Att leva med autism är långtifrån enkelt – för de flesta handlar det om »en oändlig kamp mot skolor, arbetsplatser och mobbare. Men vid rätt omständigheter och med rätt sorts verktyg kan det utgöra en superkraft.«

Den våg av ungdomsmobilisering som uppstod i mars 2019 är inte resultatet av en enskild flicka och hennes unika sätt att se på världen. Greta påpekar att hon själv inspirerades av andra tonåringar som gjorde uppror mot ett annat slags misslyckande vad gäller en trygg framtid: eleverna i Parkland i Florida, som gick i täten för en nationell våg av elevdemonstrationer med krav på större kontroll av vapenägande efter att sjutton personer hade skjutits ihjäl på deras skola i februari 2018.

Inte heller är Thunberg den första som med oerhörd moralisk klarhet ropar »det brinner!« när de ställs inför klimatkrisen. Det har skett många gånger under de senaste decennierna; och förvisso är det något av en ritual på FN:s årliga klimatmöte. Men dessa tidigare lystringsrop blev bara nyheter för en dag, om ens det, kanske för att de kom från bruna och svarta människor från Filippinerna, Marshallöarna och Sydsudan. Thunberg är också noga med att påpeka att klimatstrejkerna som sådana var resultatet av tusentals olika elevorganisatörers arbete, liksom lärares och stödorganisationers, varav många hade larmat om klimatet i åratal.

Som ett manifest utlagt av brittiska klimatstrejkare formulerade det hela:

»Greta Thunberg må ha varit den tändande gnistan, men det är vi som är löpelden.«

Jag har i femton år, ända sedan jag rapporterade från New Orleans med vatten upp till midjan efter orkanen Katrina, försökt begripa vad det är som lägger hinder i vägen för mänsklighetens basala överlevnadsinstinkt – varför så många bland oss inte agerar som om jorden stod i lågor, trots att så är fallet. Jag har skrivit böcker, gjort filmer, haft ett oändligt antal presentationer och medverkat till att grunda en organisation (The Leap, Språnget) som alla, på olika sätt, ägnats åt att utforska denna fråga och försöka få vår kollektiva respons att motsvara klimatkrisens fulla omfattning.

Det var redan från början uppenbart för mig att de dominerande teorierna om hur vi hamnade på denna knivsegg var fullständigt otillräckliga. Vi lyckades inte agera, hette det, därför att politikerna var fångna i valcyklernas korttidsperspektiv, eller för att klimatförändringarna tycktes alltför avlägsna, eller för att det var för dyrt att stoppa dem, eller för att vi ännu inte hade tillgång till ren teknik. Alla dessa förklaringar bar på en viss sanning, men de blev också allt mindre sanna med tiden.

Krisen var inte avlägsen, den stod redan och bultade på dörren. Priset på solpaneler har störtdykt och konkurrerar nu med priset på fossila bränslen. Ren teknik och förnybar energi skapar långt fler jobb än kol, olja och gas. Och vad gäller de förment oöverkomliga kostnaderna har biljoner rakats fram för ändlösa krig, bankräddningsaktioner och bidrag till fossilbränsleindustrin, allt detta under samma tid som kassakistorna var i stort sett tomma när det var fråga om klimatåtgärder. Det måste helt enkelt handla om mer än så.

Den här boken, som är en sammanställning av längre artiklar, reflekterande essäer och offentliga föredrag som jag skrivit och hållit under ett decennium, följer mina egna försök att undersöka andra slags barriärer – vissa ekonomiska, andra ideologiska, men åter andra som relaterar till de underliggande historierna om vissa människors rätt att styra över marken och de folk som lever närmast den, historier som utgör grunden för den västerländska kulturen. Essäerna återvänder ofta till de slags svar som kanske kan kullkasta dessa narrativ, ideologier och ekonomiska intressen, svar som flätar samman skenbart vitt åtskilda kriser (ekonomiska, sociala, ekologiska och demokratiska) till en gemensam historia om civilisatorisk omvandling. I dag återfinns den typen av djärv vision ofta under fanan »Green New Deal« – en rättvis, radikal omställning för klimatet.

