Visst vore det skönt om politiker och påhejare sa vad dom tyckte istället för att dölja sina åsikter i tvärsäkra påståenden som vid en närmare granskning visar sig inte betyda någonting alls? Låt mig ta tre exempel på hur det kan låta, från flyktingdebatten.

Exempel 1.
Politiker som ska försvara en avvisning som inte går att försvara, till exempel av ett sjukt barn som inte kommer få vård eller en person som utsätts för hedersförföljelse, utropar tvärsäkert: ”Vi måste upprätthålla en reglerad invandring!”

Det betyder egentligen ”Jag skickar hellre ut den här personen än ändrar reglerna för invandring!” För det går såklart att ha en regel om att barn som behöver vård ska få det, eller att vi ger skydd från hedersförtryck. Vi brukade till och med ha sådana regler till alldeles nyss.

Exempel 2.
Politiker som vill verka handlingskraftiga säger beslutsamt ”ett ja ska vara ett ja och ett nej ett nej”. På eventuella motfrågor upprepas samma sak till ingen orkar annat än att hålla med.

De vill att vi ska tänka att de tycker att den som behöver ska få stanna, men att den som inte behöver ska lämna Sverige.

Ändå brukar de som oftast säger så här också vara väldiga anhängare av tillfälliga uppehållstillstånd. Så ett ja ska alltså inte riktigt vara ett ja, utan mest ett ”ja, just nu”. Sen är det ju så besvärande att asylsökande ofta har egenheten att komma från länder som är lite röriga. Det kan ibland vara påfallande svårt att skicka ut någon. Och ibland hinner det bli jättekrig även om det bara var lite sådär lagom krig när vi sa nej.

Och allt det där vet ju den politiker som säger det där om att ja är ja och nej är nej. Så egentligen menar han inte det, utan: ”Jag tycker att det vore skönt om folk som kommer hit åkte härifrån istället, antingen snart eller nu.”

Exempel 3.
En riktigt raffinerad metod. Här tar man ett påstående andra sagt och gör det till sitt genom att helt byta dess mening. Nu är det till exempel många som argumenterar mot att människor ska få stanna i Sverige som samtidigt säger ”Det är viktigt att värna asylrätten”.

Det brukade betyda att det är viktigt att den som behöver asyl ska få det. Men här handlar det tvärtom om att det är viktigt att vi ligger absolut på de internationella konventionernas miniminivå så att ingen får stanna om den inte med 100-procentig säkerhet kan bevisa att det vore ett solklart brott mot internationell rätt att avvisa.

Det vore lite jobbigt om det här synsättet spred sig till andra politikområden. Om till exempel den som säger ”Det är viktigt att värna reglerna mot rattfylla” ville att vi alla hela tiden ska köra runt precis på promillegränsen, och aldrig någonsin under.

Det finns ju många skäl till att människor flyttar på sig. Du kanske själv någon gång korsat en kommun- eller landsgräns på grund av kärlek eller jobb. Jag tror inte det hotar asylrätten.

Och då, för ett halvsekel sedan när flyktingkonventionerna skrevs, pratade vi ju inte riktigt om alla galenskaper som kan tvinga en människa på flykt. Konventionerna nämner till exempel inget specifikt om hedersförtryck eller hbtq-förföljelse. Ändå kan man ju tycka att den som förföljs på grund av sitt kön eller sexualitet har rätt till en fristad. Utan att man för den sakens skull är mot asylrätten.

Men de som nu säger det där om att värna asylrätten menar såklart inte det, utan snarare: ”Jag vill inte släppa in någon om jag inte absolut måste”. Fast det låter kanske inte så bra.

Jag har ingen aning om det här med att dölja sina åsikter i tvärsäkert ingenting blivit vanligare. Kanske är det bara jag som ser det tydligare nu när jag själv inte behöver delta i debatterna som förr. Men det är ett knep som passar perfekt i en tid då det offentliga samtalet reducerats till något slags lajv-Twitter där korta budskap flyger runt utan sammanhang eller minsta ansats att förstå, bemöta och fördjupa.

Och det kommer nog att fortsätta, så länge vi inte synar dom som gör det.