Ukrainas nye president Volodymyr Zelensky är känd för att tidigare ha spelat president i en TV-serie där han cyklade till jobbet.

Var det ukrainska folket också ute och cyklade när de valde honom till riktig president? De som inte tillhör hans väljargrupp fortsätter att ställa frågan: Hur ska en skådespelande komiker kunna leda landet?

Någon politisk erfarenhet går det ju inte att förknippa honom med, även om hans anhängare kan framhålla att han har läst både ekonomi och juridik.

Men Volodymyr Zelensky vann valet överlägset. Parollen ”Presidenten är folkets tjänare, vad de än säger” gick hem hos många medborgare som tröttnat på korruption och maktmissbruk.

I det ukrainska parlamentet har hans parti Folkets tjänare hittills fått igenom att till exempel parlamentariker inte längre får immunitet och att presidenten själv kan bli ställd inför riksrätt.

Och i somras gjorde han något annat som hans företrädare inte har gjort: Han uppmanade polisen att skydda deltagarna ordentligt i den årliga Pride-paraden i huvudstaden Kiev.

Hot och våld från ett antal högernationalistiska och ortodoxt religiösa grupperingar stoppade den första paraden i landet 2012 och senare års Pride där har varit kantade av blodiga attacker.

Men 2019 års parad i Kiev blev den lugnaste i Ukrainas historia. Och slog  storleksrekord med runt 8 000 deltagare. Då gick också flera politiker och utländska diplomater med i tåget.

Ett tusental motdemonstranter med anti-gay-plakat var också på plats. Men kravallpolis kantade tåget och efteråt slussades deltagarna i Pride av säkerhetsskäl till tomma tunnelbanetåg som lämnade centrum i skytteltrafik.

En undersökning från organisationen Gay alliance visar att 63 procent av ukrainarna ser homosexualitet som en psykisk sjukdom.

Läget i dag

Ett halvår senare, i början av 2020, tuffar Syre in på den ukrainska staden Lvivs mycket pampiga gamla tågstation i katedralstil. Lviv är Ukrainas fjärde största stad med närmare 800 000 invånare.

Från stationen går en spårvagn in till den gamla stadskärnan som liknar en äldre centraleuropeisk stad med levande cafékultur. Här i den västligt belägna Lviv märker vi inte så mycket av Rysslands våldsamma belägring i öst av kolområden och Ukrainas Krimhalvön. Men på marknader här kan man se toalettpapper med Vladimir Putins ansikte på.

På en restaurang träffar vi en av stadens unga, Ulla Oliinyk. När hon inte jobbar som servitris där pluggar hon bland annat psykologi.

Ulla definierar sig som pansexuell, det vill säga att hon attraheras av människor oberoende av vilket kön eller könstillhörighet som de tillskriver sig. Hon säger att hon inte är rädd för att berätta vem hon är i Ukraina men betonar samtidigt att hon inte gör det till vem som helst.

– Jag delar det inte lika enkelt som när jag till exempel berättar om mitt favorit-musikband, konstaterar Ulla. Situationen i Ukraina är värre än i Europa. Här kan du fortfarande höra att sådana människor inte borde få existera.

Ulla har rest runt mycket i Europa och bott i Tyskland i några månader. Hon har fått en hel del egna erfarenheter och intryck att jämföra med.

Hon fortsätter:
– Homosexuella män behandlas till och med ännu värre i Ukraina än kvinnor eftersom bilden av homo- och bisexuella kvinnor är så sexualiserad. Men jag kan fortfarande till exempel få konstiga blickar på gatan.

I ett reportage i Arbetaren från början av det här året berättar bland annat en läkare i staden Tjernivtsi i den södra delen av landet  om hur arbetsgivaren tvingar henne till ett val: Antingen väljer hon läkarjobbet eller så gömmer hon undan sin homosexuella läggning.

I praktiken såg hon inte att hon skulle ha någon chans mot sin arbetsgivare och sa upp sig.

I artikeln berättar också en grupp kvinnor i hbtq-världen om hur de är rädda för sin personliga säkerhet och sina jobb när våldsamma, nationalistiska och ryska krafter fortsätter att växa och breda ut sig. Reportagets kvinnor har en väl undangömd möteslokal som bara ett fåtal invigda känner till.

Organisationer som Gay Alliance  konstaterar att den nya regeringen, med den skådespelande presidenten i fronten, ännu inte har levererat så mycket av hbtq-vänlig politik. Rätten till att registrera partnerskap och krafttag mot mängden av hatbrott är exempel på vad som fortfarande finns att ta itu med.

Men i Lviv ser Ulla ändå att det finns hopp.
– Vi rör oss framåt och jag känner det, även om vi jämförelsevis fortfarande är långt borta från det europeiska samhället. Jag känner ju också till många som faktiskt blir väl behandlade och det är inte alla av dem som tillhör den unga generationen.

Ulla berättar hur hon själv förhåller sig:
– Jag försöker att inte lyssna så mycket på andra människor utan mer på mig själv istället. Det gäller allt vad jag tar in i mitt liv. Om jag inte hade lärt mig att göra det skulle jag bli till en bedövad individ.

Hon ser hur kampen för trygghet och att kunna sätta mat på bordet även i slutet av månaden, dominerar många ukrainares liv.

I Europa finns det fler som har de grundläggande behoven tillfredsställda och då kan det också bli lättare att nå fram till sådant som självförverkligande. När någon får möjlighet att förverkliga sig själv, kan också lusten till att slå på det som verkar annorlunda minska.

Metoo-rörelsen har inte Ulla märkt mycket av i Ukraina men genom att följa ryska aktivisters konton på Instagram kunde hon se att debatten existerade mer i Ryssland.

Just nu bor hon i Lviv  men längtar efter att resa igen och tycker om att se världen från ett kosmopolitiskt perspektiv.

– Religion och traditioner spelar ingen roll för mig, jag är inte en patriot. Och jag älskar universum och naturen. Ibland också människorna, säger Ulla Oliinyk.