I förra veckan släppte Folkhälsomyndigheten, FHM, flera rapporter som ska ligga till grund för arbetet med en ny ANDT-strategi. ANDT står för alkohol, narkotika, doping och tobak.

– FHM:s förslag bryter mot flera narkotikapolitiska tabun när det efterlyser en utredning om behovet av injektions- och brukarrum och en utvärdering av narkotikastrafflagen, det vill säga kriminaliseringen. Ur ett sekulärt och vetenskapligt perspektiv är det bara att välkomna. Men vad politikerna sedan väljer att ta till sig är en helt annan sak, säger Magnus Linton.

I en av rapporterna går att läsa: ”För att den svenska narkotikapolitiken ska vara kunskapsbaserad ser därför Folkhälsomyndigheten att man behöver utvärdera narkotikalagstiftningen inklusive kriminaliseringen av eget bruk och innehav.”

Magnus Linton är journalist, och har följt narkotikafrågan i 20 år. För fem år sedan utkom han med reportageboken Knark – en svensk historia.

– För egen del tycker jag förslaget om kunskapsförstärkning gällande kopplingen mellan narkotikamissbruk och psykisk ohälsa är viktigast. Som min bok visar är en stor andel av dem som fastnar i tungt missbruk personer som inte fått rätt behandling för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, psykisk sjukdom eller annan psykisk ohälsa.

För tre månader sedan krävde ett enigt socialutskott att regeringen ska utvärdera om nuvarande narkotikapolitik är förenlig med ”evidens, beprövad vård och skademinimering” samt en nollvision om drogrelaterade dödsfall.

– Då tänkte jag, äntligen! Men när socialministern sedan meddelade att kriminaliseringsaspekten ska uteslutas kände jag att utredningen blir ganska meningslös. Även tidigare har politiker vingklippt narkotikautredningar, säger han.

Sedan kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988, och skärptes 1993, har andelen brott – som innehav eller eget bruk – successivt ökat och enligt Magnus Linton har lejonparten av polisens och domstolarnas resurser länge använts för att lösa ringa i stället för grova narkotikabrott. Samtidigt visar statistik fler och större beslag av nästan samtliga narkotiska preparat, sjunkande priser samt stor ökning av tungt missbruk och narkotikarelaterad dödlighet.

70-talets alarmism

Vad är grunden till dagens narkotikapolitik?

– Narkotikafrågan har varit extremt bra för populistiska utspel för människor som var ointresserade av forskning och evidens och i stället ville driva föreställningar om svensk kultur och identitet. Sedan har frågan även präglats av en genuin tro på att man inte bara kan, utan måste, skapa det narkotikafria samhället, säger Magnus Linton.

Han berättar att växande narkotika-bruk på 1970-talet skapade en alarmistisk stämning, som han menar bitvis var begriplig. Inledningsvis uppfattades socialläkaren Nils Bejerots argumentation för nolltolerans mot narkotika som extrem, men allt eftersom konsekvenser av narkotika, primärt amfetamin, spred sig i samhället fick inställningen fäste.

– Narkotikaideologen Bejerot gav en enkel lösning på ett komplext problem, och svartvita budskap är ofta politiskt attraktiva. Antingen, lovade Bejerot, skapar vi det narkotikafria samhället eller så förlorar vi flera generationer i knarkmisär. Och då var valet enkelt. En faktor som spelade in var att det blev en borgerlig regering och narkotikafrågan blev en del av en politik som bröt av mot socialdemokratin.

Hård kritik från FN

Nils Bejerot målade upp bilden av narkotikabruk som en smittsam epidemi med risk för lavinartad spridning i samhället. Hans syn på droger influerade dåvarande beslutsfattare och efter föreläsningsarbete på bland annat myndigheter, i poliskåren och skolor, delade många drömmen ett drogfritt samhälle.

– Det 40 år långa narkotikapolitiska projektet har ju misslyckats. I dag tror nog få på det narkotikafria samhället, men på 1980-talet anslöt sig politikerna till Bejerots teori att narkotika måste elimineras ur samhällskroppen, annars skulle det inte vara möjligt att bygga robusta välfärdsstater.
Sverige är unikt med att ha praktiserat nolltolerans ”så intensivt och konsekvent” enligt Magnus Linton.

– I dag är Sverige förvirrat i narkotikafrågan och över internationell kritik mot den restriktiva politiken. Sverige har även förlorat sin lierade USA, som bedrivit ett liknande krig mot knarket, och har på den globala narkotikapolitiska arenan nu fått mindre rumsrena vänner, som Ryssland och flera diktaturer.

År 2015 fick Sverige hård kritik av FN-kontoret för mänskliga rättigheter för att åtgärder som kan rädda liv och bidra till en bättre livssituation för droganvändare inte alls eller endast delvis införts.

Kritiken handlade bland annat om sprututbyten, läkemedelsassisterad behandling som metadon, utdelning av nässprejen naloxon för att häva överdoser, injektionsrum och utbildning i säkrare narkotikaanvändning.

