Kapitel fyra – Samtal vid dammen

Dammen låg stilla. Några yngel fiskade från bryggan, men verkade inte få något. Ibland dök de upp de mest märkliga varelser i vattnet, det var inte bara intelligenta varelser som kunde simma mellan de olika portalerna, utan vilken sorts organism som helst som kunde klara sig tillräckligt länge utan syre, eller vad det nu var för ämne de behövde för att överleva, kunde ta sig mellan dem. För att veta vad man gjorde krävdes en viss rudimentär intelligens, men slumpen dög gott för dem som saknade den. Nu var det länge sen. Det fanns ganska lite liv i vattnet överhuvudtaget, ynglen skulle med största sannolikhet knappast få något mer än en och annan glasfisk eller en pouter, de dystinkande ålliknande fiskarna som inte ens katterna åt, men vars skinn gick att använda till läder.

Jonatan satt vid sitt stambord på det som kallades Baren, men som i själva verket bara var en liten grusplan med fem bord runt ett grönmålat ruckel. Mittemot honom satt Growin Serman. Son till två av de första 498, Nicholas och Dana Serman som hade varit nära vänner till Jonatan och som pojke hade Growin tillbringat mycket tid med Jonatan. Han hade gått på hans lektioner och hade snabbt visat sig vara ett lärlingsämne. Nu var han runt trettiofem och jobbade fortfarande som simmare, men började tröttna.

– Jag skulle så gärna vilja se jorden, sa han och tog en klunk ur sitt glas med iste.

En plötslig vindil från dammen ruskade om träden runt baren. En mangoliknande frukt föll tungt ner på deras bord. De skrattade till och Jonatan plockade åt sig frukten och började skära bort det tjocka skinnet för att komma åt fruktköttet.

– Fådd mat, sa han och skar loss en bit och erbjöd Growin som tackade nej.

Jonatan smaskade snabbt i sig frukten. Trots att den såg ut som en mango smakade den snarare som dadlar. Extremt söt och med en lätt russinaktig underton.

– Dammen vi, de första, kom igenom är ju stängd sedan länge, men det ska vara en ny på gång. Flera simmare har sett tecken på en öppning alldeles bredvid det gamla ärret. Den lyser nästan ibland säger de. Det brukar ju ta några år innan man vet.

Growin nickade. Han hade vuxit upp med historier om hemplaneten, om de gröna skogarna, de stora städerna och alla människor. Få planeter var så tätt befolkade som Jorden. De flesta saknade liv helt och hållet och 99 procent av dammarna fanns på sådana platser. Det mesta av lärlingskapet gick ut på att lära sig att navigera mellan de portaler som fanns på befolkade planeter, med hjälp av korta stopp på obefolkade ställen med en atmosfär som gick att andas. Fritt syre i rätt proportion var en bristvara. Vatten likaså. Vatten gick att filtrera och luft att rena, men simmarna kunde bara ta med sig ett minimum av utrustning, den som var för tungt lastad tog sig ingenstans i havet. Bäst var att spara vikten till det man fick betalt för och andas och dricka där det gick.

– Hur lång tid brukar det ta? undrade han.

Jonatan torkade sina händer på en servett.

– Olika. Väldigt olika. Först öppnas den slumpmässigt. Det kan vara så i flera år. Sen stabiliseras den långsamt. Öppnas allt mer regelbundet tills den kommer in i någon slags rytm. Men det där vet du ju.

Growin nickade och kisade upp mot trädet de satt under. Vinden hade ökat och han verkade nervös över att få en frukt i huvudet. Jonatan hoppade snabbt upp och hämtade ett parasoll.

