Hyddan var verkligen en hydda. Några meter lång och bred, med en hängmatta fäst i två motstående hörn. Dora kände sig som en upptäcktsresande i  regnskogen. Hon bubblade av frågor, ville verkligen inte vila, men Jonatan som följt med henne ner till byn ville inte berätta särskilt mycket förrän hon hade vilat. Han hade undrat om hon var hungrig och trots att hon förnekade det beordrade han snabbt ett par av de graciösa ynglen att hämta mat till henne. De kom tillbaka med ett par korgar med frukt som hon inte kände igen, men som såg god ut, och en skål med något som liknade gröt. Hon tyckte sig se något som liknade insektsvingar i gröten och Jonatan såg hennes förskräckelse.

– De älskar insekter. Det bästa de vet. Ursäkta, de vet inte bättre. Det är det finaste de kan bjuda på.

Han pratade tålmodigt med ynglen som såg förvånade ut på sitt luftiga sätt. Dora insåg att det var som att säga att pizza var det äckligaste man hade sett i sitt liv, men kunde inte hjälpa att hon reagerade.

Den av ynglen som burit på skålen med insektsgröt försvann och kom snabbt tillbaka med något som såg som en limpa.

Jonatan såg Doras skeptiska blick och skrattade.

– Jo, bröd. Gjord av typ gräsfrön, jäst och vatten. Gott.

Dora tog emot brödet. Hon skulle inte kunna äta på en stund, men ville inte såra någon. Jonatan blinkade till henne.

– Vila nu! Jag kommer förbi om ett par timmar. Ska ha lektion. Med ynglen. Det kommer inte att bli mycket gjort, de som inte var med nere vid dammen kommer att bubbla av frågor, de som var där kommer att prata i munnen på varandra och tävla i att beskriva händelserna med så mycket dramatik som möjligt.

Dora skrattade till. Det där kände hon till.

Jonatan försvann nedför vägen med skaran av yngel omkring sig. Dora bar in korgarna med frukt och la dem tillsammans med brödet på den enda möbeln i hyddan. Ett lågt bord av något som liknade ett bambu. Hon var lite förbryllad över att det som Jonatan kallade en by bara var ett par hyddor. Hon hade sett säkert ett femtiotal av barnen, yngel. Bodde inte de i byn? Och var fanns de vuxna, deras föräldrar? Och tre kön? Hon var uppfostrad i sann feministisk anda av sin mor åtminstone, och hade koll på det där med genus och på olika sexualiteter, men trodde inte att Jonatan menade tre genus, utan tre kön, biologiska kön.

Hon bubblade av frågor. Skulle inte kunna vila, men vågade inte riktigt bege sig ut för att upptäcka sin omgivning. Så hon satte sig på en stubbe en bit från hyddan med några av frukterna. En som såg ut som en knubbig banan, med rödaktigt skal och en klase av blåskimrande bär som såg mer ut som godis än som frukter. Hon insåg sakta att hon var hungrig och stoppade försiktigt ett par av bären i munnen. Hon kände sig både besviken och lättad. De smakade som vindruvor. Precis som vindruvor. Lite mer spänning hade hon förväntat sig, men hungern tog snart överhanden och hon slukade snabbt hela klasen. De mättade förvånansvärt fort. Den rodnande bananen fick vänta.

Träden runt hyddan var höga. Högre än några träd hon någonsin sett. De verkade alla vara av samma art, eller sort, eller vad det kunde heta. Med slät sammetslen bark. De kändes hemtrevliga på något sätt. Som träd. Vanliga träd. Visserligen kunde hon inte så många namn på träd på jorden. Gran. Björk. Tall. Hon kunde några namn till men visste inte hur de träden såg ut.

Äppelträd. När det sitter äpplen på dem. Hennes blick följde en av de jättelika stammarna upp i luften. Dess enorma höjd fick henne att känna svindel för en stund. De första grenarna satt högt upp. Säkert 25 meter upp i luften. De pryddes av stora, mörkgröna och pilformade blad och bar något slags kottar. Kunde lövträd ha kottar? Alkottar? Al är väl ett lövträd?

Hon fick luta huvudet bakåt för att se ända upp till toppen. Bland de högsta grenarna fanns något som inte såg ut att vara del av ett träd. Var det fågelholkar? Nåt slags bon? De såg stora ut från marken och måste vara väldigt stora. Som gigantiska trädkojor. Vackra trädkojor. Hon tittade runt bland träden. Bara runt hennes hydda fanns det minst tjugo sådana kojor och hon kunde se hundratals träd i skogen hon befann sig i.

Här och där stod mindre träd. Bara någon meter höga. Där fanns inga kojor. Ett av dem hade en skylt på sig. Hon kunde inte se vad som stod på den och orkade inte gå för att titta efter. Antagligen skulle hon inte kunna läsa skrivtecknen på den. Hon började dessutom känna sig lite trött. Chocken hade börjat släppa och kroppen kändes tung. Kanske skulle det inte skada att lägga sig ner en stund. Hon tog med sig bananen och resterna av druvklasen in i hyddan, la dem på bordet och kröp upp i hängmattan.