Jag har valt att sammanställa texterna i den ordning som de skrevs, med den ursprungliga månaden och året i början. Det är en ordning som, även om den stundtals innebär att jag återvänder till ett visst tema, speglar utvecklingen av min egen analys i takt med att jag lade fram dessa idéer och samarbetade med ett oräkneligt antal vänner och kolleger i den globala klimaträttviserörelsen.

Med undantag för de sista essäerna, som är specifikt ägnade åt Green New Deal och som här betydligt har utvecklats, lyckades jag motstå driften att bearbeta texterna och lämnar dem i stället i befintligt skick samtidigt som jag förtydligat tidsperioder och lagt till uppdateringar i fotnoter och postskriptum här och var.

Den främsta fördelen med att låta texterna stå i kronologisk ordning är att de på så vis utgör en oupphörlig påminnelse om att vi befinner oss i en lavinartad kris, även om det inte alltid tycks vara fallet. Under de korta tio år som täcks av den här boken har planeten utsatts för oerhörda och obotliga skador, från den arktiska havsisens snabba försvinnande till korallrevens massiva död. I den del av världen som min familj kommer ifrån – British Columbias västkust – har vissa arter av stillahavslax försvunnit, och därmed hela fantastiska ekosystem som var beroende av dem.

Även den politiska kartan har drastiskt förändrats under de senaste tio åren. Vi har sett återkomsten av en alltmer våldsam extremhöger som genom att elda på hatet mot etniska, religiösa och rasmässiga minoriteter ökar i kraft över hela jordklotet, och som ofta ger sig tillkänna i form av främlingsfientligt hat riktat mot de allt fler människor som tvingats lämna sina hemländer. Det är min övertygelse att dessa planetariska och politiska trender står i ett slags dödsbringande dialog med varandra.

För mig framstår tidsreferenserna genom boken som timglaset på elevstrejkarens plakat: ett obevekligt bevis på att planeten inte bara brinner som i en ständigt upprepad men statisk GIF- loop, under det att våra samhällen misslyckas med att agera. Katastrofbranden blir dessutom allt hetare – och oersättliga delar av vår hemvist brinner verkligen ned till grunden. Borta, för evigt. Mitt huvudsakliga fokus i den här boken är de länder som ibland refereras till som anglosfären (USA, Kanada, Australien och Storbritannien) jämte några icke engelskspråkiga delar av Europa. Delvis är detta av en tillfällighet – jag bor och arbetar för närvarande i USA, har tillbringat större delen av mitt liv i Kanada, och har varit mycket delaktig i klimatförändringsdebatter och andra initiativ i Australien, Storbritannien och andra delar av västra Europa.

Den främsta anledningen till detta fokus har emellertid att göra med mitt pågående försök att förstå varför dessa länders regeringar varit sådana stridslystna motståndare till meningsfulla klimatåtgärder. Det finns också fortfarande en avsevärd (om än tack och lov minskande) del av befolkningen i dessa länder som väljer att förneka att den mänskliga aktiviteten ligger bakom den livsfarliga globala uppvärmningen, en bjärt lysande sanning som varken är kontroversiell eller ifrågasatt i större delen av världen.

Även då det uppenbara förnekandet ger vika och en mer progressiv era kring miljöfrågorna tycks gry (som i USA under Barack Obamas regim, i Kanada under Justin Trudeaus), är det fortfarande extremt svårt för dessa regeringar att acceptera de överväldigande vetenskapliga bevisen för att vi måste upphöra att flytta fram gränsen för användningen av fossila bränslen, och, i själva verket, måste börja dra ned på den existerande produktionen.

Australien insisterar, trots sin rikedom, på en massiv expansion av kolproduktionen mitt under pågående klimatkris. Kanada har gjort likadant med Albertas tjärsand, USA har gjort likadant med sin Bakken-olja (skifferolja från fält i North Dakota), skiffergasutvinning genom fracking och djuphavsoljeborrning, och är på väg att bli världens största oljeexportör.

Storbritannien har försökt tvinga igenom frackingtillstånd trots våldsamt motstånd och rön som kopplar fracking till jordbävningar.
I ett försök att få en rätsida på detta utforskar jag hur dessa nationer på ett antal specifika sätt blev ledande i skapandet av den globala försörjningskedja som möjliggjorde uppkomsten av den moderna kapitalismen, det ekonomiska system av gränslös konsumtion och ekologisk utarmning som står i centrum för klimat- krisen. Det är en historia som börjar med människor som stals från Afrika och mark som stals från ursprungsfolk, två brutala och svindlande lönsamma former av expropriering som även genererade tillräckligt mycket överskottskapital och makt för att in- leda eran av fossilbränsledriven industrirevolution, och därmed de mänskligt skapade klimatförändringarna.

