Förra veckan publicerade SVT ett nyhetsinslag om utlandssvenskar som måste splittra familjen för att flytta hem. Det handlar om familjer där den ena partnern är svensk medborgare och den andra kommer från ett land utanför EU (exempelvis USA). För att kunna komma till Sverige behöver personen som inte är svensk medborgare ansöka om att bli anhöriginvandrare och under tiden som ansökan behandlas av Migrationsverket, vilket kan ta upp till två år, måste hen befinna sig i sitt hemland. I praktiken kan alltså familjer tvingas att leva splittrade i flera år.

Det här är givetvis hemskt, men vad SVT knappt tar upp är att det rör långt fler än bara så kallade utlandssvenskar. Samma regler gäller för alla som ska flytta till Sverige som anhöriginvandrare. Om du har varit i Sverige på semester och blivit kär och vill flytta ihop med din partner måste du söka från hemlandet. Om din familj har flytt till Sverige från ett land i krig och du vill flytta ihop med dem måste du söka från hemlandet. Och så vidare.

Annica Dahlqvist, presskommunikatör på Migrationsverket, säger till SVT att om man gjorde på något annat sätt så skulle det innebära att man särbehandlade utlandssvenskar – vilket hon förstås har helt rätt i.

Migrationskommittén verkar dock tycka att det är en bra idé att särbehandla utlandssvenskar. I sitt förslag vill de nämligen slopa det försörjningskrav som i vanliga fall gäller om man vill flytta ihop med sin partner (det vill säga att partnern som bor i Sverige måste kunna försörja den som ska flytta hit) för just utlandssvenskar. Det är svårt att förstå logiken i det. Om vi tycker det är fel att människor flyttar till Sverige och lever på bidrag så borde det väl gälla alla? Varför ska utlandssvenskar ha en särskild gräddfil?

Nu tycker jag inte att det är något fel i att den som kommer till Sverige, utan kanske några kontakter förutom sin familj och som inte kan språket, får ta emot bidrag när hen kommer hit. Jag tycker det är fullt rimligt, oavsett om det gäller utlandssvenskar eller flyktingar från ett land i krig. Däremot tycker jag inte det är rimligt med Migrationsverkets långa handläggningstider, eller att man måste befinna sig i hemlandet under tiden som ärendet behandlas. Jag har själv bevittnat hur det här har slitit isär par som inget annat önskar än att leva tillsammans.

Lösningen borde vara enkel: låt den som har en partner i Sverige få komma hit och ansöka om uppehållstillstånd oavsett om partnern har en förmögenhet eller är utfattig. Människors rätt till att älska och leva tillsammans ska inte ha något att göra med om du är fattig eller rik.