Till att börja med kändes det enormt obekvämt. Som om hängmattan ville fälla ihop henne på mitten. Hon höll på att ramla ur den flera gånger innan hon hittade en position som kändes okej. Helt okej. Rätt skönt. Hon blundade och funderade på vad pappa skulle säga, men somnade innan hon hann tänka ut några möjliga svar.

I drömmen var hon tillbaka i det som Jonatan kallat ingenmansland. Men nu simmade hon fritt mellan dammarna. Behövde inte andas. Ingen känsla av kvävning, bara en enorm frihetskänsla. Någon dök upp vid hennes sida. Hennes mamma. I baddräkt och badmössa. Som i en gammal film.

Hon vaknade av att någon stod lutad över henne. Hon ryckte till. Ibland drömde hon att hon vaknade, och att någon stod över henne, och att hon insåg att hon fortfarande sov, men inte kunde vakna. Det hette nåt, det visste hon, och hon visste att det var rätt vanligt, men obehagligt. Nu var situation än mer komplicerad. Hon visste först inte om hon hade drömt allt det där med dammen och simmandet, allt som hade hänt. Men sömnen drog sig sakta bort från hennes hjärna och hon insåg att det var på riktigt. Att hon inte hade drömt alls.

Ansiktet tillhörde Jonatan. Han log milt och viskade hennes namn.

Hon mumlade något.

– Dora, sa Jonatan igen. Growin är tillbaka.

Hon for upp ut hängmattan. Lite för snabbt. Hon tappade balansen och tog ett par snubblande steg innan hon fick styrsel på benen. Jonatan fnissade till.

– Du vänjer dig, log han.

Doras hjärna arbetade på högfart. Vänjer dig? Det måste betyda att hon kunde stanna, att Growin hade kommit med goda nyheter.

– Va säger han?

– Jag vet inte. Ett yngel såg honom komma upp ur dammen för ett par minuter sen. Jag har inte hunnit prata med honom.

Hon hade övertolkat. Självklart. Människor sa hela tiden saker som de egentligen inte menar. Vi vill så gärna att andra människor ska vara konsekventa, ha koll, men de drivs av otydliga känslor, av önsketänkande och rena fantasier. Varför skulle Jonatan vara annorlunda? Han lever visserligen i en helt annan värld, fylld av märkliga figurer, men i grund och botten är han ju bara människa, tänkte hon. Människa på gott och ont.

Hon skyndade sig ut ur hyddan och såg sig om. Hon mindes inte riktigt varifrån de hade kommit tidigare på dan. Jonatan pekade längs en stig som hon inte mindes att hon hade gått på.

– Där. Men vänta på mig.

Hon ville springa före, ville dra Jonatan med sig, men tvingade sig själv att gå med långsamma, tålmodiga steg. Man ska respektera äldre människor, hade hennes pappa inpräntat i henne. Varför hade han aldrig förklarat. Hon tyckte att man skulle respektera alla människor, åtminstone så länge som de behandlade dig med respekt. Varför just äldre?

Hon kände snart igen sig. Mindes stigen. Hon var fortfarande lite lummig efter sin tupplur och tyckte att det var ganska skönt att ta det lugnt när allt kom omkring.

Det var inte långt till dammen.

Ett par hundra meter.

Dora insåg plötsligt att vattnet doftade på ett speciellt sätt. På samma sätt som vattnet i jorddammen. En sötaktig doft, som av någon blomma eller en tvål, såna som hennes farmor hade haft. Små tvålar som man inte skulle tvätta sig med, som bara skulle vara till fint, som farmor brukade säga.

Growin hade redan hunnit dricka ett par flaskor öl och var inne på sin tredje. Han satt vid sitt stambord med en skål frukt och nötter framför sig. Ingen insektsgröt konstaterade Dora lättat. Det skulle ta tid att vänja sig vid den, insåg hon. Han tittade upp och vinkade till Dora och Jonatan. Reste sig artigt och bjöd dem att sitta ner. Jonatan bad Kut i baren om en kopp te, med ord som lät som en hostattack, och frågade Dora vad hon ville ha. Hur skulle hon veta det? Vad fanns det? Insektsläsk? Loppkaffe? Grävlingsbullar?

Jonatan såg fnittret i hennes ögon och fattade läget. Han sa något obegripligt igen och Kut, som såg ut att vara mänsklig, hyggligt mänsklig, kom med en bricka med Jonatans tekopp och en glasflaska som såg ut att innehålla apelsinjuice.

– Saft, typ, sa Jonatan. Av döda kameler och fladdermusblod.

Dora skrattade ironiskt. Jonatan hade tydligen humor.

– Som persikor. Men större. Som vattenmeloner med persikosmak. Gott.

Dora tog emot flaskan som kändes förvånansvärt sval mot hennes hand och tackade. Jonatan skålade med henne och Growin och började dricka sitt te. Saften smakade verkligen persika, men hade samma strävhet som nyponsoppa. Hon log gillande mot Jonatan.

