Jag har börjat se den amerikanska långköraren Grey’s anatomy med min sambo. Vi använder teveserier som ett sätt att varva ner. Som journalist har man mycket saker som snabbt ska in i skallen, skramla runt lagom länge och sen förvandlas till något begripligt och genomtänkt. Framför en teveserie som mest handlar om relationer och operationer behöver jag inte tänka alls. Bara ta emot.
Serien är långt ifrån den bästa i genren, spontant kommer jag på minst tre som är betydligt bättre, men den är hittills uppe i sjutton säsonger och det är ett tungt argument för den.
I ett avsnitt i första säsongen smittas en av läkarkandidaterna av influensa. Eftersom hon inte vill missa någonting som händer på sjukhuset jobbar hon ändå. Flera av hennes kollegor märker att hon är sjuk och uppmanar henne att gå hem, men tjatar inte särskilt mycket. Det är liksom hennes grej. Och när de opererar och grejar med känsliga saker har de ju mask för munnen.
Jo, hej du, kompis, tänker jag framför teven och ser för min inre blick hur virus sprids i jättelika moln runt henne. Hennes beteende är idiotiskt och tämligen orealistiskt. I alla fall i dagens läge. Om fel person infekteras med covid-19 går den en säker död till mötes oavsett om den befinner sig på ett sjukhus eller inte. Eftersom det inte är realism jag är ute efter utan eskapism bryr jag mig egentligen inte om hur det verkligen går till på sjukhus, men en berättelse måste ju ha någon form av inre logik.
Bortsett från det fick avsnittet mig att tänka på hur snabbt vi har förändrat beteende. Som högfungerande autist är det på många sätt extremt skönt att slippa en massa tvångsumgänge. Till en viss gräns var det skönt att möten ställdes in, men med tiden har jag börjat att sakna mina arbetskamrater alltmer. Zoommötena blir de enda sociala jobbkontakterna och de ägnas av nödvändighet åt att diskutera tidningen.
Det har börjat bli plågsamt tydligt hur viktiga jobbarkompisarna är i mitt liv. Vi människor skickar ut små rottrådar i vår omgivning och de flesta av oss tillbringar mer tid med våra jobbarkompisar än med några andra människor i våra liv. Att bara se en människa på en datorskärm ger för lite. Att reducera människor till bild och ljud förminskar relationerna och kan i värsta fall skapa konflikter och depressioner. Vilket redan har börjat visa sig.
För det finns också en undre gräns för hur lite social kontakt vi kan ha utan att må dåligt. Barn som växer upp utan fysisk kontakt med andra människor riskerar att må rejält dåligt. Människor i isolering blir lätt knäppa. Vi människor är skapta för rätt små sociala sammanhang och de sammanhangen är livsnödvändiga. En genomsnittlig människa genom historien har levt i betydligt mindre kretsar än vi. Ett par hundra individer. Nära relationer är svåra att upprätthålla med mer än kanske ett dussin människor.
I diskussionen kring pandemin hör man ofta människor uttala sig om hur det kommer att bli efter den. Men vi är redan där. Det är väldigt svårt att få människor att ändra beteende, bryta invanda mönster och rutiner. Det tog lång tid innan de nya mönstren satte sig och det kommer att ta ännu längre tid innan de ebbar ut. Den som var med när hiv dök upp har varit med om en sådan förändring tidigare. Att tro att vi en dag ska konstatera att coronan är över och att vi kan börja leva ”som vanligt” är naivt. Coronan är som vanligt för en lång tid framåt.
Det behöver inte betyda eländes elände i all framtid. Förr eller senare dyker ett effektivt vaccin upp. Kanske en bot. Vi måste leva våra liv ändå. Och jag tror att vägen dit går via att acceptera vår begränsning som art. Jag tror faktiskt att både vi människor och den värld vi lever med tiden kan börja vända situationen till något positivt. Vi som gillar småskalighet och direkta relationer mellan människor är bättre anpassade för det nya samhället än den som är beroende av ständig social stimulans.
Om vi accepterar läget och försöker göra något bra av det behöver inte konsekvenserna vara långsiktigt dåliga. Kanske kan fler av oss också börja inse vad den galopperande kommersialismen gör med oss, att den på många sätt är en ersättning för verkliga känslor och relationer. Vi har skapat en perfekt värld för smittor att fortplantas i. Även om vi lyckas utrota covid-19 kommer det naturligtvis att komma nya, liknande smittor. Det är dags att vi börjar fundera på hur vi ska kunna leva goda liv trots det snarare än att agera som om allt blir bra när vi får ett vaccin.
Tumme upp:
Bästa amerikanska sjukhusserien: House.
Tumme ner: Jag saknar livemusik.