Dåvarande folkhälsominister Gabriel Wikström svarade till SVT Nyheter att regeringen arbetar med åtgärder som fler sprututbytesprogram och för att minska narkotikadödligheten i Sverige.

Bruket bland unga ökar

Narkotikafrågan har ibland kallats politikens sista tabu. I slutet av förra året gick riksdagsledamoten Hanif Bali (M) ut i Svenska Dagbladet och beskrev att politiker med lovande karriärer petas från sina poster efter ställningstaganden för en mer liberal narkotikapolitik.

– Jag har upplevt påståendet att man inte kan kritisera narkotikapolitiken överdrivet. Bland forskarkåren och medier finns ett stort intresse för frågan, och i dessa sfärer upplever jag det som att nolltoleransperspektivet är mycket mer marginaliserat än skadelindringsperspektivet. Men bland poliser och politiker är det annorlunda, och där finns ett tabu. Politiker är ofta ryggradslösa, måste navigera inom det möjliga i sin jakt på fler röster, så för den som vill bli minister är det fortfarande mer gångbart att säga att man vill skapa det narkotikafria samhället, säger Magnus Linton.

I dag är cannabis, ett samlingsnamn för till exempel hasch och marijuana, den vanligaste drogen både i Sverige och världen.

– Men i Sverige finns en föreställning att narkotika inte kan brukas utan att leda till missbruk och misär, och att cannabis är farligare än andra preparat eftersom det kan leda till ett tyngre missbruk, säger Magnus Linton.

Han syftar på inkörsportsteorin, det vill säga att om någon tar en lättare drog ökar risken för att testa tyngre.

Cecilia Magnusson, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet, skriver att hon har evidensgranskat narkotikapolitiken för nättidskriften Kvartal 2019. I artikeln Politikerna bör experimentera med cannabis argumenterar hon att det inte finns ”någon tydlig evidens för att cannabis är en inkörsport till tyngre droger”.

Hon skriver vidare att cannabis ökar risken för psykossjukdom och kognitiv nedsättning samt har allvarlig beroendepotential.

”Skadeeffekterna är förvisso dosberoende, och risker med sällanbruk av svaga preparat har inte kunnat beläggas. Mycket talar dock för att den unga hjärnan är särskilt sårbar, och att tonåriga missbrukare riskerar skada hjärnans utveckling på ett oåterkalleligt sätt.”

Men bland unga finns en alltmer positiv attityd och bruket ökar. År 2018 uppgav 8,9 procent av personer i åldrarna 16–29 år att de har använt cannabis under året, enligt FHM. År 2008 var siffran 5,4.

– Därför behövs folkhälsoinsatser. Tobak är inte förbjudet, men rökning har mycket framgångsrikt bekämpats på många sätt och färre unga röker i dag. En öppen och pragmatisk folkhälsopolitik är viktig för att minimera skador, säger Magnus Linton.

I sitt informationsmaterial Svensk narkotikapolitik frågar och svarar regeringen på varför den bedriver ett omfattande arbete mot cannabis i stället för att dela in narkotika i hårda och mjuka droger: ”FN:s narkotikakonventioner klassar i dag cannabis som ett av de narkotiska preparat som kräver den starkaste kontrollen. Det innebär att länder som följer konventionen bör hantera cannabis som en farlig substans.”

I FN:s narkotikakonvention från 1961 klassas cannabis bland preparat som anses ”särskilt skadliga med begränsade medicinska fördelar”.

Men 2019 rekommenderade Världshälsoorganistionens expertkommitté ett mindre restriktivt förhållningssätt till cannabis. Beslut i frågan är inte fattat. 
Det kan vara svårt att hålla isär två begrepp i drogdebatten. Med avkriminalisering menas att bruk och mindre innehav av en drog inte är straffbart. Legalisering går ett steg längre, och innebär att inte heller produktion och försäljning är brottsligt.

Norge vill avkriminalisera

År 2019 föreslog en norsk offentlig utredning att avkriminalisera droganvändandet i landet. Skälet var att kriminalisering har ”oavsiktliga negativa effekter, som stigmatisering, marginalisering och högre tröskel för att be om hjälp”. Där uppgavs att det saknas grundade bevis att straff har en förebyggande effekt.

– Majoriteten av riksdagsledamöterna i Norge är för en avkriminalisering av droger, men den stora frågan är: på vilket sätt ska vi avkriminalisera, säger Torbjørn K Brekke, direktör vid Norges hälso- och omsorgsministerium, till nättidskriften Nordens välfärdscenter.

− Att avkriminalisera användningen av droger är en fråga som delar åsikterna.

För personer som är beroende av droger är en avkriminalisering okomplicerad. Dessa personer är värda det. Men för unga personer som har ett nöjesrelaterat drogbruk sänder en avkriminalisering fel signaler enligt många.

Norska stortinget förväntas ta beslut om avkriminalisering 2021.

