Vi lever i en omvälvande tid som ställer stora krav på oss, inte minst när det gäller att skapa verklig förändring och bidra till en omställning som gör skillnad på riktigt. De politiska beslut som fattas de närmsta åren kommer att få avgörande betydelse för mänsklighetens framtid.

Men uppdraget är större än så; vi måste göra om och göra rätt för att allt levande på planeten Jorden ska ha en framtid, vi måste bryta skadliga mönster, återskapa kontakten med naturen och avstå från sånt som inte går att förena med resiliens och ett liv i balans inom planetens gränser. Vi måste bidra själva och vi måste stötta modiga politiker som jobbar i den riktningen.

Om jag ser tillbaka på mitt eget engagemang har det aldrig känts mer meningsfullt än nu, och jag tror att vi är fler som uppfattar det på samma sätt. Men det är en minst sagt problematisk tid. Det är en smärtsam insikt för många att vi skapat ett samhälle som bygger på ett gigantiskt utnyttjande av naturresurser och ett samhälle som gjort sig beroende av sånt som naturen velat gömma undan och kapslat in; upptäckten att oljan hade så många användbara egenskaper har visat sig vara både en välsignelse och en förbannelse.

Fler och fler inser att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen, och att den fossila energi som driver dagens ohållbara samhälle mot en katastrof inte så enkelt låter sig ersättas om vi samtidigt ska spara på naturresurser, skydda haven och livsmiljöerna för hotade arter och det som är kvar av våra skogar. Allt fler inser också att tillväxtsamhället, även om många försöker sig på att ge det lockande gröna förtecken, måste ifrågasättas i grunden för att vi ska nå ett nödvändigt paradigmskifte.

Av naturliga skäl är motståndet mot de åtgärder som krävs för att mildra effekterna av bland annat klimatförändringarna störst hos dem som anser sig ha mest att förlora. Om vi som är engagerade i miljörörelsen oroar oss för att arbetet inte går tillräckligt snabbt är andra istället oroliga för motsatsen och ser omställningen i sig som det stora hotet.

Glädjande nog ökar krismedvetandet och skapar sjudande aktivitet runt om i Sverige och världen. Människor kommer samman i olika konstellationer, lär sig mer om situationens allvar och medverkar till att påverka framtiden i rätt riktning genom att skapa förutsättningar för ett momentum. Föreningar, organisationer och enskilda människor arbetar demokratiskt, politiskt och inte minst konstnärligt för att bidra.

Och det är i dessa sammanhang några av nycklarna till framgång finns att hämta. När vi träffas på klimataktioner, i demonstrationståg, på föreläsningar och webbinarier, när vi talar med varann och med människor som uttrycker tveksamhet kring klimathoten, när vi vågar öppna oss och visa vår egen osäkerhet inför alla de vägval vi måste göra, det är då vi tillsammans bidrar till den nödvändiga förändringen.

Här har vi alla ett ansvar. Vill vi att den omställning som krävs ska lyckas måste vi dels ta initiativet för att lokalt börja bygga det samhälle vi vill se, men vi måste också bidra till att stärka de demokratiska processerna, hjälpas åt att skapa förståelse för vad som måste göras och stötta de politiska företrädare som vågar säga som det är. 

Det senare är inte minst viktigt. Vill vi att politiker ska vara modiga måste vi också stötta dem som vill vara modiga, det ingår i arbetet när det gäller att fördjupa demokratin med syfte att stärka ett radikalt omställningsarbete som inte får misslyckas.