Märker ni att det är fler som svär i kyrkan i jobba, äta, sova, dö-Sverige och att det börjar bli svårare att hylla arbetssamhället? Att det blir vanligare att fråga sig om vi lönearbetar för att leva eller om vi lever för att lönearbeta?

Från höger till vänster ska det skapas jobb på samma sätt som vi skapar onödiga produkter och tjänster, och alltför ofta pratar vi om hur vi ska rösta bort systemet, men alltför sällan om normförskjutning och individuell omställning.

Jobbet har tagit över den moderna människans liv. När jag peakade i min karriärism fanns knappt utrymme för något annat än att spara pengar för en bättre morgondag och att betala av min bostadsbur, äta-ute-bur och allt jag köpt på mig i frihetsfängelset.

En dag blev jag dumpad, drabbades av en bore-out på jobbet och allt kraschade. Jag sålde jag allt jag ägde och sa upp mig för att arbeta på mina egna villkor.

Snabbt förstod jag att det är inbyggt i systemet att människor inte ska ha ordentligt med tid över, för en människa med tid över hinner reflektera, och dekonstruerar en livet kan det leda till livsförändrande händelser där uppfattningen om jobb, relationer, välmående, lycka, liv och död rasar ihop.Den personen är inte lönsam.

Sociologen Roland Paulsen har i snart tio år pratat om det tomma lönearbetet och behovet av ett paradigmskifte där arbetet inte tar över hela dygnet. Paulsen beskriver en verklighet som jag möter under mina föreläsningar om frivillig enkelhet och minimalism, där jag har träffat många som beskriver sina liv som om de var fastkedjade vid sina moment och tvingade att tjäna en massa pengar så att dom kan slösa dem. På ett magiskt sätt ska detta leda till ett bättre liv.

“Vad jobbar du med?” är den första eller andra frågan vi får och ställer till en ny människa vi möter eftersom våra jobb är en intim förlängning av oss själva. Vi vill förstå varandras identiteter och inbillar oss att kvinnan i Coop-kassan är sitt jobb när hon själv hellre identifierar sig som konstnär, med sin katt eller sin flyktingaktivism.

I en tid där vi är våra jobb och köper mellanchefens inövade kickofftal om att företaget är ”en familj” måste vi fråga oss vems behov ens jobb tillfredsställer.

Frågar man samhällets starkaste och deras försvarare så menar de att jobben plattar till den ekonomiska ojämlikheten, men hade detta stämt hade tillväxten inte tillfallit de redan välbärgade.

I ett samhälle där produktionen ökar och färre jobb behövs måste vi på daglig basis påminna oss själva om hur normalt det anses vara att jobba 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan med 25 dagars semester om året fram tills att en är runt 60 år gammal.

Varför ses inte detta som något djupt märkligt?

Kan vi skapa en individuell omställning för ett hållbart arbetsliv eller äger den redan rum i det tysta?

Jag ångrar inte att jag ändrade på mitt liv istället för att vänta på politiska reformer. Jag är långt ifrån lat. Tvärtom. Jag sa upp mig från mitt jobb för att börja arbeta.