Dammen de satt vid hade varit stabil i över hundra år. Den öppnades fem gånger om dagen vilket med ett dygn på 27 jordtimmar innebar en gång på fem timmar och 24 minuter. Det var ganska genomsnittligt. Några dammar öppnades bara var tionde dag och några andra stod mer eller mindre öppna hela tiden De flesta höll mellan tre till fem timmars perioder och stod öppna i snitt en kvart. Det var det som var det svåra för simmarna. Det räckte inte att hitta rätt i havet, de måste passa in när de olika dammarna stod öppna. Utan stjärntid skulle det vara mycket svårare att simma. Mycket svårare att planera sina hopp om all tid är relativ.

En frukt föll och studsade av parasollet i en vid båge. Jonatan fångade den som en fotbollsmålvakt och stoppade ner den i sin axelväska.

– Men jag skulle tro att den stabiliserar sig snart. Känns så. Men jag har ju inte sett den.

Det var länge sen Jonatan simmade. Åldern hade sedan länge tagit ut sin rätt och han saknade inte simmandet. Det hade varit spännande och kul, men tröttande. Det hårda jobbet slet på kroppen och få simmare fortsatte efter att de hade fyllt femtio. De flesta pensionerade sig i den åldern och slog sig ner på något ställe som de blivit förtjusta i under sitt yrkesliv. Eftersom många var beroende av dem för att överleva hade de en status på många ställen som gjorde att de kunde leva billigt, försörja sig på att lära upp nya simmare eller bara ta det lugnt resten av livet.

På några ställen, där befolkningen inte direkt var de smartaste i universum, betraktades de som gudar eller åtminstone gudarnas utsända. Den som bara stod ut med imbecilla varelser kunde leva gott så länge som de gjorde lite trick då och då för att vidmakthålla illusionen. Det krävdes sällan särskilt mycket, bota någon enkel sjukdom, tända eld med hjälp av en tändare eller något annat simpelt. Men Jonatan behövde intelligenta människor, eller varelser, omkring sig.

En frukt till föll en bit från honom. Den slog i marken innan han hann fram, men efter en snabb koll bestämde han sig för att den fortfarande var ätbar. Han stoppade ner den i väskan och slog sig ner på sin stol igen.

– Tror jag, sa han. Jag har fel ibland. Rätt ofta. Men den här gången har jag en bra känsla.

– Hoppas du har rätt. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka simma mer.

Growin sträckte fram sin högerarm. Ett stort ärr missprydde underarmen. Han hade som nybliven kurir svängt fel vid Stora Korset och hamnat på Cadwola, en planet med aggressiva reptiler som hade börjat jaga honom i samma stund som han klev upp ur vattnet. Den lilla kniven han hade burit i sitt bälte var det enda som liknade ett vapen han hade med sig och den hade knappast varit mycket till försvar. En av reptilerna slet bort en rejäl tugga ur armen innan han lyckades kasta sig tillbaka i dammen och mödosamt simma tillbaka till Korset. Efter att han hade plåstrats om och armen hade läkt kunde han fortfarande simma, men kraften i armen hade blivit sämre för var år som gick. Det var väldigt många hopp till Jorden från C3 där han bodde, närmare femtio, på gränsen till vad en ung, frisk simmare klarade utan att stanna en längre tid på flera ställen på vägen.

– Du är ännu stark. Ung, sa Jonatan. Du kommer att få se Jorden, det är jag säker på!

Growin såg skeptisk ut, men verkade lugnad av Jonatans ord.

– Vad har du för jobb nu? frågade Jonatan.

– Brev, mest. Inget spännande.
Han knackade på sin panna och log.

– Direktoratet på C3 har bjudit in till konferens igen. Nåt om de fredsbevarande styrkorna. Blir väl som vanligt. En massa snack.

– På C3? undrade Jonatan.

– Ja, om två månader.

– Länge sen jag var där. Hur är det med din syster?

