– Det finns väldigt lite vi kan göra för att skydda oss, säger en boende i Idlib till TT.

Handsprit är en lyxvara. Vanlig tvål nästan för dyr. Och det finns ändå inget rinnande vatten att tvätta händerna under. Faktum är att det mesta som Fatima Umm Ali skulle behöva för att skydda sig mot coronaviruset är utom räckhåll. I de tre tälten nära gränsen mellan Syrien och Turkiet går det inte direkt att skapa distans mellan de 16 familjemedlemmarna.

– Vi försöker att hålla oss rena trots våra begränsningar. Men rengöringsmedel och handsprit har vi inte, säger Umm Ali till CNN.

Hon är en av alla de syrier som lurat döden under krigsåren genom att fly inom landet. Nu befinner hon sig tillsammans med tre miljoner andra i Idlib i nordvästra Syrien, det sista större område som kontrolleras av extremister och rebeller som vill störta Bashar al-Assad.

Osynligt hot

Här har bomber och beskjutning blivit vardag – i synnerhet efter den regeringsoffensiv som inleddes i december och som tvingade nästan en miljon på flykt inom provinsen.

Sedan i början av mars råder ett skört eldupphör men det finns en ny fiende.

Den är tyst och lämnar inga svarta rökmoln efter sig. Och Idlibs befolkning kan inte heller fly från den pandemi som Världshälsoorganisationen WHO menar långsamt är på väg mot dem. Ännu har inget fall rapporterats härifrån.

Syriens första fall av covid-19 bekräftades av regeringen den 23 mars. Sedan dess har det stigit till tio smittade och en död, men vårdpersonal menar att det handlar om fler. FN beskriver den officiella siffran som toppen av ett isberg.

Regimen förnekar att man mörkar men har infört en rad åtgärder i ett försök att stoppa smittan i de stora delar av Syrien som står under dess kontroll. Det råder utegångsförbud om natten, skolor har stängt och det är inte längre tillåtet att resa mellan provinser. Bara de allra viktigaste butikerna får hålla öppet och i Damaskus vittnar invånare om marknader mer öde än under krigets värsta dagar.

Hjälporganisationer oroar sig över landets förmåga att hantera en storskalig smittspridning. Många sjukhus har förvandlats till ruiner och mängder av vårdpersonal har flytt landet.

"Humanitär katastrof”

När TT når den regimkritiske aktivisten och engelskläraren Abdulkafi Alhamdo i staden Atmeh (Atima) i Idlib påpekar han att det för en gång skull inte bara är han som har stora problem.

– Nu är det ju vi här i Syrien som borde fråga er om hur ni har det, konstaterar han för att i nästa sekund bli allvarlig.

– Kommer coronaviruset hit till Idlib väntar en humanitär katastrof. Vi har få sjukhus, få läkare, brist på medicin och många saknar ett hem där de kan gå i karantän. Och flyktingarnas tält står tätt, tätt.

Eftersom universitetet där Alhamdo brukar undervisa har stängt lämnar han inte hemmet så ofta ändå. Bara för att köpa mat till familjen. På marknaden märker han inte av en stor oro för smittan, utan de flesta är mer bekymrade över hur de ska få tag i något att stoppa i magen.

– De säger att de föredrar att dö av coronaviruset än av hunger. Jag har hittat några munskydd, men de var väldigt dyra.

– Jag frågade ett butiksbiträde varför han inte hade munskydd på sig men han tyckte frågan var dum, eftersom han hellre vill köpa bröd till sin familj.

Nya normala

När Abdulkafi Alhamdo följer nyheterna om viruset som kablas ut från världens alla hörn känner han igen mycket av innehållet från sitt eget liv.

– Vi har suttit instängda i våra hem av rädsla för att gå ut. I dagar, nätter, månader och år, säger han.

– Med överfulla sjukhus som inte kan hjälpa alla som behöver vård, brist på mat och medicin och stängda skolor. Skillnaden är att det liv som ni i resten av världen nu lever har blivit det normala för oss.