Det var en process som redan från början krävde pseudovetenskapliga liksom teologiska teorier om vit och kristen överlägsenhet, vilket är skälet till att den 2016 avlidne politiske teoretikern Cedric Robinson hävdade att det ekonomiska system som föddes ur dessa övergrepp mer rättvisande borde benämnas »raskapitalism«.

Tillsammans med de teorier som rationaliserade behandlingen av människor som ren kapitalvara att utnyttja och förbruka på ett gränslöst sätt fanns sådana som rättfärdigade att naturen (skogar, floder, land- och vattendjur) behandlades på exakt samma sätt. En genom årtusenden samlad mänsklig visdom om hur till exempel skogen och fisken skulle tryggas och återskapas svep- tes undan till förmån för en ny idé, enligt vilken det inte fanns några gränser för den mänskliga förmågan att kontrollera naturen, och inte heller för hur mycket rikedom som kunde utvinnas utan fruktan för konsekvenserna.

Det är ingen tillfällighet att föreställningarna om naturens oändliga resurser uppstod i anglosfären: de är grundläggande myter som är djupt förankrade i nationernas narrativ. Dessa om- råden med sina enorma naturrikedomar som skulle komma att bli USA, Kanada och Australien betraktades från den alla första kontakten med europeiska fartyg som ersättningsnationer för kolonialmakter vars egna naturresurser var på upphällningen. Nu skulle det bli annat av. I och med »upptäckten« av dessa för- ment obegränsade »nya världar« hade Gud beviljat anstånd: New England, New France, New Amsterdam, New South Wales – bättre bevis gick inte att få på att européerna aldrig skulle lida brist på naturresurser att förbruka.

Och när ett stråk av det nya territoriet var nermejat, utarmat eller överbefolkat skulle gränsen helt enkelt flyttas fram, och nya »nya världar« skulle namnges och tas i anspråk.

I den här boken utforskar jag denna imaginära arvsynds sammanhang med klimatkrisen från många olika perspektiv: BP:s oljeläcka som spred sig likt en svart död över Mexikanska golfen, Vatikanen under påve Franciskus »ekologiska omvändelse«, Trumpamerikas roffarmentalitet, utplånandet av livsformer i Stora barriärrevet, där kapten James Cooks fartyg (en omgjord kolpråm) en gång gick på grund, och mer därtill. Jag försöker också förstå skärningspunkterna mellan dessa sammanstörtande mytologier, i ett läge då naturen visar sig vara allt annat än oändligt uttömningsbar och möjlig att misshandla utan konsekvenser.

Jag vill visa på den skräckinjagande återkomsten över hela anglosfären av de vidrigaste och mest våldsamma inslagen i dessa koloniala berättelser – de som handlar om de förment överlägsna vita kristnas rätt att utöva ett oerhört våld mot de människor som av samma tradition klassificerats som underlägsna i en mänsklighetens brutala hierarki.

Jag hävdar inte att enbart dessa nationer bär skulden för vårt ekologiska sammanbrott, inte på långa vägar. Krisen är global, och många andra länder har ägnat sig åt hänsynslös förorening. (Ta vilken oljestat som helst, eller se hur Kinas och Indiens utsläpp rakar i höjden.) Men den hastiga accelerationen i klimatsammanbrottet har uppstått samtidigt med, och som ett direkt resultat av, en framgångsrik globalisering av en livsstil som bygger på hög konsumtion och har sitt ursprung i de nationer som jag skriver om i den här boken.

Dessa nationer är dessutom de som sedan århundraden tillbaka förorsakat extremt höga utsläppsnivåer, och som på grund av detta i enlighet med FN:s ramverksavtal om klimatförändringarna (undertecknat av samtliga dessa länders regeringar) är skyldiga att framför utvecklingsländerna gå i bräschen för minskade utsläpp. Som de amerikanska myndighetspersonerna brukade säga under invasionen av Irak 2003: »Det var vi som hade sönder det, så det är vi som får betala för det.«

Ordfront förlag 2020