– Du kommer att upptäcka att du känner igen en massa saker. Många kommer att vara helt främmande, äckliga och rent motbjudande, men liv är liv, och du har dina smaklökar som registrerar sånt som en människa är van att registrera. Sötma, surhet, beskhet, sälta.

– Umami, fyllde Dora i men insåg att Jonatan antagligen inte hade hört ordet.

– Det är det som gör det möjligt för oss att leva i de mest underliga situationer. Vi har med oss vår inre värld, vårt sätt att begripa den yttre och ordnar saker så gott vi kan enligt de mönster vi har med oss. Men insektsgröten har jag aldrig förstått mig på. Den smakar som, typ, krossade insekter. Knastrigt.

Jonatan såg Doras plågade blick och avbröt sig själv.

– Vad sa pappa? frågade hon, som om hon plötsligt mindes sin tidigare iver.

Growin drog efter andan.

– Han var orolig. Ville veta allt om vad som hade hänt, var du var någonstans och frågade gång efter gång om du mådde bra. Jag förklarade så gott jag kunde. Sonya fyllde i det lilla hon visste.

Han tömde ölflaskan och viftade till Kut att komma med en till.

– När han övertygat sig om att du mådde bra blev han plötsligt extremt entusiastisk.

Dora skrattade.

– Sprang runt och viftade med armarna och pratade fort om en massa saker som jag inte förstod. Den där kvinnan?

– Anna?

– Ja. Anna. Hon fick honom att lugna ner sig. Det viktiga nu var att ge dig ett besked. Skulle du få stanna en tid? Din pappa blev som förnärmad. Det var ju det han hade sagt, sa han. Att Dora skulle få agera forskare.

Jonatan avbröt Growin.

– Förklarade du regeln?

Dora tittade på Growin som nickade.

– Vi är försiktiga med nya dammar, förklarade Jonatan. Ni hamnade hos oss av en ren tillfällighet. Men vi vill ta det väldigt lugnt innan vi låter fler människor eller vad de nu kan vara resa mellan dammarna.

– Som en prövotid?

– Ja. Det finns tillräckligt med problem bland dammarna som står öppna, allt är inte lika idylliskt som häromkring. Det finns folk som inte är särskilt charmiga. Vi kan inte göra så mycket åt dem som redan har simmare, men vi kan vara försiktiga med de nya.

– Så om jag skulle resa hem … började Dora, men avbröts av Jonatan.

– … så skulle det ta lång tid innan vi skulle hjälpa någon annan igenom. Vi vet ju inte hur det ser ut på jorden. Vet inte vilka faror som finns med att släppa in er i gemenskapen. Men nu är du ju här. Och verkar inte särskilt farlig. Direktoratet kan inte ha så mycket emot det. Regeringen i Towntown bryr sig nog inte heller. De är upptagna med den återkommande sångarfestivalen, tre plågsamma årliga dagar i början av hösten.

Han såg ut att rysa.

Han avbröt sig själv och viftade bort sina ord som om de hade luktat illa och stirrade på Growin.

– Ungefär så, sa Growin. När din pappa insåg att det enda sättet att få lära sig något om ingenmansland och alla världar här ute var att låta dig stanna så bestämde han sig genast.

– Men hur ska han få veta något om jag inte kan resa hem?

Jonatan log mystiskt. Eller gjorde en min som Dora förstod skulle se ut som ett mystiskt leende. Som en levande smajlie.

– Du kan väl skriva brev?

Dora stirrade på honom. Hade de postgång? Brevlådor. E–post?

– Growin kan leverera dem. Sen får vi se om du duger till något.

– Vad då duger?

– Om du blir antagen som simmare, om du klarar proven, så kan inte någon säga nåt om du reser hem ibland. Du får inte ta med dig någon eller något från jorden förrän allt är godkänt och klart, men du kommer att kunna simma hem.

Prov? Godkännande? Skulle hon bli simmare? Dora öppnade munnen, men kunde inte komma på något att säga.

– Jag vill inte säga för mycket. Ungefär var tredje elev lyckas. En del har ingen talang, en del orkar inte träningen och många inser efter ett tag att de inte vill bli simmare.

– Är det det du är lärare i? Simning? Dora hörde att det lät lite fånigt. Som om han skulle vara simskollärare på någon badplats.

Jonatan skrattade.

– Nej, jag har lagt ner det där för länge sen. Jag undervisar ynglen mest för att de tycker att det är kul. Det finns många ställen där man utbildar simmare, ingenmansland sträcker sig långt, mellan miljontals platser, de flesta obebodda och ogästvänliga, men tillräckligt många är befolkade för att det ska finnas många småpåvar, självutnämnda kejsare och presidenter. Men i vår, hur ska jag säga, sfär, är det direktoratet på Growins hemplanet, C3 som bestämmer sånt.

Growin skrattade till.

– Du undervisar ju mest för nötterna!

– Nötter? undrade Dora.

Jonatan gav Growin en sträng blick, men Growin bara skrattade.

– Vi tar det en annan dag. Snart blir det kväll och du måste veta en del saker innan dess. Du behöver inte vara orolig, men det här stället förändras på natten när ynglen och vi människor sover.