För att hjälpa Ida att undvika en trafikkontroll har Ante tagit dem alla tre – Ida, Harriet och sig själv – till framtiden. Alldeles nära Xpan 7, där de nu befinner sig. Ida och Harriet är inlåsta för att de inte ska kunna prata ihop sig inför de samtal och förhör som väntar. Läs fortsättningen!
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
”Inom Himmelska friden har varje stad sin uppgift. Xpan 7 är framtidsvetenskapernas stad. I vårt Visdomens hus pågår forskning i ämnen som interstellär logistik, digital kognitionsvetenskap och kreativ neografi” sa en mjuk digital speakerröst medan stillbilder från Xpan 7 gled över skärmen i taket över sängen i gästhuset.
Ida och Harriet låg mätta och nyduschade i en skön säng och såg informationsfilmen Hitta rätt i Xpan 7. De hade fått ett rum i gästhuset, och det var som att vara på lyxhotell i en ny värld, tänkte Ida. Bortsett från att de var inlåsta, och just i kväll kunde hon leva med det. Nästa dag skulle de tala med Camilla Cho och någon som hette Sebastian Emmer från Visdomens hus. Emmer? Varför inte Nakenvete eller Dinkel? Kanske Hassan Erixon från Harmonibrigaderna också.
Harriet hade velat ringa till Ellis. Men man kunde inte ringa hem från framtiden, sa Ida. Däremot kunde de se till att komma hem innan Ellis ens hade börjat undra var de var. Medan hon sa det undrade hon om det var sant, om de skulle komma hem igen. Men det borde vara så. Om Himmelska friden-människorna inte uppfattade dem som ett hot.
– Vad är kreativ neografi? sa Harriet.
– Jag vet inte. Vi kan fråga Camilla i morgon.
”Gästhuset ligger i Iris, med allt du vill nå inom synhåll” sa informationsfilmen. Sen beskrevs parker och restauranger och hur staden var ordnad. Ute i kupolens kanter samlades organiskt avfall i stora bokashianläggningar och blev jord samtidigt som det alstrade värme. Innanför dem låg bostäder och vård, sedan odlingar och så Iris, Fontänparken och Ögat. Ida hade velat veta mer om bokashianläggningarna – hur mycket värmde de upp? Användes de till allt avfall eller bara en del? men de ägnades inte speciellt många ord.
Det fanns andra filmer, mycket fakta och en del underhållning. Under rubriken ”pre-Xpan” kände hon igen Annie Hall, Casablanca och ett par Indiana Jones-filmer, men ingenting för barn. Indiana Jones och de fördömdas tempel fick bli deras godnattsaga.
Ljuset i rummet började långsamt tändas vid sjutiden, som stjärnor i det välvda taket. Ett svagt fågelkvitter hördes och digitalklockan som lyste i väggen visade 7.30. Det doftade … kaffe. Mmm. Mitt i alltihop hade Ida undrat om det serverades kaffe i Xpan 7, eftersom hon kände sig tämligen dysfunktionell utan. Det här var inte Himmelska fridens snabbkaffe ur en trettio-nånting år gammal burk heller. Det var på riktigt.
Harriet satt på en pall vid bordet vid dörren och där stod en bricka med två glas juice, en espressokanna, en liten kopp och fat med bröd och pålägg. Hon höll på att bre en macka med något oidentifierbart blågrönt.
– Titta, farmor! sa hon.
Ja, servicen var det inget fel på. De tog det lugnt. Bredvid klockan i väggen fanns en lysande text som berättade att Camilla Cho och Hassan Erixon skulle hämta dem om 57 minuter. Roboten Susanne hade visat var de skulle lägga sina kläder och var det fanns rena i Himmelska friden-stil. Inte i barnstorlek – de som kom hit kom väl i allmänhet i jobbet. Men Camilla hade tagit med sig något som passade.
– Vad ska vi prata om? undrade Harriet.
– Du menar med Camilla och de där andra? Jag tror att de vill veta vad vi vet om Timebanditen och Ante. Annars vet jag inte.
– Och var Stella är.
– Ja, det vill de säkert veta. Är du orolig för det?
– Lite. Tror du de blir arga för att hon är borta?
– De undrar nog var hon är, sa Ida.
Hon hade ingen känsla av att de hade med onda människor att göra. Inte på det sättet. Camilla Cho var omtänksam och gullig och det verkade ju som om de var måna om att Ida och Harriet skulle ha det bekvämt. Så det skulle ordna sig fint.
En timme senare satt de i det gula intervjurummet i Visdomens hus, det rum där Nisse ett par dagar tidigare hade gjort sin intervju med den digitala styrelseordförandekandidaten Angelica Winge. Men nu stod briggisar vid dörrarna och vaktade, i likadana uniformer som Stella hade haft. I en fåtölj vid bordets ena kortsida satt en man i en liknande uniform och såg obekväm ut, som en människa som vantrivs i sin hud och tar ut det på omgivningen. I soffan mittemot henne och Harriet satt Camilla Cho och forskningsledare Sebastian Dinkel, nej Nakenvete, nej Emmer.
