Naturvårdsverket har i ett yttrande nyligen återigen riktat allvarlig kritik mot järnmalmsgruvan i Tapuli strax utanför Kaunisvaara, Pajala kommun, Norrbotten.

Frågan har principiell betydelse som sträcker sig långt utöver det enskilda fallet, eftersom detta reser frågor kring den svenska miljöbalkens effektivitet. 
Naturvårdsverket har hos mark- och miljödomstolen i Umeå ansökt om delvis återkallelse av nuvarande tillstånd för Kaunis iron.

De tidigare ägarna Northland resources försattes i konkurs i december 2014. Skulderna uppgick till hisnande 14 miljarder kronor. Tystnaden är kompakt efter den största konkursen i Sveriges historia.

Kaunis iron köpte gruvan av konkursboet och har brutit järnmalm sedan juli 2018, som sprängs till pulver, så kallad malmslig. Arne Müller skriver bland annat om gruvan i sin nya bok ”Elbilen och jakten på metallerna”. I ett svar på en fråga jag ställer på Facebook-sidan Norrlandsparadoxen beskriver han Naturvårdsverkets senaste yttrande i ärendet som chockerande läsning. Verksamheten bedrivs på punkt efter punkt i strid med gällande tillstånd, som utfärdades av Finsk-svenska gränsälvskommissionen och som av en bred enighet uppfattas som minst sagt löst i kanten.

Listan med problem är lång. Metoden för avfallsdeponering funkar inte som planerat. Avfallet är inte så ofarligt som det påstods i ansökan, sandmagasinet är felkonstruerat. Klarningsdammen har en tiondel så stor kapacitet som den som anges i tillståndsansökan, utsläppen av vatten till Muonio älv är vissa år mycket högre än de maxvärden som angavs i tillståndsansökan, den ekonomiska säkerheten är för liten, grundvattensänkningen är långt större än beräknat och har skadat ett stort myrområde och transporterna görs på ett annat sätt än i tillståndet.

Det är svårt att förstå hur en verksamhet som så uppenbart bryter mot det gällande tillståndet kan få starta.

Arne Müller vill i första hand inte kritisera de nuvarande ägarna Kaunis Iron för bristerna utan menar att de främst beror på de förra ägarna Northland Resources systematiska ”genande i kurvorna” när det gäller miljöfrågor. Han säger sig inte principiellt vara emot återstarten av gruvan men menar att det naturligtvis måste ske på ett sätt som följer miljölagarna.

Kaunis iron har sökt tillstånd för två nya dagbrott i närheten, där ett av dem är tänkt i Sahavaara. Dagens Kaunisvaara är egentligen två byar; Sahavaara och Kaunisvaara som är finska för ”det vackra berget”.

Det befintliga dagbrottet utgör, förutom påfrestningen på naturen, obehag för lokalbefolkningen genom bullret från sprängningar och från lastbilarna som kör dygnet runt med mellan 5 och 15 minuters mellanrum. Gruvdamm från lastbilarnas hjul sprids ut den första sträckan. Olycksrisken har ökat markant för trafikanter och vilt längs den 15 mil långa transportvägen till omlastningsterminalen i Svappavaara för vidare frakt till hamnen i Narvik. Vägen är bara delvis ombyggd och har tvära kurvor och dålig sikt på vissa ställen. Lastbilarna har tillstånd att köra med 90 tons totalvikt och avåkningar vid halt väglag är vanliga. Sex unga personer i en minibuss omkom i januari 2019 i en frontalkrock med en av lastbilarna.

Transporterna orsakar betydande koldioxidutsläpp. Under Northland Resources tid var planen att malmslig från Kaunisvaara skulle transporteras på ny järnväg på svenska sidan till en hamn i Finland.

Åtminstone en sameby påverkas och utöver detta kan nämnas flera sociala faktorer. Inlösen av hus och släktgårdar med fördrivning av människor, bruten kontakt med övriga bybor. Störningar i friluftsliv, rekreation, bärplockning, jakt och fiske. Förstörd natur för all framtid med djupa dagbrott med mera. 
En bybo i Kaunisvaara med flera undrar varför negativ kritik mot gruvan uppmärksammas mycket mer sällan än positiv i media.

Det som rör gruvnäringen i regeringens klimatproposition har också  kommit i skymundan i media. Där står bland annat att en översyn av miljöbalken bör prioriteras, i synnerhet de delar som gäller prövning av verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser i Sverige.

I resonemanget står också att detta förutsätter att mineralförsörjningen är energieffektiv och sker på ett sätt som balanserar behovet av mineralförsörjning mot den miljöpåverkan som uppstår vid utvinning. En viktig del i detta är även att säkerställa att de råvaror som tillförs i så hög grad som möjligt återförs i cirkulära värdekedjor.

Slutsatsen är att hushållning av metaller, natur och energi måste komma på första, andra och tredje plats. Därefter kan ny gruvbrytning komma på tal.