DEBATT I dessa kristider har riksdagen visat att det går att stifta lagar med mycket kort beredningstid, om situationen är tillräckligt akut. Vi vill påpeka det akuta behovet av ytterligare två lagar, som ska ge permanenta uppehållstillstånd till de ungdomar som omfattas av ”gymnasielagen” samt till alla afghaner som sökt asyl i Sverige. Vi räknar med att regering och riksdag även i dessa fall visar krismedvetande och handlingskraft.
1. Permanenta uppehållstillstånd för alla dem som omfattas av gymnasielagen
Gymnasielagen stiftades 2018 för att ge en ny chans åt en del av de ungdomar som sökt asyl i Sverige 2015 och fått nej på sin asylansökan. Det rör sig om ungefär 7 000 ungdomar, mest afghaner men även från andra länder. Denna chans är nu på väg att tillintetgöras av coronakrisen. I och med att alla gymnasieskolor lagt om till distansundervisning har möjligheten att fullgöra sin utbildning inom stipulerad tid minskat drastiskt.
På praktiska och yrkesinriktade linjer är det överhuvudtaget inte möjligt att genomföra en fullgod utbildning på distans. Man kan inte utbildas till svetsare, undersköterska eller målare via en datorskärm. Många av de berörda ungdomarna saknar hem och sover ute eller tillfälligt hos kompisar. För dem är det omöjligt att tillgodogöra sig distansundervisning, oavsett studieinriktning.
Gymnasielagen utlovar permanent uppehållstillstånd till den som klarar studierna inom planerad tid och sedan får en varaktig anställning inom sex månader. Med den stora arbetslöshet som befaras i coronakrisens spår blir detta omöjligt för de allra flesta.
För att gymnasielagen ska uppfylla intentionen att ge en ny chans till ungdomarna krävs därför att den skrivs om, så att de i dagsläget orimliga kraven stryks och alla som fått påbörja sina studier enligt lagen beviljas permanenta uppehållstillstånd.
2. Permanenta uppehållstillstånd för alla afghaner som sökt asyl i Sverige
Utöver de ungdomar som studerar med hjälp av gymnasielagen finns i Sverige ungefär 7 000 personer som enligt avslag på sin asylansökan ska utvisas till Afghanistan. Bland dem är minst 1 000 barn som kommit ensamma och varit för unga för att omfattas av gymnasielagen, som kommit med sina familjer eller som är födda i Sverige. Bland de vuxna finns många som har färdiga eller halvfärdiga svenska utbildningar inom vård och andra bristyrken, och många som arbetat i viktiga samhällssektorer innan de fick sina avslag. Efter avslagen får de inte arbeta, inte ens nu när coronakrisens belastade vårdsektor skriker efter personal med deras kompetens.
Afghanistan har redan tidigare nekat att ta emot tvångsutvisade barnfamiljer. På grund av coronakrisen har landet nu stängt gränsen även för andra tvångsutvisningar. Krisen innebär också att det inte längre är möjligt att fly vidare från Sverige och få asyl i andra europeiska länder. Det betyder att dessa människor kommer att finnas kvar i Sverige under överskådlig tid utan möjlighet till laglig försörjning och integration. Att leva i hemlöshet, fattigdom och otrygghet skapar stort psykiskt lidande, inte minst hos barnen, och detta trots att barnkonventionen som talar om barnens bästa nu är svensk lag.
Ingen vinner på att människor tvingas in i ett skuggsamhälle. Både mänskligt och samhällsekonomiskt är det enda rimliga att Sverige häver utvisningsbesluten av alla afghanska medborgare och ger dem permanenta uppehållstillstånd.
