sextio. Klädd i enkla grågröna kläder som inte säger något om var hon kommer ifrån. Det som sticker ut är hennes huvudbonad, en hatt av nåt som ser ut som halm med en massa saker instoppade, en plastkam, fågelfjädrar, en liten sax och andra prylar som antingen skulle kunna vara nyttosaker eller bara krimskrams.

– Det ser ut så här för att jag letade efter dig. Du är här för att du behövde det.

– Schaman? säger jag skeptiskt. Hon skrattar igen. Jag fascineras visserligen av schamanismen. Ett enklare och ärligare sätt att undersöka det mänskliga psyket än de monoteistiska religionerna, men efter allt nyandligt trams kring den uråldriga traditionen är det omöjligt att närma sig den utan en stor dos försiktighet.

Hon sträcker fram en kopp med någon vätska i.

– Oroa dig inte. Det är bara kaffe. Snabbkaffe. Du ser ut att behöva piggas upp.

Hett kaffe och sandelträ

Hon rör om i grytan med något som luktar som sandelträ och avbryter mig. Kaffet är hett och ovanligt verkligt. Allt är ovanligt verkligt. Och hett. Jag undrar om det beror på att det blivit varmt i mitt kök därhemma.

– Jag borde kanske tillbaka, säger jag.

– Tillbaka? Du är är inte mindre tillbaka här. Eller den här platsen är inte mindre verklig än den verklighet du är van vid. Det här är inte övernaturligt eller översinnligt eller vad nu de abrahamitiska prästerna lyckats inbilla er.

– Hur menar du? undrar jag.

– I din kultur, om jag får säga så, delar ni upp världen i en massa olika verkligheter som är skilda från varandra. I den vetenskapliga världen råder andra regler än i den vardagliga. Men när du kokar potatis blir den kokt oavsett om du mäter temperaturen och gör tabeller över hur stärkelsen i potatisen påverkas vid olika temperaturer.

Hon plockar upp några fröer ur en påse och gör några rörelser med handen. En liten gul fågel landar på hennes hand och äter av fröerna. När fröerna är slut flyger den sin väg.

– Era präster har fått er att tro att religion handlar om ytterligare en verklighet, en som bara vissa kan nå kunskap om, som bara specialister eller ett fåtal utvalda kan komma i kontakt med. En superbluff. Bara till för att ni ska tro på att samhället mår bäst av att ha en ledare, en makt.

Det där känner jag igen. Det låter till och med som om jag skulle ha sagt det. I det skede i historien då människor började samlas i större grupper än små byar eller familjegrupper fick en liten elit makt över så stora grupper av människor att de inte längre hade en direkt relation med alla. Makten kunde inte längre baseras på att folk litade på personen som satt på tronen. För att legitimera sin makt påstod sig ledaren ha mandat från gudarna. Med tiden blev också gudarna färre, till slut bara en för att likna situationen med bara en ledare. Himmelriket skildes från den jordiska verkligheten och kunde bara nås av experter, som praktiskt nog var makten trogen.

– Men du är väl expert? undrar jag.

– Jo, det kan man väl säga. Men inte expert på samma sätt som en påve. Utvald. På samma sätt som en rörmokare eller kirurg har jag utbildat mig. Det tar många år att bli schaman. En praktisk och teoretisk utbildning som kräver väldigt mycket av eleven. Men allt jag gör kan vem som helst göra om den bara tar sig tiden att lära sig. Jag är ointressant, liksom. Om folk inte längre litar på mig går de till någon annan.

– Menar du att jag kan göra det du kan?

– Ja, precis som med matlagning. Om jag skulle skriva ner hur jag gör som i ett recept skulle du kunna genomföra de allra flesta ritualer och göra de mediciner jag använder. Jag har ingen kraft som skiljer mig från andra. Lever inte i någon annan verklighet. Det svåra är att veta när du ska göra vad. Och du skulle misslyckas en massa gånger innan du lärde dig de rätta handlagen. Men det är något annat. Så är det ju med allt här i världen.

Människohår i fågelbon

Den lilla gula fågeln kommer tillbaks och sätter sig på hennes axel. Den plockar upp några hårstrån som hon tappat och flyger sin väg.

– De gillar att klä sina bon med människohår, förklarar hon när fågeln försvunnit upp i ett träd.

– Fascinerande. Hur tränade du fågeln?

– Jag tror faktiskt att den tränade mig. Just den där arten är väldigt nyfiken och modig och har relationer inte bara med människor utan en massa djur och byter liksom tjänster. Den får frön och hårstrån av mig och den leder mig till ställen där det växer växter som jag behöver.

– Hur kan den veta vad du behöver?

– Ingen aning. Bara för att jag kan göra saker betyder det inte att jag vet hur allt fungerar. Jag fick lära mig tidigt att skaffa vänner i naturen och så länge som det fungerar bryr jag mig inte så noga i varför. Jag tror till och med att det är bättre att inte veta. Ibland lägger sig vetandet i vägen. Den som vet nåt som den tror är viktigt kan lätt ställa till med tokerier.

Hon suckar, som om hon har tröttnat på att prata, reser sig sakta och sträcker mig sin hand.

– Kom, vi går och plockar bär. Fågeln får visa oss.

– Ska du göra medicin?

– Nej, jag tänkte koka sylt. Pannkakor till middag.