Sebastian inledde och sa att han hoppades att de hade bekvämt och att de nu skulle ha ett givande samtal.
– Först kommer Camilla och jag att ställa några frågor. Sedan kommer Hassan att ta vid, men vi kommer att svara för er säkerhet, sa han.
Det lät ju bara lagom lugnande, tänkte Ida, men nickade okej. Sebastian frågade vilka de var, Ida fick förklara begreppet redaktör, och Harriet var ju kort och gott barnbarn.
– Vi har förstått att ni kommer från en annan tid, från 2020-talet, trehundra år bakåt i tiden. Detta med tidsresor är åtminstone nästan lika märkligt i vår tid som jag föreställer mig att det är i er. I vilken avsikt har ni kommit hit?
– Ingen avsikt, jag bara råkade, sa Harriet.
– Vad råkade du?
Harriet gav en ganska lång och för den i Narnia-litteraturen oinvigde kryptisk beskrivning av hur hon hade hittat tidsmaskinen och kommit åt transferplattan. När hon nämnde Nisse gick en glimt av uppmärksamhet genom rummet.
– Nisse, är det den Nisse López som säger sig vara från Kio och som har befunnit sig i Xpan 7 en tid men verkar vara baserad på avhopparetablissemanget Oasen? sa Hassan.
– Nisse López ja. Jag trodde han var på Oasen, sa Ida.
– Vet du var han befinner sig nu? sa Hassan.
– Inte om han inte är på Oasen.
– Så ni menar att ni allihop har hamnat här av misstag flera gånger. För att den unga damen här har uppfattat den anakrona tekniken som en leksak att åka till andra världar med. Mycket ska man höra. Och Nisse López aktiviteter känner ni inte till … men Oasen är alltså bekant? Känner ni dem som håller till där?
Ja, de hade varit där eftersom de bodde i närheten i sin egen tid. Och ja, de kände Freddy och Ida hade talat med Canberra litegrann. Hassan fnös när hon nämnde Canberra, men frågade om Ante Yang.
– Ante är sambo med en kollega till mig i vår tid. Det är så jag har träffat honom, sa Ida.
– Det var inte han som skickade hit er med tidsmaskinen, då?
– Nej, inte första gången, Harriet har ju berättat. Men den här gången kom vi ju hit tillsammans med Ante.
Hassan såg ut som om han minsann inte tänkte gå i fällan, noterade Ida med ett leende. Men det fanns ju ingen fälla. Sebastian rätade på axlarna, tittade fram under sina massiva men välansade ögonbryn och sa:
– Jo, eh, Hassan, det var ju meningen att du skulle sitta med och lyssna först och Camilla och jag skulle ställa frågorna, så att du får lite mer bakgrund till dina sen.
– Hrrrrm. Ja, just de här frågorna är ju ganska brådskande för oss på brigaderna att få svar på. Jag kanske inte hinner sitta med under hela mötet, sa Hassan.
Sebastian ryckte på axlarna och nickade åt honom att fortsätta, och Hassan frågade Ida om hon hade träffat harmonibrigadist Stella Stierna någon gång.
– Hon hoppade ut ur min bil härom kvällen. Hon hade tydligen jagat Ante och Juha när de var i Oasen för att Juha skulle få se varifrån Ante kom. Och så ramlade hon in i Timebanditen och dök upp hos oss och var ärligt talat ganska jobbig, sa Ida.
– Jobbig? Jag ska be att få påpeka att Stella hade order att beslagta nämnda maskin och återföra den …
– Ja, hade hon fått i uppdrag att låsa in barn i badhus också? Jag vet inte vart hon sen försvann, men vi saknade henne inte.
Harriet hade glidit ner från stolen och stod på golvet och snurrade runt med slutna ögon, som hon brukade när hon hade långtråkigt. Det var svårt att säga att hon egentligen störde, men också svårt att koppla bort snurrandet. Nu stannade hon upp och höll fast sig i soffan.
– Men farmor! Det vet du ju visst det! Badbryggan nere vid sjön den 16 juni 1978! sa Harriet.
– Minsann! Sebastian och Camilla, med all respekt för vetenskapen och allt det där, men de här uppgifterna är jag tvungen att gå vidare med, sa Hassan Erixon och tycktes plötsligt mer hemmastadd i sin kropp.
– Jaha du, du menar att du tänker ta dem? Jag är inte säker på att vi får styrelsens godkännande för det, sa Camilla.
Hassan blippade på sitt armband och fick fram en halvt transparent bild av Angus Sköld, säkerhetsansvarig i styrelsen, som sa att han härmed utfärdade ett interimsbeslut som kunde överklagas enligt paragraf ditten och datten i Himmelska fridens regelbok. Från och med nu var det Harmonibrigaderna och inte Visdomens hus som hade ansvar för Ida, Harriet och Ante. Och han tänkte genomföra resten av förhöret i sina egna lokaler, som var adekvat utrustade.
