Potent tornar han upp sig över dem. En 30 meter hög staty som likt Stalin poserar framför sina medmänniskor. Men det är inte Stalin, det är Tobias Billström. Som tur är är statyn inte byggd än, utan en bild som Billström delade på Twitter. Bilden föreställer honom 30 meter hög, ståendes som en gränsvakt över gränsen. Med små bilar runt sina fötter. Likt en jätte redo att trampa när han känner behov. Bilden kom med en text om att vi måste försvara EU:s yttre gräns. Bildens retorik matchas av den grekiska gränspolisen som står där med tårgas och batonger. Det är inte Putin som orsakar denna skräck. Det är inte Erdogans Turkiet eller Trump. Vi vet att de ledarna är galna, men det stora hotet för Billström, Grekland, Österrike och tydligen stora delar av EU, det är de utsatta. De som är i behov av skydd. Det är de som flyr.

I en av de märkligaste av internationella konflikter valde Turkiet i lördags att ”öppna gränsen mot EU”. För den som tycker om att dela in världen i svartvitt blir det svårt att hålla tungan rätt i mun här. Turkiets och Erdogans problem i Syrien väcker knappast speciellt många sympatier. Och valet att öppna gränserna framstår mer som en förhandlingsmetod än som ett plötsligt genomslag av omsorg av de 3,7 miljoner (!) flyktingar som befinner sig i landet. Att gränserna öppnas och att några människor släpps iväg från sina limbon i turkiska flyktingläger är inte negativt, oavsett eventuella baktankar.

Men att den utrikespolitiska frågan är komplicerad är ingen anledning att tappa huvudet fullständigt. Något som Sveriges regering tyvärr också missat. Snabbt gick Morgan Johansson ut med ”lugnande” besked. ”Vi bedömer att risken för en ny flyktingkris likt den 2015 är avsevärt mindre i år.”

Perspektivet häpnar. Vi har haft en kronisk flyktingkris i många många år, långt längre än sen 2015 och bara i förra veckan rapporterade SVT om att den största massflykten i Syriens historia pågår just nu. Med nästan en miljon personer på flykt från Idlib sen december (enligt AP). Turkiet har svarat med att hålla gränsen mellan Syrien och Turkiet stängd samtidigt som man själv krigar i Idlib, som människor flyr ifrån. Där är det flyktingkris på riktigt.

För lite över fyra år sedan valde Sverige att byta väg, från att vara ett land som åtminstone till retoriken inte stängde dörrarna (i praktiken stängde vi redan då många dörrar) – till att proklamera att vi har gjort vårt, att resten måste bygga på gemensamt ansvar i EU. Den tanken är det dags att begrava. Under helgen var det ingen som erbjöd sig att hjälpa Grekland med att ta emot flyktingarna. Detta trots att det är fyra år senare. Desto fler erbjöd sig att hjälpa Grekland att skydda EU:s yttre gräns. Det här är alltså kvittot på den migrationspolitik vi fört, i Sverige, och i EU de senaste fyra åren.

Vi står inför en humanitär katastrof, men det är om gränsen mot Turkiet hålls stängd. Om de som flyr istället får lite andrum, en chans att etablera sig här, hos oss. Då kan vi motverka flyktingkrisen på riktigt. För i grunden handlar det om flyktingarnas förhållanden, inte våra.