År 2013 var Uruguay först ut med att ta nästa steg, legalisera cannabis, och 2018 legaliserade Kanada cannabismarknaden ”som en folkhälsopolitisk insats”. Legaliseringsmodeller ser olika ut, kan drivas av mer kommersiella krafter eller vara under statlig regi.

Cannabisanvändning är utbredd i Kanada och legalisering uppgavs vara ett sätt att minska bruk och skadeverkningar samt förebygga att unga börjar använda cannabis, enligt FHM.

– Det där med att så effektivt som möjligt hålla unga borta från cannabis är ju helt centralt och givetvis jätteviktigt. Det blir intressant att se hur Kanada lyckas på den punkten. Nolltoleransförespråkare i Sverige menar ju att Colorados legalisering är ett skräckexempel på den och andra punkter, men jag tycker det är svårt att få en vetenskapsbaserad bild av hur det egentligen ser ut i Colorado, säger Magnus Linton.

Nya Zeeland ska rösta

År 2014 blev Colorado först i USA med att legalisera cannabis för rekreationellt bruk. Där får man odla ett begränsat antal plantor och köpa cannabis i licensierade butiker. Åldersgränsen är 21 år.

I dag uppsöker fler coloradobor sjukhus för drogrelaterade åkommor och sjukhusen rapporterar fler fall av psykisk ohälsa av samma orsak, enligt New York Times. Statliga studier visar inte en ökning av cannabisbruk bland unga, men en ökning med ett par procent bland befolkningen.

Medan förespråkare lyfter att den vita cannabismarknaden genererar intäkter, pekar kritiker på den kvarstående svarta marknaden.
Till hösten ska Nya Zeeland folkomrösta om en legalisering av cannabis och Luxemburgs regering har redan uttryckt vilja att legalisera.

Exemplet Uruguay

I Uruguay är cannabis legaliserat. Landet, med ett alkoholmonopol som liknar det nordiska, har en modell där staten har ansvar för produktion och försäljning. Cannabis­intäkter går bland annat till forskning och folkhälsokampanjer.

Uruguay blev först i världen att legalisera odling, försäljning och konsumtion av marijuana. De primära argumenten för legaliseringen var att stärka människors rättigheter, förbättra hälsosituationen samt separera marijuana från tyngre droger och beröva drogkartellerna inkomster.

Matilda Baraibar, forskare vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet, är intresserad ur ett politisk-ekonomiskt perspektiv.

– I Uruguay pratar man inte så mycket om legalisering utan kallar det reglering. Det togs först upp 2012, som en del i ett 15-stegsprogram mot ökad osäkerhet, kriminalitet och ökat våld. President José Mujica kunde påvisa att svarta marknaden till största del fick sin inkomst från marijuanahandeln, säger hon.

Matilda Baraibar berättar att det i Uruguay finns tre sätt att bruka cannabis rekreationellt:

• Registrerade privatpersoner får ha sex cannabisplantor för egen konsumtion.
• Privata odlare kan få licenser för större odlingar och sälja genom officiella kanaler till ett reglerat pris. 
• Registrerade cannabisklubbar kan ha medlemmar med gemensamma odlingar.

– Förra året fanns 18 apotek med cannabisförsäljning och lagen gäller bara för uruguayaner över 18 år. Staten är ansvarig för hela kedjan och gör kontroller. Samma hårda regler gäller för marijuana som för alkohol, till exempel är det förbjudet att köra bil påverkad i Uruguay.

År 2016 kom ett nationellt ram­avtal, berättar hon. Det möjliggjorde för apotek att välja att sälja cannabis och i avtalet stipuleras gällande regler, teknik, priser etcetera. Därefter har det gått att köpa marijuana på landets apotek.

Tidigare hade inte en legalisering stöd i opinionsundersökningar, enligt Matilda Baraibar, men nu är en majoritet positiv.

– Det som kritiserats är att det tog ganska lång tid att få lagstiftningen på plats och att komma igång med att nå målsättningar kring säkerhet. Konstaterat är att den kriminella marknaden tappat inkomster men inte försvunnit, vilket dels beror på att efterfrågan på cannabis varit större än tillgången, dels att ruseffekten i apotekscannabis kan vara lägre.

En del av intäkterna, som moms, går till forskningsmedel på det statliga universitetet och till olika folkhälsokampanjer, enligt Matilda Baraibar.

Hon berättar att Uruguay under större delen av 1900-talet hade ett socialliberalt styre. På 1960-talet kom en högervriden militärdiktatur, som följdes av center-höger-nyliberala-regeringar fram valet 2004, då en vänsterkoalition vann.

– Uruguay har ett socialliberalt arv med bland annat statlig kontroll på alkohol, vilket spelat stor roll i legaliseringen. Innan sågs det som en motsägelse att det var lagligt att inneha, men inte köpa, cannabis. Så 2013 ingick marijuanafrågan, tillsammans med giftermål för hbtq-personer och fri abort, i ett stort arbete för att lyfta människors fri- och rättigheter.