Ingal jobbade inom administrationen på C3. Hon hade en lång karriär som ambassadör för de byråkratiälskade cygonerna som var C3:s ursprungsbefolkning. Små, grå, trolliknande figurer helt i avsaknad av fantasi men med överdimensionerad empati. Världsförbättrare utan visioner. Omtyckta, trots sin tråkighet, och uppskattade för sina insatser för att hålla fred mellan planeter. Faktiskt var deras fantasilöshet deras bästa egenskap, ingen pallade att umgås med dem längre tid, de flesta ville så snabbt som möjligt avsluta förhandlingarna, hitta en kompromisslösning. Nu jobbade hon inom förvaltningen. Som nästan hela planetens befolkning.

– Okej. Barnen mår bra. Jonner ville bli simmare men klarade inte lärlingstiden och jobbar på kafé medan han funderar på vad han ska göra. Digba har precis gått ut förvaltningshögskolan. Med toppbetyg.

– Jonner är en bra kille, sa Jonatan. Synd med simmandet. Men har man det inte så har man det inte. Ska han inte bli bibliotekarie? Lite vapenträning och litteraturkunskap kan vara minst lika spännande som simmandet.

– Nästan, svarade Growin.

Jonatan skrattade till och kollade på klockan som satt på barrucklet. Öppningstiderna var utmärkta med röda prickar på urtavlan som visade alla dygnets 27 timmar. Snart två timmar kvar till nästa.

De pratade vidare om simmandet, om hur det var en livsstil snarare än ett jobb. Growin som aldrig bildat familj, klagade lite över att han ännu inte hade hittat en kvinna att leva med, trots att han hade rest till de flesta av de kända dammarna och träffade tusentals människor i jobbet varje år. Jonatan trodde inte att det var det som var problemet. Det låg snarare hos Growin själv. Det svåra är inte att hitta kärlek, det svåra var att fatta att man har hittat den och att sen ta emot den, konstaterade han nöjt och antecknade sin sentens i minnet.

Nu var det bara en och en halv timme kvar till öppning. Det var Growins tur att titta på klockan.

– Jag ska inte uppehålla dig, sa Growin. Ska lämna lite post i Towntown innan jag ger mig av. Men det var kul att snacka.

Han reste sig upp och sträckte fram högerhanden, men Jonatan kom snabbt på fötter och gav honom en stor kram. Utan egna barn var Growin och Ingal det närmaste en familj han hade. De och tvillingarna Lisa och Marie som bodde i Towntown, Espias huvudstad, en håla som mer påminde om en stad i amerikanska västern under guldruschen än en modern stad, men utan det primitiva våldet och mindre lerigt.

– Det är alltid kul att ses, sa Jonatan. Hälsa om du träffar någon jag känner.

– Omöjligt att undvika, sa Growin. Bussen går om ett par minuter. Vi hörs!

Jonatan släppte taget om Growin och såg honom försvinna bort mot stora vägen där det redan stod några personer och väntade på bussen, en knarrig kärra dragen av två inhemska gulhästar, lynniga, men sympatiska djur, som mer påminde om jättelika igelkottar än hästar. De var starka, men långsamma, men de flesta på Espia bodde inom några mils radie så fart var inte särskilt viktigt. De enda som hade bråttom var visslarna och de var för rastlösa för att sätta sig på bussen. Resan mellan dammen och Towntown tog bara en kvart i maklig fart. Growin hade gott om tid.

Kärran knarrade in på hållplatsen. Jonatan såg Growin stiga ombord, ivrigt samtalande med en kvinna han aldrig hade sett förut. Det var ännu tid att ta en tupplur innan nästa lektion, insåg han, och började promenera hem till nötträdet. Hans tankar hade redan släppt Growin. Han började planera vad han skulle prata om i eftermiddag. Det brukade lösa sig av sig själv, men ibland var ynglen sega och då var det bra med en reservplan. Böcker. Han kunde prata om böcker. En bristvara på Espia. Lika sällsynt som diamanter eller kaffe.

Men först en nöt och en timme i hängmattan. Han behövde inte få ut mer av livet än så. Han hade det bra konstaterade han när han började gå längs den smala stigen som ledde bort från dammen.